Religionsundervisning riskerar att uppfattas som stereotyp

Empiriska studier av hur religiöst aktiva ungdomar upplever sin religionskunskapsundervisning och beskrivningar av sina respektive traditioner är sällsynta. Dan Moulins intervjuer med brittiska ungdomar aktiva i en judisk, en katolsk och två anglikanska församlingar är därför intressanta.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket. Refererade forskare svarar självständigt för innehållet.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

De religiöst aktiva ungdomarna Moulin intervjuat upplever ofta undervisningen som stereotyp där respektive religion framställs som starkt regelstyrd.

Att den pluralistiska och orienterande religionskunskapsundervisningen i till exempel England och Sverige skulle vila på en outtalad sekulär grund och därmed ge uttryck för en slags skenbar neutralitet är en kritik som då och då förs fram. Det har bland annat hävdats att religion och religiösa med ett sådant perspektiv riskerar att framstå som museala fenomen eller djur på zoo som visserligen fortfarande är ”vid liv men märkliga, ovanliga och utrotningshotade; sådana vi knappast möter i vardagslivet”.

En kontraproduktiv undervisning?

Till stora delar uppvisar de intervjuade ungdomarnas berättelser, trots de ungas olika religiösa tillhörighet, likartade drag. De upplever målet med religionskunskapsundervisningen, att få insikt om och respekt för olika religiösa traditioner, som positiv men menar att undervisningen inte sällan genomförs på ett sätt så att den riskerar att motverka sitt syfte.

Flera vänder sig mot stereotypa framställningar där variationer inom en tradition får liten plats och mer konservativa och exotiska former av religionsutövning ges stort utrymme. De är också kritiska till att religioner presenteras som en uppsättning föreskrifter och regler för utövarna att följa. Flera av de intervjuade saknar ett inifrån perspektiv som till exempel kan handla om kärleken till Gud, det som existerar i hjärtat snarare än i huvudet.

Undervisningens fokus på kognitiva argument upplevs av de intervjuade som främmande. Flera menar att deras tradition i undervisningen kan framställas som så konstig att undervisningen blir kontraproduktiv; elever förlorar sin respekt för religion inte trots utan på grund av undervisningen.

Att tillhöra den tysta(de) minoriteten

Flera av de intervjuade upplever att lärarens egen position tenderar att skina igenom i undervisningen och bland de intervjuade uppfattas denna position inte sällan som ateistisk. Författaren tolkar de religiöst aktiva ungdomarnas berättelser som erfarenheter av att tillhöra en minoritet som genom negativa erfarenheter av religionskunskapsundervisningen blir till den tysta eller rent av den tystade minoriteten.

Lärarna ber ofta eleverna att bidra med sina perspektiv, att fungera som representanter för sina respektive traditioner, men flera har så negativa erfarenheter av att göra det så att de ibland har valt att överhuvudtaget inte erkänna sin tillhörighet. Kamraternas intresse upplevs ibland snarare handla om en önskan om att visa på irrelevansen av ett perspektiv än att försöka förstå det.

Frågorna kan i sig uppfattas vara formulerade på ett sätt som visar brist på förståelse och respekt. Som exempel på detta anges i Moulins artikel frågor som ”Har du sett jungfru Maria” eller ”Hur ofta har du religiösa erfarenheter”. Också när frågorna är mer seriösa upplever flera av de intervjuade att det är en tung börda att behöva representera en tradition och kanske stå till svars för densamma. Bland de intervjuade finns det också de som menar att religiositet är något som man kan riskera att bli slagen för. Diskussionerna eleverna emellan tar inte alltid slut när religionskunskapslektionen tar slut och de lämnar klassrummet.

Att synliggöra är lärarens dilemma

Moulin skriver i sin artikel inte fram några lösningar för religionskunskapsundervisningen men visar på vikten av att vara medveten om det dilemma läraren står inför. Att låta elever vara aktiva på timmarna och beskriva sina olika livsåskådningsperspektiv motverkar visserligen den risk som ligger i att religiösa traditioner kan framstå som både uniforma och fossila. Men det kan samtidigt lägga en orimlig börda på eleverna och göra religionskunskapslektionerna till legitima kränkningstillfällen. Moulins studie sätter fingret på ett väsentligt dilemma som det finns all anledning för den religionsdidaktiska forskningen och lärare att vidare uppmärksamma.

Text: Christina Osbeck


Dan Moulin (2011) “Giving voice to ‘the silent minority’: the experience of religious students in secondary school religious education lessons”, British Journal of Religious Education, 33:3, 313-326.

Senast uppdaterad 21 mars 2019