Likvärdig förskola i svårigheter

Förskolans likvärdighetsuppdrag är i dag kanske viktigare än någonsin, i ett samhälle som ofta beskrivs som alltmer ojämlikt och segregerat. Samtidigt visar forskning att det finns betydande kvalitetsskillnader mellan förskolor i landet, och att osäkerhet råder kring vad likvärdighetsuppdraget innebär samt hur det kan genomföras och följas upp.

Sverige har länge framstått som ett relativt jämlikt land, med likvärdig förskola och skola för alla barn. Under senare årtionden har dock den ekonomiska ojämlikheten snabbt ökat mellan såväl individer och hushåll, som mellan regioner.

Professor Sven Persson, som gjort forskningsöversikter över likvärdigheten i svensk förskola, menar att förskolans möjlighet till likvärdighet ska sättas i relation till vårt alltmer segregerade samhälle. En förskola som inte är likvärdig riskerar att bidra till reproduktion och förstärkning av segregation och ojämlikhet.

Enligt skollagen ska förskolan vara likvärdig utifrån tre grundläggande aspekter: Barn ska ha lika tillgång till, och lika kvalitet i, en utbildning som också ska verka kompenserande för att uppväga skillnader i barns olika förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen. Utifrån dessa tre aspekter följer här en genomgång av hur det enligt forskning och statistik är ställt med likvärdigheten i förskolan, samt vilka slutsatser man kan dra om hur likvärdigheten kan förbättras.

Lika tillgång till förskola

Alla barn, oberoende av bostadsort och familjens socioekonomiska förhållanden, ska enligt skollagen ha lika tillgång till utbildning i förskolan. Sverige har vidtagit flera kraftfulla åtgärder när det gäller tillgänglighet. Några exempel:

• Subventionerade avgifter relaterade till inkomst.
• Maxtaxa.
• Gratis förskola 525 timmar per år från tre års ålder.
• Minst 15 timmar per vecka för barn till arbetslösa och föräldralediga vårdnadshavare.
• Garanterad förskoleplats inom fyra månader från anmälan.
• Hög utbyggnadstakt.

Garvis och Lunneblad, som skrivit en rapport om förskolans tillgänglighet, problematiserar dock att glesbygdskommuner ibland har svårt att tillgodose behoven på grund av den geografiska spridningen. I andra kommuner har gruppstorleken ökats för att kunna nå platsgarantin inom fyra månader utan att mer personal anställts.

Skolverkets statistik från 2019 visar att en hög andel barn är inskrivna i förskola: 85,4 procent av barnen inom gruppen 1–5 år, och 95,3 procent av 4–5-åringarna. Andelen har ökat under de senaste tio åren. Vissa skillnader framträder dock, som att 4,1 procentenheter färre 1–5-åringar med utländsk bakgrund deltar i förskola jämfört med de med svensk bakgrund.

Persson visar, utifrån ett samstämmigt resultat i flera forskningsöversikter, att förskolor med hög kvalitet har störst betydelse för barn från ekonomiskt och socialt utsatta förhållanden, migrantfamiljer och minoritetsgrupper. Den gynnsamma utvecklingen syns dels på förskolan, dels längre fram i livet. En viktig faktor för exempelvis språkutveckling är att barnet vistas regelbundet, helst dagligen, i verksamheten.

Samtidigt visar Garvis och Lunneblad att omfattningen för barn till föräldralediga och arbetslösa varierar stort mellan kommuner. Detta blir till exempel problematiskt när barn i nyanlända familjer har föräldrar som är arbetslösa i en kommun som endast erbjuder 15 timmar i veckan.

För att öka tillgängligheten föreslår Persson satsningar på uppsökande verksamhet hos familjer som inte anmält sina barn till förskola och på samverkan mellan förskolepersonal och vårdnadshavare. Att information till föräldrar är viktigt, visar även resultatet i en norsk studie av Sibling med flera. De undersökte varför skillnaderna avseende barns deltagande i förskola minskade mellan föräldragrupper med olika utbildningsnivå efter implementeringen av en policy om ökad tillgänglighet.

En slutsats är att den informationskampanj som genomfördes ledde till att medvetenheten om förskolans positiva inverkan på barns utveckling nu även spreds till föräldrar med lägre utbildning, något de högutbildade redan hade kunskap om.

Lika kvalitet på utbildningen

Forskning visar samstämmigt att en förskolas möjlighet att vara utjämnande är avhängigt av att den har hög kvalitet. Lika samstämmigt rapporteras att den viktigaste faktorn för hög kvalitet är personalens utbildningsnivå och möjlighet till kompetenshöjning.

Enligt Persson ligger kvalitetens kärna i mötet och interaktionen mellan förskolepersonal och barn. Det handlar om personalens förmåga att vara lyhörda, och att kunna inkludera och stimulera alla barn i lärandeaktiviteter. Garvis och Lunneblad pekar även på kontakten med föräldrar som en viktig faktor.

Skolverkets statistik visar samtidigt att andelen anställda med förskollärarexamen har minskat under de senaste tio åren, medan andelen utan utbildning för förskola har ökat. Dessutom finns skillnader, till exempel mellan fristående och kommunala förskolor, och mellan olika kommuner i landet. Störst brist på förskollärare är det i storstäder och glesbygdskommuner. Det kan variera så mycket som mellan 17 och 70 procent.

