Film i historieundervisningen – problem och möjligheter
Att visa film är ett vanligt inslag på historielektioner. På senare tid har också historiedidaktisk forskning intresserat sig för filmmediet – både i och utanför klassrummet. Den här artikeln gör några nedslag i litteraturen.
Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning
Historiedidaktisk forskning har konstaterat att visning av film är en relativt vanlig aktivitet i historieklassrummet. Det gäller både spel- och dokumentärfilm. Exemplen i artikeln tar dels upp den mer principiella frågan om filmmediets förhållande till det förflutna dels den konkreta frågan om problem och möjligheter för den historiska filmen i klassrummet.
Hollywoods förhållande till det förflutna
I översiktsverket Clio på bio analyserar historikern Ulf Zander en stor mängd amerikanska filmer och tv-serier med historiska referenser, registret omfattar närmare 500 titlar. Boken visar hur Hollywoods historiska gestaltningar påfallande ofta har kretsat kring den egna nationens tillblivelse, kriser och krig. Här finns intressanta analyser som är direkt användbara för lärare som vill fördjupa elevers genreförståelse. Ett exempel – bland många andra – är hur westernfilmens gestaltning av ”indianen” som en primitiv krigare tycks gå igen i skildringar av amerikaners strider med vietnameser eller japaner i senare producerade filmer. I ett särskilt kapitel står Steven Spielbergs filmer om andra världskriget och Förintelsen i centrum. I ett annat behandlas synen på ”muslimen” i 1900-talets amerikanska filmer.
I den teoretiska inledningen till boken diskuterar Zander det spänningsfyllda förhållandet mellan historievetenskapliga perspektiv och filmproducenternas kommersiella och ideologiska intressen. Hur förhåller sig exempelvis filmer som Schindler’s List (1993) eller Borta med vinden (1939) till den historiska verkligheten? Många gånger har historievetenskapens företrädare fungerat som ”historiepoliser” och kritiserat filmer för att de inte framställer ”vad som verkligen skett”.
Inom vetenskapen har detta felfinnande numera vidgats till ett intresse för de frågor som filmerna ställer till det förflutna. Som Zander i ett annat sammanhang har visat (i artikeln ”Det förflutna på vita duken”) kan just detta göra spelfilmen särskilt relevant i historieklassrummet: den speglar både det förflutna och den tid då filmen tillkom. Här är en viktig uppgift för historieläraren att intressera sig för detta dubbla tidsperspektiv och hur det kan synliggöras genom undervisningen.
Den historiska dokumentären – exemplet Villius och Häger
Att det kan finnas en spänning mellan fiktion och fakticitet gäller också dokumentärfilmer. I sin doktorsavhandling The Historian-Filmmaker´s dilemma undersöker historikern David Ludvigsson hur Hans Villius och Olle Häger framställde de på sin tid så populära tv-dokumentärerna. Trots att både Häger och Villius var forskarutbildade historiker visar avhandlingen hur tv-mediet nödvändiggjorde ett annat arbetssätt än de haft som historiker.
Ludvigsson visar med hjälp av sin analysmodell hur faktaorienterande, estetiska och värdeförmedlande aspekter i själva verket samverkade för att skapa en fungerande helhet. Dramaturgiska effekter, bildurval, kameravinklar, bakgrundsmusik och sättet att kommentera historiska händelser och aktörer är exempelvis konkreta uttryck för denna komplexitet. Flera av deras filmer kallades också för ”drama-dokumentärer”.
En slutsats som historielärare kan dra av avhandlingen är att elever bör ges möjlighet att analysera också dokumentärfilmens genremässiga förmedling av det förflutna och att detta kan ske med liknande analytiska redskap som i fallet med historiska spelfilmer. Ludvigsson visar exempelvis hur de båda upphovsmännen uttryckligen kopplade Fyra dagar som skakade Sverige (1988), en drama-dokumentär om midsommarkrisen 1941, till den samtida debatten om svensk neutralitet.
