Livstolkande i gymnasieskolan sker på flera olika arenor

Livstolkning är ett viktigt begrepp i religionsämnet. Att eleven utvecklar en personlig hållning i livs- och moralfrågor har länge varit ett centralt mål för den svenska undervisningen. Detta har å ena sidan uppmuntrats som en fri process men som å andra sidan har varit normativt bestämd genom den värdegrund som skolan ska fostra till.

 Denna dubbelhet har inneburit en utmaning för lärare och reser frågor om hur livstolkning hos unga kan se ut och hur livstolkande görs i skolan.

Frågorna uppmärksammas i en nyligen publicerad avhandling av Signild Risenfors, verksam vid Högskolan Väst. Undersökningen har ett tydligt elev- och ungdomsperspektiv.

- Under det år jag följde 90 ungdomar från fyra klasser på det samhällsvetenskapliga programmets sista år valde jag medvetet att utgå från ungdomarnas perspektiv. Jag väntade tillsammans med dem på att bli insläppt i klassrum innan läraren kom. Jag umgicks med dem på raster och försökte undvika personalrummen, berättar Signild Risefors.

Livstolkande pågår på flera olika platser i skolan. Religionskunskapsundervisningen är enbart en av många arenor. Genom att ta ungdomarnas perspektiv har Signild kunnat uppmärksamma hur livstolkande också görs i andra klassrum och informella miljöer såsom korridorer under rasttid.

Förutom dessa offentliga arenor uppmärksammas i studien också enskilda livstolkningar genom att ungdomarna har skrivit brev om sin livsfilosofi och samtalat individuellt med Signild. Studien sätter fokus just på hur livstolkning görs i språk och handling och görs olika i skilda kontexter. På så sätt bidrar studien till att utveckla den Jeffnerska livsåskådningstradition som i Sverige varit förhärskande och som i studien också används som utgångspunkt.

Kritisk samhällsvetare och elev i religionskunskap

I avhandlingen visas hur eleverna uppfattar det som centralt att de läser just samhällsvetenskapligt program. Samhällsvetare uppfattas som människokännande, allmänbildade men också kritiska. Denna ifrågasättande identitet kan dock hamna i spänning med ett religionskunskapsämne där ”känsliga” frågor debatteras. Signild visar hur klassrumssamtalen villkoras av skolans värdegrund och lärarnas uppgift att upprätthålla denna.

- Ungdomar kan medvetet avstå från att ifrågasätta etablerade perspektiv i etiska frågor som aga eller dödstraff. Samtidigt kan skolans försvar av det politiskt korrekta beskrivas av andra elever som ”det största hotet mot skolan”, säger Signild.

Diskussionerna tar också form i relation till ett slags likhetsperspektiv som i sin tur borgar för tolerans. Tolerans relateras av eleverna till att religioner i grunden är lika snarare än acceptans trots religionernas uppenbara olikhet. Förutom att förhindra andra perspektiv att fritt uttryckas gör likhetsperspektivet det svårt för eleverna att bli utmanade av idéer som kan upplevas främmande men därmed också som bidragande till utveckling.

Livstolkning och religion

De ungas livstolkande på offentliga arenor analyseras fram av författaren ur observationsmaterialet. I de enskilda breven och intervjuerna uttalas de däremot explicit av eleverna i relation till en livsfilosofi. Livstolkning är i breven en individualistisk företeelse. Individen formar sitt eget liv och ger det mening. ”Mitt liv kommer att sluta där jag vill” (s. 137).

Religion studeras framförallt indirekt. Samtidigt framkommer i studien, i brev och enskilda intervjuer, en hel del utsagor från de unga om religion. På de offentliga arenorna är religion mera frånvarande. Religion förknippas inte sällan med krig, islam och 11:e september. Det ses som något individen väljer, i alla fall när det gäller ens egna ”religiösa” perspektiv. Sådana ståndpunkter kan bestå av många byggstenar men likväl uppfattas som sammansatta i en slags manual.

Etablerade religioner har de unga inte sällan en ljum, snudd på negativ, inställning till. Men också dessa kan oftast accepteras utifrån ett slags valfrihetsperspektiv, dvs. så länge det inte handlar om uttryck som upplevs alltför extrema.

Möjlig förändring – i motstånd och utmaningar

Ett sammanhang är aldrig homogent och opolitiskt. Förändring möjliggörs genom motstånd och utmaning av etablerade perspektiv. Att studien synliggör ungas uttalade och outtalade opposition mot dominerande diskurser är viktigt för Signild:

- Det är framförallt hur ungdomarna utmanar rådande föreställningar som jag har intresserat mig för. Utmaningarna kommer fram i skärningspunkten mellan livstolkande som å ena sidan en fri process och å andra sidan bestämd genom skolans värdegrund.

Ungdomarnas motstånd görs inte bara verbalt, utan även kroppsligt. I avhandlingen visas hur en grupp elever ifrågasätter skolans och samhällets integrationspolicy genom att skapa en så kallad ”invandrarhörna” där de genom dans, sång, skratt och allmän högljuddhet iscensätter sitt motstånd mot skolans och samhällets motstridiga budskap om integration som visserligen uppmuntrar att människor blandas men samtidigt visar att samhället är segregerat.

Den största faran när det gäller skolans livstolkningserbjudanden är enligt många av ungdomarna ”att skolan ska vara så politiskt korrekt”.

- Utifrån motståndsdiskurserna visas hur både den starka individualistiska diskursen om att man ska vara sig själv som socialt kompetent och lyckad och det starka konsensustänkandet om vikten av att tycka lika och vara tolerant kan utmanas, vilket i sig kan vara utmaningar för oss som undervisar i religionskunskapsämnet, menar Signild.

Religionskunskapsämnets fokus på elevers livstolkande gör att det lätt hamnar i kläm mellan offentligt och enskilt, men också mellan kritisk granskning och personlig utveckling.

Text: Christina Osbeck