Elevers utveckling i idrott och hälsa kan mätas genom upplevd självtillit

Elevers känsla av självtillit och delaktighet i skolan påverkar deras skolresultat. Det gäller inte minst i ämnet idrott och hälsa. Positiva upplevelser av att kunna delta i aktiviteter och att samspela med andra i idrotten, har stor betydelse för den framtida livsstil som eleverna väljer.

Upplevelsen av självtillit och delaktighet kan till och med vara viktigare för eleven än betyget, enligt en nyligen presenterad avhandlingsstudie av Karin Bertills. För elever med funktionsnedsättningar kan idrottsundervisningen innebära särskilda utmaningar av olika slag; fysiska, sociala, emotionella och kognitiva.

Jämförelse mellan tre elevgrupper

Elever i årskurs 7 fick besvara en enkät där de skattade sin känsla av självtillit, när det gäller att generellt klara sitt skolarbete men också specifikt i ämnet idrott och hälsa. Dessutom skattade de sitt vardagsfungerande och sin vilja att delta i skolämnet idrott och hälsa. I fokus stod tre elevgrupper. I den första gruppen fanns 30 elever som hade diagnosticerade funktionsnedsättningar; fysiska, neuropsykiatriska och/eller intellektuella. Deras årskurs 6-betyg i idrott och hälsa representerade hela skalan, betyg A-F. Övriga deltagande elever var fördelade i två grupper utifrån idrottsbetyget i årskurs 6. Grupp två med betyg A, B eller C bestod av 55 elever och grupp tre omfattade 36 elever med betyget D, E eller F. I slutet av årskurs 9 fick elevgrupperna på nytt besvara samma frågor som de hade gjort i årskurs 7.

Självtillit stärks i ämnet idrott och hälsa

Resultatet visar att upplevelsen av hög självtillit i skolans idrottsundervisning låg sex gånger lägre i årskurs 7 hos elever med funktionsnedsättning, jämfört med elevgruppen som hade fått idrottsbetyget A-C. Skillnaden är inte så stor när jämförelsen görs med den andra betygsgruppen, D-F. Även om den lägre självtilliten hos elever med funktionsnedsättning består över tid jämfört med övriga elever, pekar ändå studien på att självtilliten stärks hos samtliga elever under högstadieåren. Detta gäller i synnerhet elever med lägre betyg från årskurs 6, med eller utan funktionsnedsättning. Resultatet stödjer tidigare forskning om att idrottsundervisningen har ett stort värde för elever som inte är så fysiskt aktiva och engagerade i idrott på sin fritid eller som har funktionsnedsättningar som hindrar dem.

Högre engagemang i större grupp

Vid efterföljande observationer i årskurs 8 sågs eleverna med funktionsnedsättning vara mera engagerade i samband med helgruppsaktiviteter, jämfört med undervisning som organiserades i små grupper eller efter elevernas egna aktivitetsval. Undervisning i helgrupp består ofta av mindre komplexa aktiviteter som engagerar många elever och som håller dem fysiskt aktiva.

Ofta förespråkas mindre undervisningsgrupper för elever med diagnoser, men Bertills drar slutsatsen att aktiviteter i mindre grupper i idrotten ställer högre krav på självständighet. Vid sådana tillfällen behövs stöd i större utsträckning för att eleverna ska vara engagerade och aktiverade. Elever med funktionsnedsättningar visade också ett högt engagemang då lektionerna hade ett mera teoretiskt innehåll och när exempelvis musik och bollar användes i undervisningen.

Känsla av minskad delaktighet

Förutsättningarna för att delta i idrott och hälsa skattades lägre av elever med en funktionsnedsättning redan i årskurs 7. Efter ytterligare ett par år var den upplevda delaktigheten ännu lägre. Bertills menar att det troligen beror på de fysiska funktionsbegränsningarna. Samtidigt konstaterar hon att själva funktionsnedsättningen inte ändras över tid. Det handlar däremot om upplevelsen av en begränsad funktion i mötet med undervisningens krav under högstadieåren. Detta påverkar elevernas delaktighet alltmer.

