Gustav Vasa – slug politiker och nationsbyggare

Aktuell historiedidaktisk forskning visar att de flesta elever i åk 6 beskriver och värderar den sannolikt mest omtalade statschefen i svensk historia på två distinkt olika sätt. Forskningsresultaten ger anledning till reflektioner om politisk historia i skolundervisningen, inte bara på mellanstadiet.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

De nationella proven i Sverige ligger till grund för historiedidaktisk forskning som väcker intresse också hos en internationell publik. Ett exempel på detta är en vetenskaplig artikel i tidskriften Education 3–13 som publicerades 2016. I artikeln analyserar två forskare vid Karlstads universitet, Johan Samuelsson och Joakim Wendell, hur elever i årskurs 6 beskriver Gustav Vasa i det nationella provet.

I flera andra länder finns en relativt omfattande historiedidaktisk forskning om hur elever hanterar berättelser om den egna nationens ”tillblivelse” och utveckling. Ett annat internationellt forskningsläge rör elevers förmåga att tänka och resonera i historia. Med hjälp av båda dessa forskningsperspektiv kan elevsvaren från det första nationella provet i Sverige nu bidra till den internationella kunskapsuppbyggnaden i historiedidaktik och samtidigt ge underlag för utvecklingsarbete på skolorna.

Ett tydligt resultat i den refererade artikeln är att en majoritet av åk 6-eleverna har två olika sätt att förhålla sig till berättelserna om kungen. I den ena gruppen (40 procent av eleverna totalt) återges en äldre, väletablerad skoltradition medan den andra, något större gruppen (43 procent) ger uttryck för en mer kritisk attityd. Forskarna hävdar att ingen av dessa uppfattningar är oproblematisk ur historiedidaktisk synvinkel.

De nationella proven som forskningsdatabas

De första nationella proven i SO-ämnen för årskurs 6 och 9 genomfördes våren 2013. Det var ett utprövningsår vilket innebar att materialet inte omfattades av samma sekretessregler som de senare proven. Detta har i sin tur gjort det lättare att redan nu forska på det material som lärare skickade in till de universitet som hade Skolverkets uppdrag att utarbeta proven.

Samuelsson och Wendell kunde tack vare de inskickade resultaten basera sin undersökning på ett representativt urval elevsvar från olika delar av landet och från alla typer av skolor, skrivna av sammanlagt 104 elever och fördelade enligt en vetenskaplig metodik på betygsstegen F-A.

I den provuppgift forskarna undersökte skulle eleverna resonera om a) ”orsakerna till att Gustav Vasa fick stöd innan han blev kung” och b) ”orsakerna till upproren mot Gustav Vasa som kung”. Provuppgiften illustrerades med teckningar och tidslinjer där ”Dalkarlarnas stöd” 1520; kungens kröning 1528 och Dackefejden 1541-43 fanns angivna. Det fanns också en ruta med stödorden Kalmarunionen, handel, fogdar, skatter, religion och blodbad. Eleverna uppmanades att motivera sina svar.

Nationsbyggaren Gustav Vasa

I det första av de två dominerande elevsvarsmönstren beskrivs kungen som en hjälte. Utgångspunkten är att Sverige blev självständigt från Kalmarunionen och att Gustav Vasa befriade Sverige från den ondskefulle Kristian som var skyldig till blodbadet i Stockholm och ett fruktat fogdevälde.

Även om det är få av eleverna i denna grupp som skriver ett sammanhängande och detaljerat svar – trots den omfattande stödstrukturen – kan deras mer eller mindre fragmentariska texter knytas till en äldre, nationalistisk skoltradition där kungen ses som den svenska statens grundare.

Ett typiskt drag i denna berättelse är att betona det danska hos Kristian och Kalmarunionen och det svenska hos Gustav Vasa. Ett annat typiskt drag för denna grupp elever är att de har svårare att förklara varför Gustav Vasa senare mötte massivt motstånd, exempelvis under Dackefejden.

Den sluge maktpolitikern Gustav Vasa

Men något fler elever i undersökningen för alltså fram en annan och mindre smickrande bild av den svenske statschefen. Hos dessa elever förklaras Gustav Vasas stöd hos den svenska allmogen med att han lovade att göra slut på det gamla förtrycket och att sänka skatterna. Sedan han väl kommit till makten genomfördes inte många förändringar och människorna blev återigen missnöjda med sakernas tillstånd.

