Träning av minnesstrategier gynnar språkinlärning

För att lära oss måste vi kunna minnas. Att lära sig ett språk och att kunna använda det kräver först och främst att skapa minnen, lagra och komma åt dem. För språkinlärning är det framför allt två minnessystem som är viktiga. I många minnestekniker är det dessa två system som tränas specifikt.

I det deklarativa minnet sparas all vår faktakunskap. Det kan vara opersonliga fakta, sådant som man har läst eller vet (semantiskt minne) och personliga fakta, som någonting vi har upplevt (episodiskt minne). Dessutom sparas allt som vi någonsin har lärt oss explicit, dvs. medveten kunskap, i det deklarativa minnet.

Det är anmärkningsvärt hur snabbt det deklarativa minnet kan ta in information. Det räcker ofta med en enda exponering för att lagra ett minne, även om upprepning ger ett bättre minnesresultat. När det gäller språk så antar man att det framförallt är ord, dess uttal och betydelse, oregelbundna ordformer såväl som talesätt som sparas här. Det handlar sig alltså mest om lexikal kunskap som befästas här. Men systemet kan också hantera grammatisk kunskap, även om det framförallt är procedurminnet som används för denna slags kunskap.

Procedurminnet behöver upprepningar

Med procedurminnet lär man sig färdigheter som är baserade på regler och sekvenser och det är ju det som vi vanligtvis förknippar med grammatik. Grammatisk kunskap som har lärts med procedurminnet kan användas snabbt och automatiskt, alltså mer eller mindre omedvetet.

Att lära sig med detta system fungerar dock ofta betydligt långsammare än med det snabba deklarativa minnet. Procedurminnet skapar minnen lite i taget och behöver många upprepningar för att befästa kunskapen. Men när kunskapen en gång har lärts in kan den återkallas snabbare och mer automatiskt än kunskapen som man har lärt sig med det på det sättet lite trögare deklarativa minnet.

Minnessystemen interagerar

I en ny artikel som publicerades i den vetenskapliga tidskriften Second Language Research, menar Michael T. Ullman och hans kollega Jarrett T. Lovelett, att det är minnesträningstekniker baserade på dessa två system som lämpar sig särskilt väl när man lär sig ett nytt språk.

Det deklarativa minnet och procedurminnet interagerar på många sätt. Detta är särskilt intressant i språkinlärningen. I både första- och andraspråksinlärningen lär man sig enligt Ullman grammatisk kunskap genom båda systemen. Det är det deklarativa minnet som används först, eftersom det är så mycket snabbare än procedurminnet. Men efter ett tag och efter många upprepningar kan samma grammatiska kunskap skapas av procedurminnet. Då kommer man mycket snabbare åt det och kan utföra färdigheten automatiskt.

Minnessystemen utvecklas olika under uppväxten

De olika minnessystemen används på olika sätt i första - och andraspråksinlärning, enligt Ullman. De två minnessystemen utvecklas nämligen på olika sätt under vår uppväxt och de är därför olika starkt involverade när vi lär oss språk vid olika åldrar. Det deklarativa minnet verkar inte vara fullt utvecklat vid födelsen. Vi har till exempel få exakta minnen av vår tidiga barndom. Det deklarativa minnet blir dock bättre och bättre under barndomen tills det är bäst under tonåren och tidig vuxen ålder. Därefter avtar vår deklarativa minnesförmåga långsamt men kontinuerligt.

Till skillnad från det deklarativa minnet är procedurminnet fullt funktionsduktigt från en tidig ålder och sedan blir stadigt sämre under barndomen och ungdomsåren. Yngre barn har därför lättare att lära sig ett andraspråk bättre. Ju senare andraspråksinlärningen sker under vår utveckling, desto mer beror det på det deklarativa minnet och mindre på det procedurella.

Detta förklarar också, menar Ullman, varför äldre barn och unga vuxna är först snabbare än yngre barn (de äldres deklarativa minne är bättre) men sedan blir sedan omsprungna av de som har lärt sig språket tidigare (de yngres procedurella minne är bättre).

Bättre sprida ut repetitioner över tid

Hur kan man nu träna dessa minnessystem? Förutom generella åtgärder som hjälper all minnesfunktion, såsom sömn och gympa, föreslår Ullman och Lovelett framförallt två minnesstrategier: spaced repetition och retrieval practice.

Spaced repetition, repetitioner med mellanrum, innebär att man repeterar samma innehåll med visst tidsavstånd. Studier har visat att repetitioner som är utspridda över tid når bättre resultat än repetitioner som görs med korta, eller inga avstånd. Därför är kontinuerligt lärande bättre än sista minuten -inlärning. Dessutom verkar det till viss grad så att ju längre avståndet mellan repetitionerna är, desto längre kan innehållet kommas ihåg. Repetitioner med en dags mellanrum skulle till exempel leda till att man kommer ihåg innehållet en längre tid än om innehållet repeteras redan efter enbart en timme.

Om man tänker sig att man har en begränsad tid för inlärning av ett innehåll, så skulle tidslängden mellan repetitionerna beror på hur länge innehållet ska kommas ihåg (längre avstånd, längre minne) och hur snabbt informationen behöver lärs in (med mindre avstånd hinner man lära sig mer på kortare tid men kommer att minnas det mindre långt). Spaced repetitions verkar främja framför allt det deklarativa minnet. Men studier har också visat att det påverkar procedurminnet positivt. Så kunde både ordinlärning och grammatikanvändning förbättras i första-och andraspråksinlärning i studier som genomfördes både i laboratoriet och i klassrummet.

Återskapa informationen ger bättre effekt

Den andra minnesstrategi som Ullman och Lovelett framhäver är retrieval practice eller testeffekten som det också kallas. Informationen verkar läras in bättre om man själv måste återskapa den från minnet; när man ”testar sig själv”. Detta ger bättre effekter än när man repeterar innehållet genom att enbart läsa igenom sina anteckningar. Detta resultat är särskilt viktigt, eftersom studenter rapporterar att det känns bättre och tryggare att läsa igenom anteckningar än att testa sig själv.

Studier visar dock tydligt att även när det känns sämre är inlärningseffekten bättre. Resultatet kan ytterligare förbättras om det ges feedback på testet. Fördelen med att testa sig själv framför att enbart läsa om innehållet är särskilt tydlig över längre tid. I likhet med spacing repetition är det särskilt viktigt när inlärningsmålet är långsiktigt som det ju brukar vara när det gäller all språkinlärning.

Sammantaget pläderar Ullman och Lovelett för att i större utsträckning använda sig av minnesforskningsresultat i undervisningen så länge man behåller ett allmänt nyttigt kritiskt förhållningssätt.

Text: Susan Sayehli

Källor:

Ullman, M.T. & Lovelett, J.T. (2018) Implications of the declarative/procedural model for improving second language learning: The role of memory enhancement techniques. Second Language Research, 34 (1) 39-65.

Cepeda N.J., Vul E, Rohrer D., Wixted J.T., and Pashler H. (2008) Spacing effects in learning: A temporal ridgeline of optimal retention. Psychological Science 19: 1095–1102.