Genusvetenskapens pedagogik utvecklar inlevelseförmågan
Många ungdomar har svårt med långsamhet och förstår inte poängen med arbetssätt som är repetitiva och tidskrävande. Men sådana arbetssätt är nödvändiga för att lyckas i en värld där akademiska färdigheter blir alltmer eftertraktade.
Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning
Genusvetenskapens pedagogik, tillsammans med metoder som empatisk läsning, är sätt att stödja kritisk och noggrann läsning för att förstå och sätta sig in i olika perspektiv och att kunna bemöta och diskutera olika texter, menar forskare.
Genusvetenskapens pedagogik kan användas för att utveckla elevers reflexiva förmåga, ifrågasätta hierarkier och normer som omger dem och skaka om deras egna världsbilder. Maktkritik, kunskaper om nya perspektiv och utveckling av individens inlevelseförmåga har en central plats i genusvetenskapens pedagogik.
Syftet är att genom kritisk och noggrann läsning först förstå och sätta sig in i olika perspektiv för att därefter kunna bemöta och diskutera olika frågor samt kritisera olika perspektiv. Vetenskapligt tänkande kräver att elever utvecklar sin läsförmåga och utmanar sin egen förförståelse, vilket ibland kan vara jobbigt, men öppnar för spännande läsäventyr och erövring av ny kunskap. Ett sätt att vidga elevers perspektiv är empatisk läsning, där elever under en längre tid får arbeta med en text.
Genusvetenskap ifrågasatt och missförstådd
Trots att genusvetenskap och således genusvetenskapens pedagogik vilar på vetenskaplig grund har de gjorts till måltavlor för omgivningens genusfördomar, missvisande beskrivningar och ibland rena lögner, förklarar Berit Larsson, doktor i genusvetenskap och en av tio författare till skriften ”Genusvetenskapens pedagogik och didaktik”.
Skriften är utgiven av ”Nationella sekretariatet för genusforskning”. Redaktörerna Anna Lundberg och Ann Werner är båda forskare i genusvetenskap och verksamma vid Linköpings universitet respektive Södertörns högskola. Målgruppen för skriften är lärare på olika nivåer, från grundskolan till universitet, som vill få en fördjupad förståelse för genusvetenskapens pedagogik.
Synliggör normer och maktrelationer
I skriften beskrivs vad som kan ske när genusfrågor diskuteras i olika lärandesituationer. Det kan gälla hur lärare kan implementera kritisk pedagogik, hur all undervisning genomsyras av maktrelationer där vissa röster förtycks och andra får en normerande ställning eller hur lärare kan skapa en demokratisk och flerstämmig lärandemiljö.
Skriften består av fem artiklar som på olika sätt behandlar genusvetenskapens roll i utbildningssammanhang. Syftet är att inspirera lärare att använda genusvetenskapens pedagogik och didaktik. Det är viktigt att understryka att denna form av kritisk pedagogik och didaktik inte ska blandas ihop med undervisning om genus.
Uppmuntra långsam läsning
Kärnan i genusvetenskapens pedagogik är att utveckla individens empatiska förmåga och kritiska förhållningssätt när det gäller individens roll som läsare, elev/student och deltagare i olika sociala relationer, menar Kerstin Norlander universitetslektor i genusvetenskap vid Umeå universitet. Det är viktigt att lära sig att lyssna och förstå andras sätt att tolka omvärlden.
Norlander anser att dagens elever och högskolestudenter inte har tränats i att läsa en text på sina egna villkor och förstå författarens egna utgångspunkter. Dagens elever och studenter är snabba på att döma ut en text eller ett resonemang, utan att ha satt sig in i problematiken eller skapat sig en vetenskaplig grund för sina påståenden, förklarar Norlander i artikeln ”Empatisk läsning”.
Elever ”har inte tid”
Idag får elever och studenter sällan tid att fördjupa sig i en text och arbeta med den på ett analytiskt sätt under en länge tid, menar Norlander. Hon anser att när lärare efterfrågar användning av läsprotokoll, döms undervisningssättet ut som tråkigt av eleverna.
