Korrigerande återkoppling hjälper elever med uttalet

Små barn har en stor förmåga att lära sig ett andraspråk utan brytning. Förmågan avtar dock med åldern och barnen får då större nytta av uttalsundervisning. En studie visar att deltagarna lärde sig mest när en lärare gav dem explicit och individuell återkoppling. Det var mindre effektivt att låta eleverna jämföra sitt eget uttal med en infödd talare, vilket är den metod som används mest.

Att lära sig uttala ett andraspråk är en viktig del av andraspråksinlärningen. Målet är inte nödvändigtvis att tala som en infödd talare. Lärare och studerande brukar dock vara överens om att det är viktigt att uttalet är lättbegripligt för att underlätta samtal och förebygga missförstånd. Många inlärare har därtill en stark önskan att förbättra sitt uttal. Dessutom visar studier att personer med svårbegripligt uttal ofta uppfattas som mindre intelligenta och mindre kapabla i sina yrken.

Sökandet efter den mest effektiva undervisningsmetoden

Uttalsundervisningen bedrivs på många olika sätt. Frågan är då vilken metod som är den mest effektiva. Räcker det med att öka elevernas medvetenhet om sitt eget uttal genom att låta dem jämföra sig själva med en infödd talare eller behövs det mer explicit, individuell och korrigerande återkoppling?

I grammatikundervisningen har det visat sig att det ofta räcker med implicit återkoppling (även om explicit återkoppling är ännu mer effektiv). När vi lär oss implicit upptäcker vi mönster och regler utan att de direkt pekas ut för oss. Läraren upprepar till exempel helt eller delvis det som eleven har sagt men ersätter det som har blivit fel med en korrekt version (engelska: recast). När vi lär oss explicit blir det uttalat vilken regel vi ska använda och hur vi ska göra för att förbättra oss. Vad funkar bäst i uttalsundervisningen?

Denna fråga ville ett forskarteam i Tyskland undersöka. I studien deltog 189 studenter från 33 länder med olika utbildningsbakgrund. Alla deltagare spelades in två gånger när de läste en text högt. Den ena gruppen fick efter första gången lyssna på sig själva och sedan på en lärare som läste upp samma text. Sedan fick de själva läsa in texten för andra gången.

Den andra gruppen lyssnade också på sin egen och lärarens högläsning men dessutom gav läraren råd vad exakt de skulle kunna förbättra innan de spelades in igen. Läraren informerade dem dessutom om passande uttalsregler. En panel av två erfarna bedömare fick sedan avgöra om en deltagares båda inspelningar var likvärdiga eller om en av dessa var lättare att förstå. Bedömarna fick inte veta vilken som var den första eller andra inspelningen. På detta sätt ville man mäta om återkopplingen hade lett till mer lättbegripligt uttal.

Explicit återkoppling hjälper mer än implicit återkoppling

Resultaten visade att deltagarna förbättrade sig mer när de fick explicit, individuell och korrigerande återkoppling än när de inte fick det. Explicit, individuell och korrigerande återkoppling är alltså en mer effektiv återkopplingsstrategi. Eftersom den andra inspelningen gjordes omedelbart efter återkopplingen vet man dock inte hur långvarig effekten är. Det är också viktigt att påpeka att 56 procent av eleverna inte förbättrade sig även efter explicit återkoppling. Detta tyder enligt författarna på att det för många inte räcker med en engångsinsats, utan det behövs återkommande återkopplingar för att inlärning ska ske.

Fyra minuter per elev räckte

Men hur såg återkopplingen ut som lärarna gav, mer konkret? De gav både positiv och negativ återkoppling, både på konsonant/vokal-nivå, på ordbetoningsnivå (ordaccent) och när det gäller språkets rytm och melodi (prosodi). Återkopplingen tog aldrig mer än 4 minuter.

De följde ett beprövat schema av återkoppling:

1) Att uppmärksamma eleven hur hen uttalar ett visst drag för tillfället.

2) Hur detta drag målspråksenligt helst ska uttalas.

3) Och hur de skulle göra för att nå dit.

En närmare analys av resultaten visade att eleverna förbättrade sig på alla nivåer (vokal/konsonant, ordaccent, allmänna prosodiska drag). Detta innebär att eleverna kunde anpassa sitt uttal enligt återkopplingen oavsett nivå. Det går alltså att förbättra sig på alla uttalsnivåer.

En lärare underlättar processen

Resultaten visar att det för de flesta eleverna inte räcker att enbart höra modersmåltalare för att kunna lära sig uttalet. Implicit uttalsinlärning är svårt. Det räcker för det mesta inte heller om man hör skillnader mellan sig själv och måluttalet. Att veta utifrån detta hur man ska ändra sitt uttal för att låta mer som en infödd är ett stort steg. Det kräver att man kan självmonitorera sig, det vill säga att man registrerar sitt eget beteende, genererar en relevant idé och lyckas förändra sig i denna riktning.

En lärare som ger explicit, individuell och korrigerande återkoppling underlättar processen. Lärarens möjlighet att individuellt anpassa sin återkoppling till eleven missas dock i datorstödda uttalsundervisningsprogram. Att undervisas av en lärare är mer effektivt.

Text: Susan Sayehli, Stockholms universitet

Källor:

Dlaska, Andrea & Krekeler, Christian (2013) The short-term effects of individual corrective feedback on L2 pronunciation. System 41, 25-37.

Engstrand, Olle (2007), Fonetik light, Lund: Studentlitteratur.

Zetterholm, Elisabeth & Mechtild Tronnier. 2017. Perspektiv på svenskt uttal. Fonologi, brytning och didaktik. Lund: Studentlitteratur