Fasta undervisningsmål kan försvåra genuin klassrumsdialog

Dialog är ett centralt begrepp inom religionsdidaktiken och kan i svenskt kursplanesammanhang närmast motsvaras av att ”skapa ömsesidig förståelse”. En holländsk studie visar att lärarens undervisningsstil och mål har betydelse för i vilken omfattning och på vilket sätt dialog förekommer i religionsundervisningen.

I sin artikel bygger författarna San van Eersel, Chris Hermans och Peter Sleegers på Michail Bachtins dialogbegrepp. Dialog ses som existentiellt grundläggande; den andre behövs för att jag ska kunna förstå mig själv.

I dialogen uttrycks vad som framstår som annorlunda eller svårförståeligt och leder därmed inte bara till större förståelse av den andre utan även till en djupare självförståelse. I en sådan process är det möjligt, menar författarna, att urskilja tre olika aspekter: orientering, appropriering och evaluering. Begreppen förefaller generellt användbara för att diskutera klassrumskommunikation och grader av ”dialogiskhet”.

Orientering kan förstås som den aspekt av dialog där man försöker lyssna in den andres perspektiv. Författarna skiljer, i relation till sina klassrumsobservationer, mellan ett informativt och ett receptivt förhållningssätt när det gäller att orientera sig om den andres perspektiv. Skillnaden gäller om man lyssnar in den andres perspektiv med hjälp av hans/hennes referensramar eller om man istället för fram sina egna. Författarna ger exempel på hur lätt en lärare kan gå miste om elevens förståelse genom att för snabbt anlägga sin egen tolkning av fenomenet som förutsättning för vidare dialog.

Flera perspektiv

 Den andra aspekten av dialog som lyfts fram i artikeln är appropriering. Här handlar det om hur tillägnandet av den andres perspektiv i kombination med de egna ger upphov till nya tolkningar och därmed nya förutsättningar för dialog.

Utifrån klassrumsstudien beskriver författarna hur läraren arbetar med att föra in ett jag-perspektiv i konversationen vid sidan av det använda generella man-perspektivet. Läraren som dialogpartner erbjuder eleven en ny uttrycksform vilket även innebär ett nytt perspektiv. Författarna beskriver lärarens hållning som reflexiv.

Den tredje aspekten av dialog – evaluering – uppmärksammar de svar som ges på orientering eller appropriering. Dialogpartnern, i artikeln eleven, ges möjlighet till utvärderande respons. Genom att bekräfta eller ifrågasätta så möjliggörs fördjupad förståelse av såväl det fenomen som diskuteras som av de båda parterna. Författarna konstaterar att det i studien var vanligare att evaluerande elevrespons förlades på ett generellt opersonligt plan än ett personligt, vilket kan förstås som en medveten försiktighetsåtgärd från elevernas sida.

Dialogens förutsättningar

Som resultat av de nio lektionsobservationerna konstateras att dialog, som det här har definierats, inte var så vanligt. Orientering var vanligare än appropriering, som i sin tur var vanligare än evaluering.

Flera möjliga förklaringar till detta diskuteras. En möjlighet som anges är att den undervisningsstil som man fann vanlig var relativt lärarstyrd. Undervisningens målsättningar var satta på förhand av lärarna vilket skulle kunna innebära att dialogerna uppfattas mer retoriska än genuina. Påpekandet kan jämföras t.ex. med John Hatties metastudier som visar betydelsen av just lärares målorientering för elevernas skolprestationer. Det förefaller med andra ord finns anledning att fundera över om en eftersträvansvärd målsättning riskerar att kollidera med en annan.

Mer dialogstudier – också i svenska klassrum

van Eersels och hans kollegors klassrumsstudie utgör exempel på en ovanlig men viktig religionsdidaktisk studie. Vi behöver veta mer om vad som händer inne i klassrummen. Studien är vidare tydlig i sin ambition att operationalisera Bachtins dialogbegrepp och göra begreppet tillämpbart på empiriska klassrumsstudier av detta slag.

I artikeln är de huvudkategorier som här har presenterats nedbrutna i ett stort antal underkategorier vilket ibland gör det svårt att se skogen för alla träd. Även om författarna själva förefaller att väl klara att hålla dessa kategorier i spel samtidigt verkar de ha svårare att laborera parallellt med form och innehåll. Studien uppmärksammar religionsdialogers form men diskuterar inte vad som innehållsligt sägs om exempelvis Islam vilket kan tyckas minst lika väsentligt.

  Kanske hade sådana korrigeringar, ett mera lättöverskådligt kategorisystem och fokus på såväl innehåll som form, varit möjliga att arbeta in i en eventuellt svensk uppföljande studie. En sådan studie hade varit värdefull då den holländska artikeln nämligen också visar på svårigheter som är förbundna med översättning av skolstudieresultat från en kontext till en annan. Detta gäller skolstudier i allmänhet och religionsdidaktiska studier i synnerhet eftersom undervisningen i många europeiska länder är konfessionell. Som svensk religionsdidaktiker blir man exempelvis en smula överraskad när man för det första förstår att de dialoger som avses snarare är mellan lärare och elever än mellan elever och andra elever, och för det andra att det är oklart om ens någon av dem som yttrar sig själv relaterar till den muslimska tradition som upprepat omnämns.

Text: Christina Osbeck

Källa:

van Eersel, S., Hermans, C., & Sleegers, P. (2010) What do teachers do to stimulate the understanding of the other in interreligious classroom communication? Empirical research into dialogical communication in religiously pluriform learning situations in Catholic primary schools. Journal of Beliefs & Values: Studies in Religion & Education, 31(2), 125-141.