Statskunskap viktigast när SO-lärare rankar ämnesinnehåll

Lärare i samhällskunskap på högstadiet är i stor utsträckning eniga om vad som är mest och minst viktigt när det gäller undervisningsinnehåll. Men det finns också stora skillnader mellan lärare på grupp- och individnivå som gör att det fortfarande finns frågetecken för ämnets likvärdighet och samstämmighet, visar en ny studie.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Vad ska ingå i ett skolämne och hur hårt ska skolans styrdokument reglera innehåll, undervisningsformer och examinationsformer? Om det under en längre tid finns en uttryckt norm för vad alla inom ett visst kunskapsområde bör kunna brukar det kallas för en kanon, och inom ett skolämne brukar det benämnas en ämneskanon.

I flera skolämnen brukar det nästan varje gång en ny läroplan ska tas eller revideras uppstå en debatt om vad som ska ingå i ämnets kanon. Vilken litteratur som ska läsas i svenskämnet och vilka historiska nedslag som ska göras i historieämnet är exempel på sådana diskussioner.

I ämnet samhällskunskap har diskussionen snarast gällt om det alls går att tala om en ämneskanon, både utifrån om det är lämpligt att ha en sådan och om det utifrån styrdokument och faktisk undervisning finns en samstämmighet i vad och hur ämnet undervisas. Den tidigare forskningen har visat på en tämligen hög grad av samstämmighet gällande främst ämnesinnehåll och examinationsformer, men även på skillnader på sätt som gjort att likvärdigheten ifrågasatts.

I en enkätundersökning med samhällskunskapslärare i årskurs 7–9 stärks och nyanseras den bilden. Forskarna Öberg och Bäckström visar på en blandning av samstämmighet och spridning i lärarnas svar kring sin undervisning och kan också på en mer detaljerad nivå visa vad dessa likheter och skillnader består av.

Samhällskunskapsämnets likvärdighet har ifrågasatts

Utgångspunkten för Öberg och Bäckströms studie är inte att det måste finnas en absolut likhet mellan vad lärarna undervisar om och hur de undervisar. De är inte ute efter ett Ja eller Nej. De vill i stället undersöka hur stora eventuella skillnader är i olika aspekter av undervisning för att kunna bidra till en diskussion om svagheter och styrkor i ämnet samhällskunskap och hur ämnet ska kunna utvecklas.

Men forskarna menar också att det bör finnas en gräns för hur stora skillnader i innehåll och form det kan vara för att det ska kunna ses som att det finns en likvärdighet. Om alla elever genom undervisning i samhällskunskap ska kunna ges förutsättningar att förstå, delta i samt påverka samhället är det en rimlig fråga vad som behöver vara gemensamt och vad som kan vara olika i ämnets undervisning.

Men för att kunna diskutera behöver vi ta reda på hur samstämmig undervisningen är, och det är svaret på denna fråga som Öberg och Bäckström önskar ge genom sin undersökning.

Öberg och Bäckström beskriver att det tidigare kunskapsläget om samstämmighet i ämnet samhällskunskap pekar åt flera håll, till viss del beroende på att forskningen har tittat på olika aspekter och olika åldrar. Samhällskunskap har beskrivits som vagt och utan tydlig kärna, ofta har då skolans styrdokument undersökts där samhällskunskap jämfört med andra ämnen har en mer övergripande och mindre detaljerad beskrivning av ämnets syfte och centrala innehåll.

Att samhällskunskap innehåller minst tre akademiska ämnen (statsvetenskap, sociologi och nationalekonomi) har också lyfts som att det ger en svag ämnesidentitet. Andra studier (främst intervjuer och enkäter till lärare) har visat en tämligen stor samstämmighet bland annat kring att statsvetenskap och nationalekonomi är dominerande kunskapsområden.

Lärarna i samhällskunskap uppvisar också i flera studier ett tämligen stort friutrymme och spridning i sin tolkning och beskrivning av ämnet, men när de beskriver vad de undervisar om och vilka examinationsformer de använder är samstämmigheten ganska stor. Andra studier pekar återigen åt andra hållet där lärares intresse, typ av gymnasieprogram med mera kan ge stora skillnader i undervisningen.

Enkätundersökning till samhällskunskapslärare i årskurs 7–9

Studien som Öberg och Bäckström genomförde hade en ambition att få ett representativt urval av svenska 7–9-lärare i samhällskunskap. 2 200 lärare identifierades som yrkesverksamma och legitimerade i samhällskunskap för 7–9 samt mellan 25 och 65 år gamla. Av de 2 200 fick 1 500 enkäten skickad till sig via e-post, efter tre påminnelser blev svarsfrekvensen 25 procent.

