Passionerad uppgörelse med den amerikanska utbildningspolitiken

Genom en utbildningspolitik som bygger på ett ekonomiskt tänkande och som innebär att skolan hela tiden ska utvärderas, framför allt med hjälp av elevers testresultat, lett till en utarmning av det amerikanska skolsystemet. Det menar professor Diane Ravitch.

Diane Ravitch är professor vid New York University och specialiserad på utbildningshistoria. I sin bok The death and life of the great American school systemdokumenterar hon effekterna av de senaste årtiondenas förändringar mot ökad ”valfrihet” och fler utvärderingar i det amerikanska skolsystemet.

Var positiv till marknadiseringen

Ravitch kan knappast betecknas som radikal och har tjänat både republikanska och demokratiska presidenter. Hon var tidigare en stark förespråkare för de förändringar hon nu kritiserar trots att hon tidigare i sin karriär sett det närmast som en hederssak att inte ryckas med när någon säger sig ha kommit på hur skolans problem slutligen ska lösas, vare sig det handlar om organisatoriska förändringar eller ny pedagogik.

Men hon tilltalades alltså starkt av tanken att om elever och föräldrar i högre grad fick möjlighet att välja skola och om skolorna blev tvungna att redovisa sina prestationer så skulle skolsystemet kunna utvecklas. Som så många andra såg hon alltså marknadiseringen av offentlig verksamhet som den ”silver bullet” som skulle kunna lösa alla problem. Intressant i ett specialpedagogiskt sammanhang är att ett mycket viktigt argument för förändringarna av det amerikanska utbildningssystemet, var att så många elever misslyckades i skolan och att elever från vissa etniska grupper misslyckades påfallande ofta. Den lagstiftning som initierade många av förändringarna och som det rådde stor politisk enighet om benämndes således ”No child left behind”.

Skeptisk till konsekvenserna

Den omvändes vittnesmål får förstås en förstärkt retorisk kraft. Och Ravitch bok är till stora delar ett vittnesmål om konsekvenserna av att skolan börjar uppfattas som vilken affärsverksamhet som helst. Hon är kritisk både till skolval både när det gäller val mellan kommunala skolor eller introduktionen av fristående skolor.

Men det är framförallt mot sättet som skolor utvärderas på och konsekvenserna av denna utvärdering som hennes kritik är tyngst. Genom ett ihärdigt testande av framförallt så kallade grundläggande färdigheter inom i huvudsak engelska och matematik menar hon att skolans kunskapsinnehåll urvattnas och trivialiseras.

Politiker och ekonomer behövde testningen, menar Ravith. Den mest långtgående drömmen handlar om att skolor tävlar mot varandra och föräldrar och elever väljer den mest högpresterande skolan och de dåliga skolorna dör ut. Tilltron till effektiviteten i ett sådant styrsystem gjorde att man i samband med lanseringen av lagstiftningen No Child Left Behind 2001 satte som mål att alla amerikanska elever år 2014 skulle uppnå goda färdigheter i läsning och matematik.

Skolor blev tvingade att redovisa att alla grupper, till exempel etniska minoriteter, gjorde framsteg varje år I annat fall väntade bestraffning och i värsta fall nedläggning. Inte minst var testningen ekonomernas dröm eftersom man tyckte sig ha funnit sin heliga Graal i form av ett mått på skolors och lärares produktivitet.

Uteblivna framgångar

Ravitch ger en saklig och empirinära beskrivning av konsekvenserna av denna politik med många belysande exempel. Eftersom det nya konceptet innebar att kunskaper om ledning och organisation var tillräckliga för att skapa goda utfall anlitades personer från andra verksamheter i skolans värld. I till exempel San Diego blev en före detta åklagare ansvarig för skolväsendet. En hårdför politik etablerades där de skolledare och lärare som var emot de föreslagna förändringarna rensades ut.

En likande förändring gjordes i New York där vad Ravitch beskriver som en left-right strategi användes. En så kallad progressiv pedagogik mer eller mindre tvingades på lärarna uppifrån, medan ledarskap och organisationsförändringar följde det nyliberala paradigmet.

Det var både de till stora delar uteblivna framgångarna av de nya strategierna, de nya problem de åstadkom likväl som den tydliga torftigheten i vad skolan till sist kom att handla om som Ravitch menar ligger till grund för hennes positionsförändring.

Inte oväntat leder skolors redovisningsskyldighet till en rad skenåtgärder, till exempel omkategoriseringar och avvisande av elever, för att nå bättre resultat. Nedlagda skolor ersätts inte alltid av bättre alternativ och utbildningssystemets förlorare är fortfarande i stort sett dess förlorare. Konsekvenserna av den demoniseringsdiskurs som går hand i hand med kritiken av det offentliga skolsystemet, till exempel vad gäller möjligheten att rekrytera ungdomar till läraryrket, tar hon dock inte upp.

Vad är lösningen?

Men vad föreslår Ravitch för alternativ? Hon lyfter fram sina gamla skolor och en av hennes lärare, Mrs. Ratliff, som föredömen. Det är också här någonstans som Ravitch stringenta analys av det amerikanska utbildningsystemet börjar tappa kraft. En annan svaghet är att hon hela tiden tvingas att spela på motståndarens planhalva, det vill säga hon måste utgå från de frågor som dessa för in på agendan såsom till exempel behovet av testning. I sitt avslutande kapitel har hon istället ett lysande avsnitt om vad skolan borde handla om och det är väl där någonstans som en förnyelse av skolan och diskussionen om skolan måste ta sin början.

Text: Claes Nilholm

Källa:

Ravitch, Diane. (2011). The death and life of the great American school system – how testing and choice are undermining education. New York: Basic Books.