Relationskompetens viktig aspekt av lärarprofessionen

Det finns tydligt forskningsstöd för att relationen mellan elev och lärare är av stor vikt för god utbildning. I en ny bok visar pedagogen Jonas Aspelin hur relationskompetensen kan utvecklas.

Relationer mellan elev och lärare är avgörande för god utbildning, men det är inte förrän de senaste decennierna som utbildningsforskningen har uppmärksammat detta faktum. Det kan ses som ett sent uppvaknande, men numera finns en hel del forskning om vikten av relationsbyggande.

Tidigare sågs förmåga att bygga relationer som något naturligt som kommer med åren eller som något som vissa bara har i sig. Men ny forskning visar att relationskompetens är något som går att träna upp. Pedagogikprofessorn Jonas Aspelin har ägnat de senaste 20 åren åt relationer i utbildning. Nu har han skrivit en ny bok, Lärares relationskompetens. Vad är det? Hur kan den utvecklas?, där han både teoretiserar kring begreppet relationskompetens och ger handfasta råd för lärares och lärarstudenters kompetensutveckling.

– Jag intresserade mig för ämnet redan då jag gick lärarutbildningen, på 1980-talet. När jag som lärarstudent auskulterade på andra lärares lektioner märkte jag att de lärare som lyckades väl – akademiskt, men också i andra avseenden – hade en förmåga att knyta an till och bygga omsorgsfulla, förtroendefulla relationer med och mellan elever, Berättat Jonas Aspelin

Boken är uppdelad i två delar. I den första delen diskuteras vad lärares relationskompetens består i och i den andra ges forskningsgrundade exempel på hur den kan utvecklas. Ambitionen med boken är att diskutera olika innebörder i begreppet relationskompetens och utveckla ett teoretiskt perspektiv med begrepp som ska kunna appliceras på pedagogisk praktik.

– Det tycks finnas ett starkt växande intresse från lärares sida när det gäller de här frågorna, liksom inom utbildningsvetenskapen, funderar Aspelin.

Och intresset kommer numera inte bara från lärare för yngre åldrar utan från lärare i allmänhet, också ämneslärare på gymnasiet. De kunde tidigare hävda att relationer inte ingår i uppdraget, men i dag hörs sällan sådana röster, berättar Aspelin.

Relationer och relationskompetens

Relationer är av stor vikt i mellanmänskliga yrken såsom läkare, präst, polis, socionom och inte minst lärare. Företrädare för dessa yrken behöver bli relationsprofessionella då de verkar i det godas tjänst, som Aspelin uttrycker det. I alla relationer finns en viss spänning eftersom människor är olika. Att utveckla en god relationskompetens innebär därför att vara redo för det oväntade och kunna handla när det oförutsedda sker. Det finns nämligen inga specifika metoder eller förhållningssätt som fungerar i alla situationer. På så vis är undervisning kontextspecifik.

Att kunna agera i oförutsedda situationer är en viktig del av lärarskickligheten. Vissa forskare, Gert Biesta (2012) och Noomi Matthiesen (2016), riktar kritik mot begreppet kompetens som de menar leder till en förenklad syn på vad undervisning är. Läraren ska utrustas med ett antal kompetenser som ska kunna plockas fram i olika undervisningssituationer. Det ger föreställningen att verkligheten är förutsägbar och dessutom suddas eleven ut. Skickliga lärare kan i stället sägas ha god omdömesförmåga, ett slags praktisk visdom.

Aspelin instämmer med en del av kritiken men ser en fördel i att använda begreppet kompetens i samband med relationer eftersom det hör till en handlingssfär. Kompetensen blir därmed en synlig förmåga. Dessutom, skriver Aspelin, har begreppet relationskompetens inom forskningen börjat börjat bli det gängse uttrycket för relationell pedagogisk förmåga.

För honom innefattar begreppet både hantverksskicklighet – att kunna använda olika verktyg för att förhålla sig till andra människor – och, i ännu högre grad, förmåga att beröra och göra positiv skillnad för andra genom att få dem att tänka och känna annorlunda. Läraren har ansvar att initiera och upprätthålla relationer, men också eleven har ett ansvar för att få relationen att fungera.

Entydig forskning betonar relationen mellan lärare och elev

Intresset för relationer i utbildning har tilltagit de senaste decennierna. I flera forskningsöversikter och metastudier har det konstaterats att goda relationer mellan lärare och elever har positiva effekter på utbildningen (se t.ex. Roorda m.fl. 2011, Cornelius-White 2007 och Hattie 2009). I en forskningsöversikt där 70 studier granskats identifieras tre centrala kompetensområden: didaktisk kompetens, ledarkompetens och relationskompetens. Traditionellt sett är det bara de två första som varit erkända och beforskats.

Forskningen om relationskompetens har fått stort genomslag i Danmark, vilket också fått till följd att begreppet varit framträdande i lärarutbildningen och skolan. I Sverige har relationskompetensen inte fått särskilt stor uppmärksamhet. Aspelin menar att lärarutbildningen lägger nästan allt fokus på ämnesstudier och ämnesdidaktik, även om det också finns moment med pedagogiskt ledarskap i fokus.

Forskningen om relationskompetens har tagit fasta på undervisningens oförutsägbarhet och komplexitet. Aspelin poängterar att undervisning inte bara innebär att uppnå formella mål utan också att tillsammans med andra, vara och bli till som människa. Det relationella perspektivet tar fasta på undervisningens mellanrum där elever och lärare möts. Att en hel del forskning, både kvantitativ och kvalitativ, kommit till slutsatsen att relationernas vikt inte kan överskattas innebär att perspektivet nu börjar riktas mot hur forskningen kan tillämpas i praktiken. Aspelins bok är ett exempel på denna strävan.