Via en bortfallsanalys menar forskarna att den enda större underrepresentation hos dem som svarat gäller lärare på friskolor. Deras slutsats är att de svarande (370) trots den låga svarsfrekvensen är representativa i relation till totalen (2 200) men att försiktighet måste gälla för studiens generaliserbarhet.

Huvudsaklig samstämmighet om ämneskärnan

När det gäller undervisningsinnehåll finns det hos de svarande lärarna en tämligen stor samstämmighet kring vad som är viktigast respektive minst viktigt medan det för innehållet däremellan finns en betydligt större spridning. Av undersökningens sex utvalda huvudområden (utifrån styrdokument och tidigare forskning): statskunskap, lag och rätt, ekonomi, medier, sociologi samt kulturgeografi hamnar statskunskap högst upp och kulturgeografi längst ner när lärarna rangordnar från 1-6.

Med undantag för sociologi finns det också inom varje huvudområde en tydlig kärna av innehåll. Öberg och Bäckström menar då att kärnan i de tre dominerande huvudområden kan anses utgöra samhällskunskapsämnets kärna enligt de undersökta lärarna.

  1. Statskunskap: demokrati, svenskt statsskick, politiska partier, mänskliga rättigheter, ideologier.
  2. Lag och rätt: Domstolsväsende (process och uppbyggnad), brott och straff, ungdomsbrottslighet.
  3. Ekonomi: ekonomiskt kretslopp, samhällsekonomi, marknader.

För samtliga huvudområden finns förutom en kärna även en mängd områden som förekommer ganska ofta men där spridningen är så stor att variationen kring dessa områden i olika klassrum också förväntas vara stor. Det är också värt att notera att sociologi är det huvudområde med klart lägst grad av överenstämmelse kring delområden.

Även när det gäller lärarnas arbetssätt framkommer en kärna som de flesta lärare säger sig använda följt av flera andra arbetssätt där överensstämmelsen mellan olika lärare är lägre. Lärarledda genomgångar och helklassdiskussioner är vanligast i alla sex huvudområden (med undantag för medier där nyhetsbevakning är allra vanligast).

När det gäller examinationsformer är samstämmigheten inte lika stor gällande de vanligast förekommande formerna, här finns istället den största samstämmigheten gällande vilka examinationsformer som inte används. Ytterst få lärare använder litteraturseminarier, hemtentor, rollspel eller individuella muntliga redovisningar. Vanligaste examinationsformer är skriftliga prov och skriftliga inlämningsuppgifter, men dessa är inte alls lika dominerande som de vanligaste undervisningsinnehållen och de vanligaste arbetssätten.

Ett ämne med gemensam grund, men den enskilde läraren har betydelse

Öberg och Bäckström menar att undersökningen visar på en genomsnittlig överensstämmelse gällande undervisningens innehåll, och hur det presenteras och examineras. Även om undersökningens upplägg inte tillåter resultatet att generaliseras gentemot hela samhällskunskapsundervisningen syns tydliga tendenser på en tydlig ämneskärna.

Men forskarna vill också poängtera att deras resultat visar på tydliga sprickor i samstämmigheten. Det finns skillnader mellan manliga och kvinnliga lärare som i en del aspekter är statistiskt signifikanta. Kvinnor som grupp har en mer varierad undervisning både gällande innehåll arbetssätt och examinationsformer. Även i övrigt finns en hel del individuella skillnader mellan lärarna där deras preferenser ofta verkar ge en egen röd tråd genom innehåll, arbetssätt och examinationsform.

Öberg och Bäckström påpekar dock att förutom lärarens preferenser kan också förutsättningar som skolmiljö och elevgrupp ge en röd tråd som kanske inte utgår från lärarens preferens. De avslutar med att efterlysa mer forskning på skolans olika stadier för att mer nyanserat kunna diskutera frågan om undervisningens likvärdighet och ämnets kärna.

Text: Anders Broman

Joakim Öberg & Pontus Bäckström: “Kanon eller inte kanon? En enkätstudie bland samhällskunskapslärare i årskurs 7–9 Länk till annan webbplats.Nordidactica -Journal of Humanities and Social Science Education 2021:2, s 20-56.

Publicerad 29 november 2021.