Frihet från givna regler ökar barns förhandlingsutrymme
Förskolebarn organiserar lekar på sitt eget sätt när pedagogerna inte observerar dem. Deras aktiviteter är även ”friare” och de förhandlar mer med varandra om regler, om aktiviteterna sker på platser barnen betraktar som fria från förskolans regler och pedagogers övervakning, visar forskning.
Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning
Avhandlingen ”Rum, barn och pedagoger” beskriver hur förskolebarns handlingsutrymme påverkas av pedagogers arbetssätt och den fysiska miljön de vistas i. I avhandlingen analyserar Sofia Eriksson-Bergström hur förskolepedagoger organiserar den fysiska miljön och aktiviteter för att främja barns utveckling men också hur de på så sätt styr barns lekar och håller ordning på barnen.
Eriksson Bergström är universitetslektor verksam vid Avdelning för utbildningsvetenskap vid Mittuniversitetet. Hon samlade sitt empiriska material på fem förskolor i två kommuner. Empirin består av videoinspelningar, intervjuer med pedagoger och fältboksanteckningar. Ritningar av och foton på förskolemiljön är också en del av det empiriska materialet.
Barndomen institutionaliseras i förskolan
I Sverige är över 80 procent av alla ett- till femåringar inskrivna i förskolan.
Förskolan kan därför beskrivas som en institution där barn tillbringar och skapar stora delar av sin barndom. I förskolan institutionaliseras barndomen, menar Eriksson Bergström.
Exempelvis har förskolan normer, rutiner och regler som påverkar pedagogers och barns sätt att tänka och handla. I förskolan försöker pedagoger ta till vara barns intressen samtidigt som de ska arbeta utifrån specifika mål.
Kollektiva snarare är individuella aktiviteter premieras
Kollektiva aktiviteter och gemensamma spelregler verkar vara viktiga för pedagogerna bl.a. eftersom det ger större kontroll över barnen, poängterar Eriksson-Bergström. Pedagogerna menar att de på så sätt kan undvika ”kaos”, som de uttrycker det.
Att behandla barn som ett kollektiv får didaktiska konsekvenser. I ”ateljén” förväntas exempelvis varje barn vara kreativt men pedagogerna instruerar den planerade aktiviteten för hela barngruppen. Det finns inte något utrymme för individuella variationer i hur uppgiften ska genomföras, konstaterar Eriksson-Bergström. I och med detta inordnas barnens kreativitet i institutionella strukturer.
Större flexibilitet och öppenhet gentemot barnens egna röster och perspektiv skulle enligt avhandlingen kunna stimulera barnens uppfinningsrikedom och kreativitet. Men flexibilitet får inte bli synonymt med ett oreflekterat arbetssätt eller ensidighet, där barnen inte utmanas med nya erfarenheter.
Strikt fokus på aktiviteters syfte hindrar barnens röster
En viktig slutsats är att när pedagoger fokuserar alltför mycket på syftet med aktiviteterna missar de barnens egna perspektiv och tolkningar. En alltför stark kontroll över verksamheten kan medföra att utrymmet för flerstämmighet, förhandling eller motsättningar mellan olika syn och perspektiv negligeras och begränsas, menar Eriksson-Bergström.
Barn är aktörer som förhandlar
Det är samtidigt viktigt att understryka att förskolan inte är en statisk miljö där barn passivt accepterar institutionella normer, regler och ramar. I vissa situationer accepterar barnen förskolepersonalens spelregler medan i andra ifrågasätts dessa.
Ett talande exempel är när en pedagog initierar ”glassbilsleken”, en lek där barnen leker glasstillverkning och försäljning i sandlådan. I leken använder barnen skottkärran som en glassbil. När barnen sedan utvecklar leken och vill ta ut skottkärran med sand ur sandlådan och ut på gräsmattan kritiseras barnen av pedagogen. Här uppstår en motsättning mellan vuxnas reglering av leken och barnens önskan att skapa egna regler och utveckla leken i en annan riktning än pedagogen hade tänkt från början. När barnen inte fick utveckla leken och gå utanför ramar om hur det fysiska rummet ska användas valde de att avsluta leken.
Handlingsutrymmet är större när pedagoger inte är med
Barnen ger även ny mening åt vissa platser. Avdelningens hall eller skogen är exempel på platser där barn oftare leker ”fria” lekar. Dessa platser inbjuder till större flexibilitet och förhandling om deras mening. Dessutom är de inte specifikt ämnade för lek eller organiserade och målstyrda aktiviteter som kännetecknar förskolans institutionella struktur. Här har pedagogerna inte heller en lika starkt övervakande blick.
När platsen inbjuder till nya tolkningsmöjligheter behöver barnen kommunicera med varandra för att nå en gemensam förståelse av miljön, iscensätta en ny aktivitet och utforma nya oprövade ramar och regler. Genom att förhandla med varandra och skapa nya aktiviteter utvecklar barnen sin kommunikativa förmåga och kreativitet och de påverkar sin situation.
Avhandlingens kanske viktigaste slutsats är att när pedagoger befinner sig i samma rum som barnen, när pedagoger inreder miljön i ett visst syfte eller när pedagoger leder målstyrda aktiviteter, uppträder barnen oftast på ett sådant sätt som förväntas av dem. I dessa sammanhang är barnens handlingsutrymme mer begränsat än i miljöer som inte är lika kontrollerade och färgade av institutionella regler och ramar. Med andra ord förkroppsligar pedagogerna de regleringar, normer och ramar som finns på förskolan, konstaterar Eriksson-Bergström.
Text: Vanja Lozic