Ytterligare faktorer som påverkar kvaliteten är barngruppens storlek, personaltäthet, omsättning på personal och barn samt den fysiska miljön. Här är dock resultaten inte lika samstämmiga, och Persson menar att kvaliteten handlar om hur personalen förmår använda de möjligheter som dessa förutsättningar ger.

Garvis och Lunneblad lyfter även barngruppens sammansättning som en viktig faktor. Till exempel hade 20 procent av barnen i förskolan 2018 utländsk bakgrund, något som inte var jämnt fördelat över landet. De varnar också för att likvärdig kvalitet idag hotas av att förskolor är marknadsutsatta. Det fria valet gynnar framför allt medelklassfamiljer, och riskerar leda till ökad segregation.

Persson drar slutsatsen att svensk förskola har uppenbara problem med såväl kvalitet som likvärdighet om vi utgår från andelen förskollärare. För en jämnare och högre kvalitet bör särskild uppmärksamhet riktas mot hur förskollärare är fördelade mellan förskolor och kommuner. Det är också viktigt att kommunerna ser över hur resurser för kompetensutveckling används och fördelas. Här pekar Garvis och Lunneblad på behovet av utbildning inom interkulturell pedagogik.

Utbildningen ska vara kompenserande

I skollagen betonas att resurser inte ska fördelas lika, utan efter barns olika förutsättningar och behov. Detta innebär enligt Persson att resurstilldelning och utbildning i förskolan ska bygga på analyser av hur barns olika villkor och bakgrund kan mötas av en utbildning som möjliggör att alla kan utveckla sin potential.

Skolinspektionen granskade 2016 Sveriges kommuners socioekonomiska resursfördelning i förskolan. Resultatet visar att två tredjedelar av kommunerna inte tog hänsyn till barnens socioekonomiska bakgrund när resurser fördelades. De som hade en fördelningsmodell var främst större kommuner. Flertalet av dessa saknade uppföljning och analys av fördelningen.

I praktiken innebar det att de inte visste om insatserna ledde till att barnen fick mer likvärdiga möjligheter till utveckling och lärande. Det förekom sällan någon dialog eller återkoppling mellan huvudman och rektor, och många uttryckte osäkerhet kring vad som är resultat och måluppfyllelse i förskolan och hur det ska mätas.

Persson rapporterar att kommuners ekonomiska och sociala förutsättningar varierar stort, till exempel avseende skattekraft, andel barn i bidragshushåll respektive med utländsk bakgrund. Med Malmö som exempel visar han hur skattekraften är lägre, medan bidragshushåll och utländsk bakgrund är högre jämfört med såväl övriga storstäder som hela riket. Samtidigt har Malmö lägre andel förskollärare och högre andel outbildad personal. Förutsättningarna för förskolor att verka kompenserande framstår som mycket ojämlika i landet.

Skolinspektionen framhåller att kommunerna behöver ta fram strategier för att systematiskt följa upp resultat i förskolan. Den pekar på vikten av att förstå vilka faktorer som påverkar kvaliteten i verksamheten, och att förstå förskolans uppdrag. Den har på sin webbplats lagt ut rapporter och material till hjälp för kommuner.

Garvis och Lunneblad ifrågasätter dock att arbetet med likvärdighet i förskolan lagts på kommunal nivå. Det är en komplicerad fråga av nationell karaktär, med en mängd olika faktorer att beakta. De föreslår därför att ett nationellt kvalitetsinstrument ska utvecklas för förskolan utifrån forskning och styrdokument, med kontrollpunkter och riktlinjer där även mångfald kan fokuseras.

När forskning om tillgänglighet, kvalitet och förskolans kompenserande funktion läggs samman med statistik i denna artikel, är det lätt att instämma med Persson att en förskola som inte är likvärdig riskerar att bidra till att den sociala ojämlikheten i ett samhälle förstärks.

Text: Carina Hjelmér, Umeå universitet

Källor:

Garvis, Susanne & Lunneblad, Johannes (2018). Inequalities in Access to Early Childhood Education and Care in Sweden – The Equal Access Study. Länk till annan webbplats. Deutches Jugendinstitut. ICEC working paper series – Volume 3.

Persson, Sven (2015). En likvärdig förskola för alla barn – innebörder och indikatorer. Länk till annan webbplats. Stockholm: Vetenskapsrådet.

Persson, Sven (2020). Hur likvärdig är svensk förskola? I: Gunnar Åsén (red.) Vad säger forskningen om svensk förskola? Stockholm: Liber.

SFS 2010:800. Skollagen Länk till annan webbplats.. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Sibley, Erin; Dearing, Eric; Toppelberg, Claudio O; Mykletun, Arnstein & Daae Zachrisson, Henrik (2015). Do increased availability and reduced cost of early childhood care and education narrow social inequality gaps in utilization? Evidence from Norway. International Journal of Child Care and Education Policy, 9(1), 1-20. DOI 10.1007/s40723-014-0004-5

Skolinspektionen (2016). Socioekonomisk resursfördelning till förskolan Länk till annan webbplats.. Stockholm: Skolinspektionen.

Skolverket (2018). Läroplan för förskolan Lpfö 18. Stockholm: Skolverket.

Skolverket (2020). PM – Barn och personal i förskolan Länk till annan webbplats. 2019 Länk till annan webbplats.. Stockholm: Skolverket.