Talet om skrivkris saknar vetenskaplig grund
Uppfattningen om att elevers skrivande har blivit sämre bygger i högre grad på personligt tyckande än vetenskapliga belägg, men den påverkar utformningen av kurs- och läroplaner i svenska. Det menar Martin Malmström i sin avhandling Synen på skrivande. Föreställningar om skrivande i mediedebatter och gymnasieskolans läroplaner.
Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning
Malmström intresserar sig för de föreställningar om skrivandet i skolan som olika medier och kursplaner gett uttryck för från 1970 till idag och som i stort går ut på att svenska elever blir allt sämre. Frågorna som ligger till grund för undersökningen är: Vilka diskurser kan urskiljas nar när elevers och studenters skrivande berörs? Vilka språkliga medel används? Hur beskrivs och förklaras det skrivande som sker i skolan?
Med utgångspunkt i kritisk diskursanalys analyseras först ett urval av tidnings- och tidskriftsartiklar från 1970 till 2013 och därefter läroplanerna Lgy 70, Lpf 94 och Gy 2011. Analysen görs i tre steg: inledningsvis kartläggs de förutsättningar som ligger till grund för en specifik mediedebatt eller läroplan.
Därefter undersöks mediedebatten/läroplanen och de språkliga medel som debattörerna alternativt läroplanerna använder sig av. Avslutningsvis lyfter Malmström blicken och funderar över varför debatten/läroplanen ser ut som den gör ur ett vidare samhälleligt/ideologiskt perspektiv.
Krisretorik i mediedebatten
Resultatet visar att mediedebatten om elevers skrivande präglas av en diskurs om förfall och kris. Alternativa uppfattningar till krisretoriken är sällsynta. Typiskt är att debattörerna, varav flera är universitetslärare och forskare, fastslår att det råder en skriv- och kunskapskris i gymnasieskolan. Retoriken är tillspetsad och rymmer anekdoter samt påståenden som i regel är onyanserade och/eller som saknar vetenskaplig grund.
Även om skillnader kan urskiljas över tid menar Malmström att det finns fog för att tala om en skrivkrisgenre som betonar att det är elevernas och studenternas avsaknad av basfärdigheter i svenska som är huvudproblemet med den svenska skolan. Denna krisretorik uppvisar stora likheter med just myten som genre, eftersom det inte finns tillräckligt med vetenskapliga belägg för att skrivandet verkligen har försämrats över tid.
Istället har debattörernas subjektiva uppfattningar närmast blivit allenarådande sanningar och myten om en generell försämring utgör ledmotivet, till exempel att dagens ungdomar, jämfört med äldre generationer, har ett torftigare språk och hellre ägnar sig åt bildbaserade medier än litteraturläsning. Därutöver utmålas de progressiva reformerna från 60-talet som inledningen på raset för den svenska skolan.
Färdighetsträning i styrdokumenten
Riktar vi blicken mot styrdokumenten för gymnasieskolan visar analysen att förarbetena till läroplanerna också talar om elevers skrivande som ett problem – ett problem som dock måste åtgärdas. Precis som i mediedebatten är det basfärdighetsträning som pekas ut som den viktigaste åtgärden. I kursplanerna för linjer/program som är yrkesförberedande är det därför olika typer av färdighetsträning som lyfts fram, medan kursplanerna för de högskoleförberedande linjerna/programmen mer är inriktade mot akademiskt skrivande.
Emellertid dominerar diskursen om färdighetsträning i läroplanerna som helhet och den har skärpts ytterligare i GY11. Enligt Malmström borde eleverna snarare skolas in i ett kritiskt förhållningssätt eftersom ett sådant ligger till grund för ett akademiskt skrivande. Men i talet om skrivkris uppmärksammas hellre elevers och studenters bristfälliga stavning, vilket i förlängningen påverkar de politiska besluten och utformningen av kurs- och läroplanerna.
Ny syn på elevers skrivande
I slutdiskussionen resonerar Malmström om behovet av en mer nyanserad syn på elevers skrivande. De återkommande debatterna om skrivkrisen förstärker bilden av att den svenska skolan, och i synnerhet dess lärare, ständigt misslyckas. Men denna uppfattning bygger, enligt Malmström, på en orimlig föreställning om att samtliga elever som börjar studera vid universitet/högskola behärskar ett akademiskt språk.
De förväntas ha kunskaper i akademiskt skrivande och kritiskt förhållningsätt när de börjar sina studier vid högskolan/universitetet utan att detta slags skrivande eller förhållningssätt ges större utrymme i läroplanerna för gymnasieskolan.
Avslutningsvis skriver Malmström att krisretoriken effektivt tystat andra röster och påverkat utformningen av skolans styrdokument men att det nu är dags att flera stämmor får komma till tals.
Text: Christoffer Dahl
