Kunskapskris, betygskris, ordningskris – är den svenska skolan i kris?

I den allmänna debatten talas det ofta om skolans kris. En ny antologi undersöker varför och ger samtidigt läsaren redskap för att sätta krisutropen i ett politiskt och historiskt sammanhang.

Det har blivit allt vanligare att beskriva tillståndet i svensk skola som en kris. Förutom det mer allomfattande uttrycket skolkris har det på senare år talats om kunskapskris, betygskris, lärarkris, vikariekris, läskris, skrivkris, kris i skolmatematiken, ordningskris, läromedelskris, rektorskris, Pisa-kris etcetera. Två saker är typiskt för hur kriser omtalas: de framställs som akuta problem och de leder ofta till krav på snabba och omfattande åtgärder.

Skolkrisutropen har intresserat svenska utbildningsforskare och resulterat i flera vetenskapliga studier. Matilda Wiklund var exempelvis tidigt ute när hon 2006 i sin avhandling Kunskapens fanbärare studerade hur bilden av en skola i kris konstruerades i media på 1990-talet.

Martin Malmström (2017) har studerat det som beskrivits som en skrivkris – och konstaterat att trots frekventa påståenden om att svenska elever och studenter skriver sämre och sämre, så finns det egentligen mycket svagt, eller inget, forskningsstöd för att hävda något sådant. Snarare har skrivkriser varit ett återkommande tema i skoldebatten under stora delar av 1900-talet och måste, menar Malmström, ses som en sorts föreställning om kris mer än som en reell kris.

Enligt Matilda Wiklund är det tre begrepp som återkommer och varieras i skolkrisdebatten mot slutet av 1990-talet: kunskapskrav, resultat och kvalitet. Betoningen av kunskap och den så kallade kunskapsrörelsen är också framträdande i en tredje skolkrisstudie, Magnus Hulténs analyser av mediedebatten i samband med beslutet och implementeringen av Lpo 94 och införandet av målrelaterade betyg.

Hulténs bok Striden om den goda skolan visar, precis som Matilda Wiklund, att det växer fram en negativ bild av svensk skola i media i slutet av 1990-talet samtidigt som kunskap får en allt mer central roll i krisdebatten. Enligt Hultén sammanfaller starten för den så kallade kunskapskrisen med införandet av de målrelaterade betygen. Debatten om kunskapskris lägger enligt Hultén grunden för den krisdiskussion som senare förts i förhållande till internationella kunskapsmätningar som PISA och TIMSS.

Skolans kriser – sedda ur ett historiskt perspektiv

En del av denna forskning om svenska skolkriser presenteras i den utbildningshistoriska antologin Skolans kriser. Förutom Hulténs analys av upplevda kunskapskriser och Malmströms studie av skrivkrisutrop, finns här bland annat ett kapitel där Stina Hallsén och Gunnlaugur Magnusson studerar samband mellan diskurser om skolans kris och statens finansiella styrning av skolan (där staten ibland frigör pengar för att på så vis, om inte annat, visa politisk handlingskraft), ett kapitel där Joakim Landahl visar hur internationella kunskapsmätningar som PISA kan framkalla kriser i nationers självbild och självförståelse och ett kapitel där Anne-Li Lindgren och Sara Backman Prytz beskriver krisreducerande insatser på sexualundervisningens område.

Parallellt erbjuder antologin en allmän introduktion till forskning om kriser och till innebörden av att säga att något är i kris. Därigenom ger boken argument som kan göra det möjligt att förhålla sig sunt skeptiskt till en del av alla dessa krisutrop – och de krav på reformer som de ofta resulterar i. Somliga kriser är kanske i själva verket inte den svenska skolans kris, utan hela samhällets – som exempelvis metoo-rörelsen och de krav på förstärkt sexualundervisning som den resulterade i. Och andra kriser är kanske vissa skolors kris, men långtifrån alla skolors, som exempelvis skolor med en stor andel elever med ofullständiga betyg. Ytterligare andra kriser är kanske en kris för den som tycker att det ska vara på ett visst sätt i skolan, men inte för den som förespråkar en annan typ av skola och undervisning.

Krisens kännetecken

Upplevelsen av att skolan är i kris har enligt antologin varit närvarande åtminstone hela efterkrigstiden. Föreställningar om dåligt utbildade lärare, bristfälliga undervisningsmetoder, curlande föräldrar och undermålig pedagogisk forskning har återkommande pekats ut som orsaker till skolans kris. Några teman som behandlas i många skolkrisdebatter är konflikten mellan de som vill ha ett differentierat skolsystem (eller åtminstone högstadium) och de som vill ha en enhetsskola (som grundskolan), synen på kunskap, på traditionella kontra så kallat progressiva undervisningsmetoder och på skolans sociala relationer. Ibland, vilket Gunnlaugur Magnusson skriver om i antologin, pekas också något som kallas för det pedagogiska etablissemanget ut som orsak till skolans kris.

Antologins redaktörer konstaterar att skolans kris nästan alltid uttrycks i singular. Just det är typiskt för krisretorik på alla områden då den nästan alltid syftar till att reducera komplexitet. Genom att skolans kris framställs som en kris, istället för flera, blir det lättare för aktörer att peka ut både orsaken till krisen och dess möjliga lösning. Och genom att överhuvudtaget beskriva något som en kris, så kan krav på snabb förändring legitimeras. På så vis kan politiska och ideologiska intressen använda sig av upplevelsen av en skola i kris, för att från sin synvinkel kritisera skolan och skolpolitiken och samtidigt argumentera för de förändringar av skolans praktik som man efterfrågar.

