Samverkansprojekt behöver vårdas för att överleva
Samverkan mellan myndigheter för att fånga upp och ta hand om barn som far illa eller riskerar att fara illa kräver engagemang, kunskaper, tillit och respekt hos de inblandade parterna för att bestå.
Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning
Under åren 2007-2009 startades 99 samverkansprojekt om barn och unga som far illa, eller som riskerar att fara illa. Syftet var att utveckla samverkan mellan skola, socialtjänst, polis samt barn- och ungdomspsykiatrin. Ogiltig skolfrånvaro, drog- och brottsförebyggande arbete, ungdomskriminalitet samt psykiska och emotionella svårigheter stod i fokus. Den samverkan som byggdes upp under projekttiden skulle leda till ett långsiktigt och bestående arbete i de 75 kommuner som deltog.
Fem år efter ett projekttidens slut gjorde Ulrika Englund en uppföljande studie av vad som hänt med projekten.
Skola och socialtjänst samverkar främst
Englunds resultat som bygger på två tredjedelar av de ursprungliga projekten, visar att de flesta finns kvar och ingår i någon form i den ordinarie verksamheten. Samverkansparterna är desamma, men skolan och socialtjänsten samarbetar i högre grad än övriga.
Samtidigt har andra aktörer kopplats in. Hit hör exempelvis primärvården och barn-, ungdoms- och vuxenhabiliteringen. För de barn och unga som far illa, eller som riskerar att göra det, eftersträvas ett helhetsgrepp. Ofta ligger dock tyngden på något särskilt område, till exempel skolfrånvaro eller psykiska och emotionella svårigheter.
Fler förskolebarn i samverkansprojekt
Först och främst berörs elever i grundskolan, men jämfört med tidigare har andelen yngre barn i förskola och förskoleklass ökat. Det gäller även andelen gymnasieungdomar. Barn och ungdomar med funktionsnedsättningar ingår relativt ofta i målgruppen och bland dessa är neuropsykiatriska funktionsnedsättningar vanligast.
Företrädare för olika samarbetspartner menar att samverkan inte påverkas av att det handlar om barn eller ungdomar med funktionsnedsättningar. Englund konstaterar att i de fall då samverkan gäller den här gruppen, leder det till ökad kompetens hos medarbetarna och en större förståelse när det gäller stöd och bemötande av dessa barn och ungdomar.
Förutsättningarna försämras efter projektets slut
Den generella bilden pekar på att samverkan fortsätter och till och med ökar efter projekttidens slut. En mera detaljerad beskrivning visar däremot att förutsättningarna för den samverkan som utvecklades under projekttiden försämras med tiden. Här nämns minskat stöd från chefer, minskad tydlighet när det gäller ansvarsfrågor och beslutsordning samt minskad samordning av utvärdering och uppföljning. I vissa fall sjunker samverkan till en nivå som ligger lägre än vad som var fallet då projektet startade.
Mätbara mål för samverkan saknas
Övergripande mål för samverkan saknas i större utsträckning vid uppföljningen och för de mål som finns, är förankringen lägre på både chefs- och verksamhetsnivå. Antalet mätbara, konkreta mål var begränsat redan under projekttiden och de blir allt färre under åren som följer.
Uppföljningsstudien pekar på medarbetarnas upplevelser av
- otydlighet i roller och arbetsrutiner
- brist på kontinuerliga mötesplatser
- brist på handlingsplaner
- försämringar i den långsiktiga planeringen
- brister i den löpande dokumentationen av samverkansprocessen. Däremot tecknas samverkansavtal i större utsträckning.
Drivkraften eller den upplevda nyttan av att medverka i samverkansprocesser sjunker kraftigt efter projekttidens slut, främst på verksamhetsnivå men också på ledningsnivå.
Samverkanskompetensen sviktar
När medarbetarna bedömer olika kvalitetsaspekter som rör samsyn inom verksamheterna, sjunker också värdena efter projekttidens slut. Den största förändringen gäller definitionen av centrala begrepp. Brist på ett gemensamt språk påverkar kommunikationen mellan samverkansparterna, men också mötet med barn och ungdomar.
En av medarbetarna uttrycker att ”Alla vill att man ska samverka, men hur gör man det rent praktiskt metodiskt?” (s. 136). Det är viktigt att projektdeltagarna har konkret kunskap om samverkan, vad den avser och att det finns kunskap om varandras uppdrag.
Faktorer som påverkar samverkan positivt
Englund hänvisar till tidigare studier där 22 faktorer som påverkar samverkan har klarlagts. Deras betydelse har också undersökts i den här studien för att beskriva vad som hänt under åren efter projekttidens slut. För samverkan om barn och unga som far illa eller som riskerar att fara illa, ses följande som särskilt betydelsefullt:
- medarbetarnas engagemang och motivation i samverkan
- chefernas/ledningens engagemang och motivation
- samverkanskunskap och samverkanserfarenhet
- kunskap om varandras kompetenser, arbetsförhållanden och regelverk
- respekt för varandras uppdrag
- ömsesidig tillit och ett gott förtroende.
Regelverk är ett mindre problem
Myndigheternas olika regelverk (lagar, riktlinjer, sekretessbestämmelser etc.) har i tidigare studier visat sig vara ett hinder för samverkan. I Englunds studie menar däremot flera medarbetare att de olika regelverken varken hindrar eller främjar samverkan. En femtedel av dem anser till och med att det är positivt för utvecklingen.
Betydelsen av ett politiskt stöd
Tillfälliga och tidsbegränsade projekt av det här slaget riskerar att upphöra när projekttiden är över och när den externa finansieringen tar slut. Här skiljer sig alltså studiens resultat från tidigare forskning. En större del av samverkansprojekten har överlevt i någon form, genom att samverkan har blivit en del av den ordinarie verksamheten. Detta trots att det ofta sker organisatoriska förändringar, byten av personal och chefer. I det här sammanhanget söks förklaringen i att projektet varit förankrat på högsta ledningsnivå, dvs. den politiska nivån. Det stödet är mycket betydelsefullt för en bestående utveckling av samverkansprocesserna.
Englund diskuterar slutligen betydelsen av engagemang, kunskap, helhetssyn, tydlighet och förankring och hon slår fast att ”samverkansprocessen behöver kontinuerligt vårdas och ombesörjas, oavsett om den pågår inom ramarna för ett projekt, eller utanför desamma” (s. 209).
Text: Gunvie Möllås