Den historiska filmen och klassrummet
Hur fungerar då den historiska filmen i klassrummet? Steven Dahl söker svar på denna fråga i sin licentiatavhandling Folkmord som film. Med utgångspunkt från 124 gymnasieelevers upplevelser av Hotel Rwanda (2004) undersöker Dahl på vilka sätt en film som denna kan aktivera elevers historiemedvetande. Dahl visar genom enkäter och intervjuer att en stor grupp elever verkligen kopplar filmens budskap till den egna samtiden och till tankar om framtiden. Men samtidigt finns det enligt Dahl ett antal problem om syftet är att också utveckla elevernas historiemedvetande.
Ett exempel på detta är att elever förefaller sätta de enskilda aktörerna i centrum, något som ger slagsida åt en moraliserande förståelse av filmens framställning om folkmordet. En annan slutsats från Dahls studie är att filmens estetiska dimensioner dominerar över dess förmåga att förmedla mer faktabetonade kunskaper om händelseförloppet. Enligt Dahl bör lärare därför försöka hitta metoder för att fånga upp elevers egenformulerade frågor till filmen, både vad gäller faktiska förhållanden om det som skedde då och om samtidsrelaterade spörsmål som filmens tematik kan aktualisera.
Dahls resultat bekräftas i hög grad av Maria Deldén som i licentiatavhandlingen Historien som fiktion gör en närstudie av tolv gymnasieelevers uppfattningar av flera olika historiska spelfilmer. En viktig poäng i Deldéns avhandling är dock att den historiska filmen också erbjuder eleverna en särskild resurs i det historiska erfarandet. Deldén skiljer mellan det som historieundervisningen i övrigt ger i form av ”inlärt minne” och det filmen kan ge av ”levt minne”. Här är det dock viktigt att filmen ger eleven möjlighet att se det förflutna ur flera olika perspektiv.
Den historiska filmen och lärarna
I licentiatavhandlingen Playtime! analyserar Catharina Hultkrantz åtta historielärares tankar om film i historieundervisningen. Vanliga ståndpunkter tycks vara att filmmediet kan erbjuda faktaförmedling, möjlighet till inlevelse, ge underlag för källkritik och att den kan ”väcka intresse” för ämnet. Ett annat resultat är att de intervjuade lärarna verkade ha god kännedom om många av de problem som tidigare diskuterats i den här artikeln, exempelvis om perspektivskapande.
Samtidigt förefaller lärarna i Hultkrantz studie ha ett relativt stort behov av att på ett mer systematiskt sätt behandla frågan om film i undervisningen. Ett exempel på utvecklingsområde är att flera av lärarna skiljer starkt mellan dokumentär- och spelfilm och att de tycks mena att det endast är den sistnämnda som behöver en särskilt kritisk granskning. Inte heller är tanken på att filmer kan användas för att synliggöra tendenser i filmproducenternas egen samtid särskilt uttalad.
Ett tredje intressant område i denna avhandling är lärarnas egna tankar om att koppla filmvisning till ämnesmålen om historieanvändande GY11. Samma förutsättning gäller för övrigt för grundskollärare som i och med Lgr 11 också förväntas hantera denna förmåga. Här kan var och en av dessa texter eller alla tillsammans utgöra en utmärkt utgångspunkt för det fortsatta utvecklingsarbetet på skolan.
Text: Hans Olofsson
Källor:
Folkmord som film: gymnasieelevers möten med Hotel Rwanda – en receptionsstudie.
Zander, Ulf (2006). Clio på bio: om amerikansk film, historia och identitet. Lund: Historiska media.
Zander, Ulf (2009): ”Det förflutna på vita duken” i Karlsson, Klas-Göran & Zander, Ulf (red.) (2009). Historien är nu: en introduktion till historiedidaktiken. 2., [uppdaterade och bearbetade] uppl. Lund: Studentlitteratur.