Många ungdomar som Norlander möter har svårt med långsamhet och förstår inte poängen med ett repetitivt och tidskrävande arbetssätt. Men ett sådant arbetssätt är nödvändigt för att individen ska lyckas i en värld där akademiska färdigheter är alltmer eftertraktade, menar Norlander.
En orsak till detta, menar Norlander, är att lärare på grund- och gymnasienivå har för lite undervisningen i hur man läser texter noggrant och eftertänksamt. Detta inverkar negativt på individens förmåga att leva sig in i andras tankesätt, förstå författares ambitioner och perspektiv, begripa kontexten i vilken en text har tillkommit och kritiskt kunna granska texters innehåll och intention.
Tålamod kan tränas genom empatisk läsning
Om läsaren inte noggrant analyserar texters olika delar, kan det leda till att läsaren allt för snabbt bildar sig en uppfattning om texten och om författarens ställningstaganden, och utan att leva sig in i författarens resonemang och perspektiv, menar Norlander.
För att motverka denna trend föreslår Norlander slow reading, även kallad close reading eller empatisk läsning. Metoden syftar till att utveckla individens reflexiva förmåga, få läsaren att uppmärksamma detaljer, vidga hennes betraktelsehorisont och problematisera egna och andras tolkningar.
Förstå texten på dess egna villkor
Genom att arbeta med en text på ett välstrukturerat sätt, t.ex. med hjälp av ett läsprotokoll, och under en längre tid kan läraren utveckla individens läsfärdigheter, empati och kritiskanalytiska förmåga, poängterar Norlander.
Centralt i hennes resonemang är att läsarna först måste förstå texten på dess egna villkor innan de uttalar sin åsikt om texten och författaren. Därför måste de börja med att sammanfatta texten, på likande sätt som man gör vid opponering på en uppsats, och visa att de förstått vad författaren ville säga med sin text. Först därefter kan man presentera kritiska reflektioner kring texten, förklarar Norlander.
Ge eleven redskap att läsa och analysera texten
Läraren måste ge eleverna redskap för att kunna läsa och analysera en text, understryker Norlander. I första fasen av arbetet med en text bör man utgå från sex frågor som stöd för läsningen: Vad? Hur? Syfte? Sammanhang? Vem? och Vidare? Enligt metoden bör läsaren föra in svaren på dessa frågor i ett läsprotokoll.
- Frågan "vad" syftar till att få läsaren att förklara vad texten handlar om, vilken tes författaren driver, vilka frågeställningarna och slutsatserna är etc.
- Frågan "hur" syftar till att få oss att förstå hur texten är strukturerad, hur resonemang i texten byggs upp, vilka argument som förs i texten och vilka teorier, förklaringsmodeller och vilken samhällssyn (t.ex. könsroller) som genomsyrar texten.
- Frågan om "syfte" handlar om att läsaren dels ska kunna presentera textens slutsatser men också kunna resonera om olika bakomliggande syften med texten.
- Frågan "sammanhang" sätter fokus på att förstå tidsandan i vilken en text är skriven och således inse att alla texter tillkommer i ett specifikt sammanhang. Detta är viktigt för att förstå författarens argumentation och samhällssyn. Norlander poängterar att empatisk läsning handlar om att kunna förklara när texten är skriven och hur detta har påverkat textens innehåll. Detta kallas kontextualisering.
- Frågan "vem" handlar om att få en fördjupad bild av författaren och försöka relatera författarens livshistoria till den lästa texten. En sådan kunskap fördjupar förståelsen av vem som skrev texten eller höll det politiska talet etc.
- Frågan "vidare" innebär att det nu är dags att formulera sina egna tankar kring texten, dvs. gå vidare med att presentera egna åsikter och reflektioner. Det är nämligen först när läsaren grundligt har bearbetat texten utifrån de nämnda frågorna, dvs. läst texten på dess egna villkor, som det är möjligt att kritisera texten på ett insiktsfullt och ändamålsenligt sätt.
Text: Vanja Lozic
Källa:
Genusvetenskapens pedagogik och didaktik. Anna Lundberg & Ann Werner (red.). Göteborg: Nationella sekretariatet för genusforskning, 2012.