Rättvisefrågor tränar elevers medborgarkunskap
Rättvisefrågor kan fungera som ett verktyg i samhällskunskapens medborgarbildande uppdrag. Detta gäller oberoende av elevers ålder. Främjande faktorer är exempelvis att synliggöra för eleverna att det finns olika rättviseprinciper och att den valda samhällsfrågan kräver principiella ställningstaganden.
Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning
Vad det innebär att kunna resonera kritiskt i rättvisefrågor och hur lärare kan undervisa i det har Malin Tväråna undersökt i sin avhandling Kritiskt omdöme i samhällskunskap. Undervisningsutvecklande studier av samhällsanalytiskt resonerande i rättvisefrågor. Tvärånas avhandling innehåller tre studier med learning studies, en vardera på lågstadiet, mellanstadiet och gymnasiet. Erfarenheter och slutsatser från den första studien, på gymnasiet, användes sedan vid utvecklandet och genomförandet av studie II och studie III.
Frågor utan självklara svar
Skolan ska enligt skolans styrdokument bidra till att medborgarna ansluter sig till demokratiska värderingar och vad som enligt detta är ett gott samhälle och ett bra beteende. Men medborgarna ska också i skolan skaffa sig kunskaper och färdigheter som gör att de kan delta i utvecklingen av samhällsbygget och i diskussionen om vilka idéer och värderingar som ska gälla i fortsättningen.
Tväråna ser då att undervisningen i samhällskunskap ska bidra till att kunna ta kvalificerad ställning i komplexa frågor som inte har självklara svar, exempelvis klimatfrågan, migration och den förändrade världspolitiken. Avhandlingen undersöker ett kunnande som är centralt i detta medborgarbildande uppdrag, nämligen förmågan till kritisk analys i omtvistade värdeladdade frågor, specifikt rättvisefrågor.
En gemensam nämnare för många sådana frågor utan självklara svar är att den åsikt vi kommer fram till kan grundas i olika principer för rättvisa (likhet, behov, merit). De olika principerna ger olika antaganden och rättvisa kan därför ses som ett genuint omtvistat begrepp. Rättvisefrågor blir då enligt Tväråna ett verktyg där eleverna får lära sig att göra kvalificerade kritiska omdömen, en färdighet hon menar är en helt central medborgarkunskap.
Tre grundläggande aspekter
Med stöd i tidigare forskning och sina egna resultat menar Tväråna att ett samhällsanalytiskt tänkande gentemot samhällsfrågor alltid ska innehålla aspekterna resonerande, kontextuell kunskap och omdöme. Detta kan göras med olika grad av komplexitet från deskriptiv analys via kausalanalys och upp till kritisk analys. Om samhällsfrågan grundas i resonemang om rättvisa kan exempelvis den deskriptiva nivån av resonerande innebära att de olika rättviseprinciperna beskrivs medan det på nivån för kritisk analys också sker en granskning av de olika principerna.
För den kontextuella kunskapen går nivåerna från att relatera till aktuella sakförhållanden till att använda ämnesteoretiska begrepp och modeller när frågan kontextualiseras. Lärares kunskaper om sådana begrepp och modeller är enligt Tväråna tillsammans med förmågan att göra detta förståeligt för eleverna två centrala delar för att bidra till elevernas utveckling att kunna göra kvalificerade kritiska omdömen.
Att nå fram till ett kvalificerat omdöme
Att ett omdöme är en nödvändig del av samhällsanalys är en tydlig utgångspunkt och norm i Tvärånas forskning. Frågan om hur detta omdöme arbetas fram är en kärnfråga i hennes resonemang. Vid flera tillfällen i hennes studier uttrycker eleverna spontant eller på uppmaning från läraren egna åsikter eller invänder mot kamraters åsikter utan att lyfta fram varken sakförhållanden eller principiella perspektiv.
Det finns således en spänning mellan att den kritiska analysen efterfrågar ett ställningstagande och att detta ställningstagande lätt kan stanna vid ett personligt tyckande. Det är här som Tväråna menar att läraren och undervisningen i samhällskunskap kan ha en effekt på elevernas utveckling av medborgerliga kompetenser, genom att några främjande undervisningsprinciper används.
Främjande undervisningsprinciper
Den övergripande främjande undervisningsprincipen handlar om att i undervisningen för eleverna synliggöra de kritiska aspekterna i form av de konkurrerande grunderna för rättvisa (likhet, behov, merit) och deras underliggande antaganden. Tväråna lyfter fram några fruktbara sätt att göra detta på: kontrastera de principiella perspektiven; använda explicita ämnesbegrepp; att samhällsfrågorna som väljs är genuint engagerande rättvisefrågor.
Eleverna ska arbeta med principerna och därmed själva erövra förmågan att använda dem som medborgare. Men Tväråna menar att det inte fungerade vid ett tillfälle då upplägget var att eleverna själva skulle upptäcka rättviseprinciperna. Hennes slutsats är att läraren aktivt behöver beskriva principerna för att eleverna ska kunna använda dem som analytiska verktyg.
En annan viktig slutsats som Tväråna lyfter fram är att det är fullt möjligt att såväl åttaåringar som tolvåringar med rätt undervisning kan resonera om rättvisa på ett komplext och utvecklat sätt. Hon menar att hennes forskning ger stöd åt att det redan i tidiga skolår är fullt möjligt att både introducera och använda abstrakta samhällsbegrepp.
Progressionen genom åldrarna handlar då enligt henne inte om att först resonera för att längre fram i åldrarna komma till kontextuell kunskap och omdöme Alla tre aspekterna har i Tvärånas studier visat sig kunna förekomma i alla åldrar. Den stora progressionen åldersmässigt handlar istället främst om hur mycket kontextuell kunskap eleverna har kring de valda samhällsfrågorna. De äldre eleverna har helt enkelt fler exempel att relatera till och jämföra med.
Valet av samhällsfråga är också något som Tväråna lyfter fram som avgörande om eleverna därigenom ska lära sig att göra kvalificerade kritiska omdömen. I hennes användande av rättvisefrågor var det när samhällsfrågan i sig krävde till exempel en analys av olika rättviseprinciper för att komma fram till ett svar som en kritisk analys också genomfördes. Det är således snarare en fråga om huruvida uppgifterna är motiverande än om eleverna är motiverade som är avgörande för om undervisningen fungerar.
Text: Anders Broman