Kris i skolfrågan

I ett av antologins kapitel studeras 1930-talets skoldebatt och det krismedvetande som här etablerades. Enligt kapitelförfattaren Johan Samuelsson spelade makarna Alva och Gunnar Myrdal och deras bok Kris i befolkningsfrågan (1934) en större roll för reformer på skolområdet än vad som tidigare uppmärksammats. Paret Myrdal framställde svensk skola i alarmistiska ordalag. De var kritiska mot nivån på de svenska lärarna, ”man [blir] helt enkelt lärare om man inte blir något annat” och beskrev skolans elever som ”lata” och ”obegåvade”. De varnade för att en sådan skola inte kunde bidra till det demokratiska Sveriges behov av dugliga och effektiva medborgare.

Enligt Samuelsson läggs det i skoldebatten under 1930-talet mycket liten vikt vid äldre pedagogiska idéer och erfarenheter, eftersom de uppfattas som uttryck för en lydnadskultur och skadlig 1800-talsindividualism. Dessa äldre praktiker ses inte som gångbara i ett modernt och tekniskt föränderligt samhälle och skolans möjlighet att bidra till samhällsutvecklingen upplevs istället ligga i att ta aktuella vetenskapliga rön i bruk och samtidigt bidra till att göra det lättare för familjer att ha många barn genom sådant som fri skollunch, gratis läromedel, fler stipendier och fler skolskjutsar.

Tradition kontra förnyelse

Samuelsson avslutar sitt kapitel med att jämföra 1930-talets modernistiska krisretorik med dagens. Han konstaterar att här finns en betydelsefull skillnad. Där skolan på 1930-talet förbands med framtidstro, handlar det idag istället om ett nostalgiskt blickande bakåt. Skolan ska inte resa sig – och samhället – ur historiens och traditionens grepp och lärare ska inte experimentera i sin praktik. Istället, om vi ska tro dagens skolkrisretorik, är det viktigt att söka lösningen på skolans problem i historien. Skolan ska använda traditionella undervisningsmetoder och inte vara rädd för hierarkiska relationer där läraren är lärare och eleven elev. Bara så kan skolan åter bli den bildningsinstitution den en gång var.

Just denna spänning mellan tradition och förnyelse i olika krisdiskurser är framträdande i flera av antologins bidrag och påminner om relationen mellan kris och reformer. Krisutrop styr inte bara problemformuleringar, de kan också styra vad som blir problemets lösning. Och, som redaktörerna skriver, ”/på samma sätt som krisretorikens förenklade problemformuleringar behöver relateras till skolväsendets komplexa verklighet behöver också lösningsförslagen granskas närmare” (Landahl et al., 2021, s. 22).

Text: Ingrid Bosseldal, Lunds universitet

Källor:

Alexander, J. (2019). What makes a social crisis? The societalization of social problems. UK Polity Press.

Hallsén, S., & Magnusson, G. (2021). Att initiera förändring eller iscensätta handlingskraft? Riktade statsbidrag som politisk krishantering i skolans värld. I J. Landahl, D. Sjögren & J. Westberg (red.), Skolans kriser. Historiska perspektiv på utbildningsreformer och skoldebatter (s. 181–202). Nordic Academic Press.

Hultén, M. (2019). Striden om den goda skolan: hur kunskapsfrågan enat, splittrat och förändrat svensk skola och skoldebatt. Nordic Academic Press.

Hultén, M. (2021). Kunskapskriser. Kunskapsfrågan i svensk skoldebatt 1964–2001. I J. Landahl, D. Sjögren & J. Westberg (red.), Skolans kriser. Historiska perspektiv på utbildningsreformer och skoldebatter (s. 135–154). Nordic Academic Press.

Landahl, J., Sjögren, D., & Westberg, J. (red.) (2021). Skolans kriser. Historiska perspektiv på utbildningsreformer och skoldebatter. Nordic Academic Press.

Landahl, J., Sjögren, D., & Westberg, J. (2021). Inledning. I J. Landahl, D. Sjögren & J. Westberg (red.), Skolans kriser. Historiska perspektiv på utbildningsreformer och skoldebatter (s. 7–32). Nordic Academic Press.

Landahl, J. (2021). Internationell skolstatistik och nationella skolkriser. I J. Landahl, D. Sjögren & J. Westberg (red.), Skolans kriser. Historiska perspektiv på utbildningsreformer och skoldebatter (s. 259–282). Nordic Academic Press.

Lindgren, A., & Backman Prytz, S. (2021) Staten, skolan och sexuallivet. En skolsexualpolitik tar form och sexualpolitiken skolifieras. I J. Landahl, D. Sjögren & J. Westberg (red.), Skolans kriser. Historiska perspektiv på utbildningsreformer och skoldebatter (s. 83–108). Nordic Academic Press.

Magnusson, G. (2021). ”De är många, de finns överallt, och de har makt …” Historisk kartläggning av det pedagogiska etablissemanget. I J. Landahl, D. Sjögren & J. Westberg (red.), Skolans kriser. Historiska perspektiv på utbildningsreformer och skoldebatter (s. 231–258). Nordic Academic Press.