Relationskompetensens filosofiska utgångspunkter

Aspelins analysmodell bygger på flera olika teorier om relationer. Den kanske största inspirationen för Aspelin kommer från filosofen Martin Buber vars tänkande grundas i att människan är en relationsvarelse som existerar och blir till i relationer. Den etiska aspekten är viktig. Ett oavvisligt krav på varje människa är att visa tillit till och agera på ett sätt som gagnar den andre. För läraren innebär det att i varje enskild situation försöka avgöra hur han eller hon ska handla för att stärka eleven.

Den etiska dimensionen kommer också till uttryck i filosofen Nel Noddings omsorgsteori. För henne är omsorgsrelationen grundläggande för människan. Omsorgen verkar mellan människor. Noddings skiljer mellan naturlig och etisk omsorg. Den naturliga omsorgen sker spontant och direkt utan annan avsikt än att hjälpa och är ett ursprungligt sätt att vara i världen. Den etiska omsorgen kan ses som en övervägd reflektion över hur man ska handla i en specifik situation. I den pedagogiska situationen är det snarast den etiska omsorgen det rör sig om, men Aspelin poängterar att det är den naturliga som är den fundamentala. Den bör därför inte glömmas bort i relationen mellan lärare och elev.

Tre aspekter av relationskompetens

Till sin analysmodell har Aspelin hämtat en del begrepp från socialpsykologen Thomas J. Scheffs teori om sociala band. Sociala band är de krafter som håller samman individer och grupper i samhället. I Aspelins modell består relationskompetensen av tre delkompetenser:

• Den kommunikativa kompetensen handlar om att lärarens sätt att tala är inbjudande och bidrar till meningsskapande och progression. Men också den icke-verbala kommunikationen hör hit: lärarens gestik, mimik och kroppsposition.

• Differentieringskompetensen är att kunna nå den gyllene medelvägen mellan närhet och distans.

• Den socioemotionella kompetensen består i att vara lyhörd för emotionella signaler och att främja stolthetskänslor och kanalisera skamkänslor på ett positivt sätt.

Relationskompetensen är naturlig på så vis att läraren möter eleven som levande varelse och inte utifrån en statisk bild av hur han eller hon är. Men den är också etisk i det att läraren värderar och planerar sitt agerande med vetskap om elevernas erfarenheter och livssituation. Hos den som är relationskompetent är båda aspekterna utvecklade.

Relationskompetens kan utvecklas

I analysen av svaren framkom att studenterna snarare tog fasta på lärarens didaktiska kompetens och ledarkompetens än relationskompetensen. I svaren uppehåller de sig vid hur läraren hanterar undervisningen med hjälp av verktyg, kriterier och krav. Aspelin konstaterar att studenterna skulle behöva utvecklas i alla tre delkompetenserna: kommunikativ, differentierings- och socioemotionell kompetens. Resultatet är inte överraskande. Studenterna i studien menade att de inte ägnat speciellt mycket tid åt frågor om relationer i undervisningen.

Mångsidig kompetens behövs

I en andra delstudie undervisades lärarstudenter om relationer i undervisning genom självreflektion, videofilm, handledning och seminarier. Forskarna kunde konstatera att studenternas analyser av undervisning i slutet av projektet blivit betydligt djupare avseende samspelet mellan lärare och elev.

Den utarbetade analysmodellen med de tre delkompetenserna verkar ha hjälpt dem att få syn på relationerna, även om det var först efter att de fått hjälp att använda modellen allt föll på plats. Den hjälper dem att sätta ord på vad som sker i undervisningssituationen och utvecklar deras tolkningsram. På så vis kände de sig bättre rustade inför praktiken. Aspelin tror också att de filmade undervisningssekvenserna spelat stor roll för studenternas framsteg.

Didaktisk kompetens, ledarkompetens och relationskompetens utgör grundkompetenser för en lärare. Hittills är det mest de två första som varit i fokus i talet om utbildning. Även om Aspelin betonar vikten av den ämnesdidaktiska kompetensen vore det olyckligt, menar han, om lärarstudenter inte får ordentligt med utrymme att odla sin relationskompetens.

– För att förverkliga utbildningens syften – vilka enligt skollagen rör förmedling av kunskaper och värden men också elevers personliga och sociala utveckling – behöver lärare en mångsidig kompetens, säger Jonas Aspelin.

Text: Martin Malmström

Källor:

Aspelin, Jonas (2018). Lärares relationskompetens. Vad är det? Hur kan den utvecklas? Stockholm, Liber

Biesta, Gert (2012). The future of teacher education: Evidence, competence or wisdom? Research on Steiner Education, 3(1).

Cornelius-White, Jeffrey (2007) Learner-centered teacher-student relationships are effective: A meta-analysis. Review of Educational Research, 77(1).

Hattie, John (2009). Visual learning. A Synthesis of over 800 Meta-Analyses Relating to Achievement. New York: Routledge.

Matthiesen, Noomi (2016). Relationskompetencebegrebet under lup: ansvar i forudsigeligheden. I: Skibsted, Else Bengaard & Matthiesen, Noomi (red.). Relationskompetencer i læreruddannelse og skole. Fredrikshavn: Dafolo.

Nordenbo, Sven Erik, Sögaard Larsen, Michael, Tiftikçi, Neriman, Wendt, Rikke Eline & Östergaard, Susan (2008). Lærerkompetencer og elevers læring i førskole og skole. Danish Clearinghouse for Educational Research. Copenhagen: Danmarks Pædagogiske Universitetsskole.

Roorda, Debora, Koomen, Helma, Spilt, Jantine & Oort, Frans (2011). The influence of affective teacher-student relationships on students’ school engagement and achievement: A meta-analytic approach. Review of Educational Research, 81(4).