Del 1. Introduktion

Skolinspektionen publicerade 12 juni 2018 en kvalitetsgranskning av ämnet idrott och hälsa i årskurs 7–9. Detta är de viktigaste iakttagelserna.

Alla elever deltar inte regelbundet

Observationerna i granskningen visar att en femtedel av eleverna inte regelbundet deltar i undervisningen. Detta är enligt Skolinspektionen en oroande bild och insatser krävs. Orsakerna till detta kan vara flera och inbegriper bland annat lärandemiljön, val av aktiviteter, undervisningens organisation, men också förhållningssätt och regler som skolorna själva tagit fram. Det finns skolor och lärare som exkluderar elever från undervisningen genom beslut och överenskommelser, som innebär att om eleven inte har med sig ombyteskläder till lektionen får hen inte delta i undervisningen.

Fokus är på fysisk aktivitet

Granskningen visar att undervisningen har ett innehåll där fokus huvudsakligen läggs på fysisk aktivitet. Det observerade innehåll som eleverna möter inom kunskapsområdet rörelse är i stor utsträckning anpassat till elever som redan idrottar på fritiden vilket är i linje med vad tidigare studier och granskningar visat. De besökta skolorna och elevenkäten visar att bollspel och bollekar upptar ett stort utrymme i undervisningen följt av aktiviteter som syftar till att förbättra elevernas kondition och styrka. Undervisning inom kunskapsområdet hälsa och livsstil ges ett begränsat utrymme och integreras sällan i undervisningens praktiska delar. Granskningen visar också att kunskapsområdet friluftsliv och utevistelse på i stort sett samtliga besökta skolor ges ett mycket begränsat utrymme. Däremot visar de besökta skolornas planering att innehållsdelar som dans, rörelseövningar till musik och orientering ges ett utrymme, som tidigare granskningar inte har visat.

Tävlingsmoment ger olikvärdiga förutsättningar

Observationerna i granskningen visar att det är vanligt att undervisningen har inslag av tävlingsmoment såsom stafetter, lekar med eller utan boll och traditionella lagbollspel. I de besökta skolorna visar observationerna att aktiviteterna har ett fokus på att vinna. Ofta används en stor spelplan samt att grupperna och lagen har många deltagare. Detta syfte och denna organisation gör att elevernas fysiska status blir exponerad och bidrar inte till undervisningssituationer där alla elever ges likvärdiga förutsättningar att utveckla de förmågor som är kopplade till just rörelse. Det uppstår också en problematik kring vilka elever som ska ingå i vilket lag, hur flickor och pojkar ska fördelas eller om könen ska skiljas åt. Sådana ställningstaganden tycks inte förekomma när tävlingsaspekten inte finns med.

Trygga och otrygga situationer

De flesta elever som tillfrågats i elevenkäten upplever att lärandemiljön i samband med idrottsundervisningen är trygg. I de fall det finns en upplevelse av otrygghet är denna oftare kopplad till lektionstiden än till omklädningssituationen. Skolbesöken visar att förekomsten av verbala och fysiska kontroverser ökar vid aktiviteter med inslag av tävling och kroppskontakt. När alla elever förväntas utföra samma aktivitet på samma nivå finns det elever som genom de skillnader som finns i fysisk förmåga, kön eller idrottsvana blir åsidosatta och självmant drar sig undan aktiviteten. I dessa sammanhang finns det elever i intervjuer som ger uttryck för obehag för såväl aktiviteten som för andra elever.

Flickor och pojkar upplever ämnet olika

Det finns skillnader i hur flickor och pojkar upplever undervisningen i ämnet idrott och hälsa. En lägre andel flickor än pojkar anser att de får återkoppling av läraren. Fler flickor än pojkar tycker att de blir störda av andra elever och att de får mindre utrymme i undervisningen. Det är också fler flickor än pojkar som uppger att de inte vet vad som krävs för ett visst betyg.

Tydligt ledarskap, men reflekterande samtal saknas

De idrottslektioner som besökts präglas överlag av ett tydligt ledarskap och en struktur som gör att undervisningstiden utnyttjas väl (utom för de som inte deltar) och att studiero skapas. Ingen lektionstid går förlorad och aktiviteter och moment avlöser varandra. Lärare ger tydliga instruktioner, eleverna kommer snabbt igång med lektionsinnehållet och det är vanligt att läraren ger muntlig återkoppling under lektionens olika delar. Däremot innehåller lektionerna sällan inslag där eleverna under lärarens ledning får diskutera och reflektera över sina arbetsinsatser och sitt lärande. En konsekvens av detta framgår i elevintervjuer, där eleverna har svårt att redogöra både för ämnets innehåll och vad deras prestationer och kunskaper ska bedömas mot. På flertalet av de besökta skolorna bedöms detta bero på att undervisningen har en svag koppling till ämnets syfte och de förmågor som eleverna ska ges möjlighet att utveckla.