Inte heller i denna berättelse tar eleverna fasta på särskilt många detaljer och det fragmentariska innehållet överväger möjligen något mer i den här gruppen. Någon eller några elever nämner eller anspelar på reformationen som en orsak till uppror men de flesta som presenterar en kritisk bild av kungen gör det ytterst schematiskt. Sedan makten är vunnen förvandlas Vasa till en svekfull ledare.

Typiskt för dessa elevtexter är att fiendebilden med Kristian, Kalmarunionen och det danska tonas ned; berättelsen byggs snarare upp som ett porträtt av den svenske kungens personliga ledaregenskaper. Ett annat mönster i elevernas beskrivningar är att kungen framstår som skicklig i uppbyggnadsskedet av sin maktposition men mindre lyckad som förvaltare av denna.

Mönsterberättelser i historieundervisningen

Att så pass många elever återger en traditionell berättelse om Gustav Vasa som ”nationsgrundare” går att koppla till ett internationellt historiedidaktiskt forskningsläge. Samuelsson och Wendell hänvisar till forskare som bland annat studerat historieundervisning i länder som USA, Ryssland och Argentina med liknande resultat om elevers föreställningar om nationella ledare som hjältar i historien.

I dessa studier kan forskare också finna motsvarigheter till skolberättelserna i det omgivande samhällets historiekultur. Samuelsson och Wendell påpekar att detta åtminstone delvis gäller också i Sverige. När riksdagen så sent som på 1990-talet utredde och beslöt inrätta 6 juni som nationaldag var ett av huvudargumenten att Gustav Vasa denna dag blev vald till kung. Ett annat tydligt exempel på den levande historiekulturen kring kungen är Vasaloppet.

Men också den kritiska berättelsen kan knytas till ett internationellt historiedidaktiskt forskningsläge. Här hänvisar Samuelsson och Wendell till studier om elevers historiska tänkande där ett särskilt problem utgörs av ”presentism”, det vill säga tendensen att låta samtida företeelser förklara det förflutna. Här passar berättelsen om kungen som slug och svekfull maktpolitiker in i en allmänt kritisk och samtida attityd där politiska ledare över lag framstår som egennyttiga eller odugliga. Gustav Vasa får på så sätt representera en schabloniserad bild som har mer med vår egen tid än med 1500-talet att göra.

Den politiska historien i kursplanen

Samuelsson och Wendell menar att de båda dominerande elevberättelserna är problematiska på olika sätt. Den traditionella berättelsen bygger på en bild som mytologiserar kungen och försöker underblåsa nationalism. Den kritiska berättelsen använder Gustav Vasa som en resurs för att förklara varför man sällan kan lita på politiker. Här finns en risk att ett allmänt och onyanserat politikerförakt göds med historiska argument. En annan risk är att skillnaderna mellan vår egen tids politiska system och ett system som var typiskt för 1500-talet blir svåra att uppfatta för eleverna.

Här menar de båda forskarna att kursplanen i Lgr 11 kan ge ny inspiration eftersom den utgår från att utveckla kvaliteter i elevernas historiska resonemang. Enligt kursplanen ska undervisningen också ge eleverna redskap till att förstå hur historia används.

Ytterligare en förändring i den nya kursplanen i jämförelse med den tidigare är satsningen på att skildra historien i utvecklingslinjer som bland annat sätter in den politiska historien i ett tidsmässigt längre sammanhang. Det gör det sannolikt svårare för eleverna att utan vidare låta förhållanden som gällde under exempelvis 1500-talet att likna vår egen tids problem.

Samuelssons och Wendells artikel ger därmed underlag för reflektioner kring hur den politiska historien framställs också på högstadiet och gymnasiet. Också där kan liknande svårigheter uppstå kring elevers förklaringar till auktoritära politiska ledares tillträde till makten. Det gäller både om sådana maktövertaganden som har skett långt tillbaka i tiden och om sådana som har ägt rum betydligt närmare vår egen tid.

Det är i det sammanhanget enligt forskarna också viktigt att poängtera att det första nationella provet genomfördes med elever som endast läst enligt den nya kursplanen i ett drygt halvår. Först framtida, uppföljande studier kan avgöra om kursplaneförändringarna har gett avtryck i mer nyanserade historiska framställningar hos eleverna.

Text: Hans Olofsson

Källa:

A national hero or a Wily Politician? Students’ ideas about the origins of the nation in Sweden.

Publicerad 15 november 2016.  Senast uppdaterad 29 december 2021.