Närhet till läraren viktig

Elever som har funktionsnedsättningar behåller sitt engagemang under skolåren, men de tycks bli mera ensamma och samspelar allt mindre med sina kamrater under idrottslektionerna. De har fullt upp med att hänga med i pågående moment och får därför mindre tid att samverka med övriga elever. Däremot visar observationerna att eleverna håller sig närmare och i högre grad samtalar med lärarna än sina jämnåriga.

Det kan också vara läraren som medvetet väljer att finnas i närheten av de berörda eleverna. Oavsett vems val det är, visar resultatet på behov av lärarstöd eftersom idrottslärare ofta arbetar ensamma i elevgruppen. För att frigöra läraren lyfter författaren t.ex. värdet av att kamrater kan stödja och hjälpa varandra i vissa aktiviteter. Tidigare forskning visar dock att detta ställer krav på en lärarutbildning som ger lärare kompetens att hantera sådana strategier i sin undervisning.

Samarbete framför tävlan

Det är främst de socio-kognitiva färdigheterna som elever med funktionsnedsättningar anser att de blir bättre på under högstadieåren. Som exempel kan nämnas förmågan att förstå andra, göra sig förstådd och att kunna lösa problem. Detta ökar självtilliten till att generellt klara skolarbetet, enligt studiens resultat.

Aktiviteter som bidrar till klassens sociala undervisningsklimat är viktigt, inte minst för elever som har någon form av funktionsnedsättning. Förutom upplevelserna av större självtillit, stärks viljan att deltaga i idrotten, vilket i sin tur inverkar på elevernas slutbetyg i ämnet.

Tävlingar i idrottssammanhang är svårt att undvika och elever jämför sina resultat med varandra. Författaren menar dock att även tävlingsinriktade moment kan anpassas och omfatta mer av lagarbete, problemlösning etc. För att elever ska känna sig socialt inkluderade och bli engagerade krävs att idrottsundervisningen prioriterar samarbete och att lärare reducerar mängden tävlingsinslag där fysiska förmågor blir avgörande.

Undervisning i enlighet med kursplanen – ett hinder?

Elevernas upplevelser och resultatet av observerade idrottslektioner har i studien ställts i relation till hur lärarna skattar sin egen undervisning. En indelning i två nivåer gjordes utifrån lärarnas bedömning av sin förmåga att undervisa enligt kursplanen. Studien visar ett något oväntat resultat. Elever med en funktionsnedsättning visade sig i årskurs 7 uppleva lägre självtillit inom idrottsämnet än övriga elever i de fall där läraren skattade sin förmåga att undervisa enligt kursplanen som hög. Bertills drar slutsatsen att när lärare i större omfattning talar om kunskapskrav och betygskriterier, reagerar elever med begränsade funktioner negativt. Om inte undervisningen differentieras och anpassas kan kraven kännas omöjliga att övervinna för eleverna och självtilliten sjunker.

Effektiv och differentierad undervisning

Omgivningsfaktorer och idrottsundervisningens komplexitet och effektivitet diskuteras i avhandlingen utifrån flera aspekter. Det handlar om

• hur lektionstiden tas tillvara, dess fokus och flyt
• hur utrymmet i salen används
• tillgången och användandet av utrustning/material
• mängden och nivån på instruktioner, i förhållande till lärarens undervisning utifrån kursplanen
• lärarnas känslomässiga ”ton” i instruktioner
• lärarnas feed-back och feed-forward till enskilda elever.

Elevernas röster

I det här avhandlingsarbetet, som i så många andra forskningsstudier, betonas behovet av att lyssna till elevernas röster och deras egna beskrivningar och upplevelser. Återkommande mätningar av den upplevda självtilliten utgör ett viktigt redskap i den formativa bedömningen, enligt Bertills. Det gäller i synnerhet elever vars framgångar inte visar sig i bokstavsbetyget som de får i idrott och hälsa. Elevernas skattning av självtillit och upplevelse av delaktighet ger också lärarna ett mått på hur deras undervisning fungerar i relation till lärandemålen.

Text: Gunvie Möllås

Källor:

Bertills, Karin (2019). Different is cool! Self-efficacy and participation of students with and without disabilities in school-based Physical Education Länk till annan webbplats., Dissertation, Jönköping University, School of Education and Communication.