Syftet

Kursplanen i idrott och hälsa vill skriva fram ett ämne där eleverna är fysiskt aktiva och lär sig genom sina erfarenheter. Ämnet ska erbjuda en bredd av aktiviteter som alla elever ska få möjlighet att prova på. Ämnets kunskapsuppdrag betonas. Med det menas att skolan inte i första hand ska försöka få eleverna att bli mer fysiskt aktiva, utan framför allt ge dem kunskaper om hur man bäst utvecklar sin kroppsliga förmåga. Det är en avgörande skillnad mellan att aktivera barn och unga i olika fysiska aktiviteter och att utbilda barn och unga i, om och genom fysisk aktivitet. Även om görandet är ämnets kärna ska undervisningen ge plats för reflektion. Eleverna ska då få reflektera över sin fysiska aktivitet och sätta den i relation till fakta, individuella förutsättningar och den omgivande miljön.

Samarbetsförmåga och respekt för andra

Genom undervisningen i idrott och hälsa ska eleverna få möjligheter att utveckla sin samarbetsförmåga och respekt för andra. Att kunna samspela i möten med andra människor utifrån kunskaper om olikheter och likheter i till exempel livsvillkor, är ett övergripande mål i läroplanen. Inom ämnet idrott och hälsa finns goda möjligheter att utveckla förmågan till samarbete och respekt mellan eleverna och det ska genomsyra all undervisning. I lek, spel och idrotter tränas respekten för och hänsynen till andra, och även i de individuella aktiviteterna krävs respekt för vad andra väljer att göra och hur de gör det. Samarbete och respekt finns trots detta inte med som ett långsiktigt mål i kursplanen för idrott och hälsa. Det lyfts heller inte fram i det centrala innehållet. Anledningen är att detta finns inskrivet i skolans övergripande mål. Därför ska förmåga till samarbete och respekt inte användas som underlag för måluppfyllelse och finns därmed inte heller med i kunskapskraven.

Förutsättningar för alla elever att delta

Ett syfte med undervisningen i idrott och hälsa är att den ska skapa förutsättningar för alla elever att under hela sin skoltid kontinuerligt delta i skolans fysiska aktiviteter. Det innebär att undervisningen utifrån ett inkluderande synsätt ska ta hänsyn till varje elevs behov och förutsättningar vid val av aktiviteter och hur de genomförs. Kursplanen betonar mångfalden och föreskriver inte någon bestämd repertoar av aktiviteter.

Kursplanen lyfter fram att det är processen där eleverna får utveckla sin rörelseförmåga som är viktig, inte resultatet. Elevernas förmåga och kunskaper kan utvecklas genom många olika aktiviteter och visas på flera olika sätt. Alla elever behöver heller inte nödvändigtvis delta i samma aktiviteter. Vid planeringen av undervisningen och i valet av aktiviteter finns möjligheter att ge alla elever utmaningar som är anpassade efter deras förutsättningar.

Elev, årskurs 9:

”En bra lärare är väldigt tydlig med det vi ska göra, gör så att alla är delaktiga och framförallt ser till att alla trivs så att inte någon är utanför.”

Cajsa Åhman, idrottslärare:

”När jag planerar undervisning så tänker jag på olika valmöjligheter, att man kan anpassa så att alla elever kan vara med. I början när man gör den här anpassningen så tänker man kanske på en enskild individ; ’Jag gör anpassningen för att han eller hon ska kunna vara med’. Men många gånger gynnar den där anpassningen väldigt många fler elever i gruppen.

I den delen tänker jag på vilka uppgifter, både praktiska och teoretiska, som kan få mina elever att nå upp till kunskapskraven. Man utgår ifrån gruppen. Var befinner sig gruppen, vilka vägar är rimliga för den här gruppen att ta för att nå målen?

För det är så att vi har elever som har alla olika förutsättningar men alla ska vara med på resan fram till målet och då måste man anpassa. Jag tror att om man har ett brett och varierat innehåll i sin undervisning så kommer alla att nå målen men det kommer att ta olika lång tid för eleverna.

Alla elever i en klass kan inte ha exakt samma uppgift och göra samma saker för att nå målet. Den vägen kan se lite olika ut. Därför är det så viktigt att man anpassar och ser olika lösningar på det. Där kommer elevernas delaktighet in. “Hur skulle du kunna jobba för att visa mig det här?”

För att utveckla kroppens rörelsemönster så måste man hela tiden korrigera. Man jobbar formativ hela tiden. “Vad hände i den här rörelsen?” “Hur kan du komma runt mycket snabbare i räck? Jo, du måste göra så här.” Så provar man igen. Hela tiden löper en formativ undervisningsprocess.

Jag tror att man inom skolan, kollar man på alla elevers 17 ämnen så är det många förmågor man ska klara. I vissa bitar kanske man behöver lyfta på andra stenar i andra ämnen. Man ser att förmågan om att reflektera om vad som händer i kroppen när man tränar och matens betydelse finns där. I konsumentkunskap läser man också den biten. I musik jobbar man också med takt, rytm och rörelse. Den förmågan finns där. Om inte eleven kan visa det i mitt ämne på grund av en funktionsnedsättning så behöver man hjälpas åt kollegialt: ’Jag har sett att eleven har den förmågan’. Där måste man samarbeta mycket mer för att man ska få med alla elever i en bedömning.

I de moment där elever inte alls har förmågan på grund av en funktionsnedsättning så har jag använt undantagsbestämmelsen. Men det är inget som jag själv bestämmer. Det är något som vi som jobbar kring eleven går igenom tillsammans med specialpedagog och rektor: ’På vilket sätt kan vi ta en undantagsbestämmelse här?’. Men det viktiga är ju att man, innan tar undantagsbestämmelsen, har testat de olika vägarna.”

Maria Källström, förvaltningschef:

”Det som utmanar våra lärare i allra högst grad är att ha en undervisning som passar alla i gruppen. Forskning påstår att lärarna gärna planerar undervisningen så att det passar normalitetskurvan. Det blir lite för enkelt för några och det blir omöjligt för några men den stora massan kan vara med. Det gäller för både idrott och övriga ämnen. Så utmaningen ligger i att erbjuda undervisning med stimulans för dem som kan nå långt och stöd på ett klokt sätt utan utpekande för dem som behöver det. Det är det jag tror att man behöver prata med varandra om för annars kan man inte utveckla en sådan undervisning.”

Mitt arbete blir dels att försäkra oss om att vi har kompetens, fortsätta med kompetensutveckling, och att hitta mötesplatser och organisation för det.

Jag upplevde att det fanns många frågor om hur man ska tänka kring funktionshinder och betygsättning. Man ville få godkänt att bortse från vissa kunskapskrav för att man hade funktionshinder. Då förstod vi att det nog fanns en okunskap om hur man kan anpassa undervisningen så att alla kan lyckas och att man i efterhand få frikänna från några krav.”

Christina Gullberg, rektor:

”När vi ser att vi har elever som har ett större behov av särskilt stöd så kan idrottslärarna få en eller någon timme extra undervisning med den eleven. Då handlar det mycket om att få en förförståelse för vad som komma skall till lektionen.

Det är stor skillnad i att man faktiskt får tid, planerad tid, för samverkan och samarbete i idrottslärargruppen.”

Marianne Algotsson, specialpedagog:

”Mitt stöd till idrott och hälsa, om jag tar det som exempel, startar inte i misslyckandet utan i när planeringen läggs och vilka bedömningsgrunder vi eller idrottslärarna ska ta. Där kommer min kompetens in på ett helt annat sätt. Det känns jätteframgångsrikt.

Allt behöver inte handla om rörelsen. Det kan vara en kombination av rörelse och teori. Man kan visa sina kunskaper på många olika sätt. Det är ju en liten tankevända också, att tänka så.”

Kajsa Jerlinder, forskare:

”Vi har sett att de lärare som är positiva till inkludering är de lärare som säger sig ha en erfarenhet av att möta en variationsbredd i undervisningsmiljön sedan tidigare. Alltså de lärare som har mött elever med funktionsnedsättningar tidigare. De lärare som är mer positiva till inkludering är de lärare som uppger att de har utbildning och fortbildning i till exempel olika typer av inkluderande arbetssätt. Att man känner sig trygg i den lärarrollen helt enkelt.”

Lena Hammar, Specialpedagogiska skolmyndigheten:

”Bedömning och betygsättning startar redan i planeringen av undervisningen. För att erbjuda en undervisning där alla elever kan få goda möjligheter att nå kunskapskraven så behöver eleverna vara delaktiga redan från början. Både förstå syftet med aktiviteterna och kunna påverka valet av de aktiviteter man ska göra. Men också vilka kunskaper man ska utveckla och hur man ska visa sina kunskaper. Även där behöver eleverna vara delaktiga. Det är ett samspel mellan elever och lärare som är väldigt betydelsefullt.”