Musiklärares undervisning har skiftat fokus efter pandemin

Coronapandemin har inneburit en förskjutning i musikämnets fokus. Från att elever ska lära sig någon specifik färdighet eller sång, har musikundervisningen blivit mer utforskande, skapande och undrande, med hjälp av de tekniska lösningar som finns till hands. Det visar flera studier.

Musiklivet och musikundervisningen börjar komma på benen igen efter en pandemi som har bjudit på utmaningar utöver det vanliga. Sveriges musiklärare och musikliv har visat anmärkningsvärda förmågor i att anpassa sig, vilket också flera studier bekräftar. Många har nog längtat efter att allt ska bli som det var innan pandemin, men som Herakleitos sa redan för mer än 2 500 år sedan, kan man aldrig stiga ner i samma flod två gånger.

Som musiklärare är det således omöjligt att gå tillbaka till hur det var innan pandemin. Eleverna har ändrats, samhället har ändrats, musiken har ändrats och musiklärarna har massor med erfarenheter och lärdomar med sig från sådant som har fungerat och inte fungerat under pandemin. Dessutom är kursplanerna reviderade.

Så om det inte är möjligt – eller ens önskvärt – att gå tillbaka till det ”normala”, vad blir då det "nya normala”? Vad kommer vi ta med oss från pandemin in i en ny vardag? I denna text kommer jag presentera några studier som är gjorda under pandemin, som möjligen kan ge några hintar om hur en sådan postpandemisk musikundervisning kan se ut.

Musiklärares kollegiala samarbeten finns online

Under pandemins första månader exploderade aktiviteten på det redan aktiva Facebook-forumet Musiklärarna. Utmaningarna såg olika ut beroende på i vilka årskurser man undervisade, var i landet och i vilken skolform, men alla lärare, och kanske speciellt musiklärare, var berörda på något vis.

Med tanke på att musiklärare oftast saknar ämneskollegor på sin skola och att en stor andel av Sveriges musiklärarkår är medlemmar i Musiklärarna, kom detta forum att fungera som ett gigantiskt musiklärarrum där musiklärare hjälptes åt när vardagen ställdes på ända.

Två forskare, Thorgersen och Mars (2021), gjorde en studie av denna kommunikation och kom fram till att musiklärare i Sverige är oerhört kollegiala och plikttrogna, men också att de är innovativa och argumenterar utifrån elevernas och musikens bästa. Att spela tillsammans i realtid var omöjligt med de tekniska lösningar som fanns till hands. Därför skedde en förskjutning i musikämnets fokus, från ensemblespel och gemensam sång till mer asynkrona aktiviteter såsom musikskapande, musikorientering och musikteori.

I en rapport från 2017 visar Skolinspektionen att just digitalt skapande är något som är eftersatt och som det bör satsas på i musikundervisningen för att främja kreativitet och för att göra musikundervisningen relevant för fler barn.

Studien av Thorgersen och Mars tyder på att lärares digitala kompetens har ökat rejält under pandemin och att många musiklärares kollegiala sammanhang framför allt finns i kommunikation online. En möjlig postpandemisk musikundervisning kan således innebära att fokuset förskjuts från att spela färdiga pop-rock-låtar på bas, gitarr, klaviatur och trumset till att skapa egen musik, digitalt och analogt, ensam och tillsammans.

Mjukvara och hårdvara kan ses som medaktörer

En studie som gör en ansats att problematisera detta är Jonas Asplunds (2022) helt färska lic-avhandling om just digitalt skapande. I studien anlägger han ett så kallat posthumanistiskt perspektiv för att förstå vad som sker när elever i grundskolans senare år skapar musik i musikprogrammet GarageBand, samt när han själv som kompositör skapar musik i en app som heter Gestrument.

Gestrument bryter med Asplunds invanda sätt att tänka musikkomposition genom att vara icke-linjärt uppbyggt. Att tänka som i ett klassiskt partitur fungerar således inte i Gestrument. För såväl den vana kompositören som eleverna är därför mötet med själva det visuella gränssnittet obekant och något som de behöver lära sig att behärska för att kunna skapa den musik de önskar.

Asplund visar genom sin studie hur digitalt musikaliskt skapande handlar om att förhandla med de möjligheter och begränsningar som mjukvaran och hårdvaran har. Detta är självklart inget revolutionerande nytt, men vad Asplund hävdar, med stöd i sin teori, är att det enda rimliga är att betrakta mjukvara och hårdvara som medaktörer (han kallar alla deltagare ”aktanter”) i kompositionsprocessen.

Utrustningen har med andra ord en egen agens. Att komponera blir således att närma sig den potentiella musiken genom att förhandla med de icke-mänskliga aktanterna om vad som är möjligt, funktionellt och önskvärt.

Samma princip kan självklart tillämpas på analoga instrument. Alla som har lärt sig bemästra ett instrument vet att det kan kännas som att instrumentet har en egen vilja – och till och med en dagsform. Detta får didaktiska konsekvenser. Dels behöver elever lära sig förstå att vilken mjukvara och hårdvara de använder styr mycket av utfallet av kompositionsprocessen och att deras musikaliska visioner utvecklas i en förhandling med mjukvaran och hårdvaran. Detta kan också innebära att de kan behöva välja ett annat program eller komponera på en gitarr eller på papper i stället, för att åstadkomma det de önskar.

Elever behöver därför också förstå att kompositionsprocessen är snårig och att det inte är så att man kan föreställa sig hur något ska bli – och att det på något magiskt sätt går att få ut det man föreställer sig. Det finns många sätt att skapa musik på och merparten handlar om att testa, brottas, kassera, revidera etcetera i samspel med andra människor och föremål som alla vill ha en ton med i laget.

Sudda ut skillnaderna mellan "skolmusik” och ”riktig musik”

Den sista studien jag vill lyfta här är brittisk och handlar om samarbete. Studien av Kinsella, Fautley och Whittaker (2022) rapporterar från ett fyra år långt projekt där musiklärare samarbetar med andra musikaktörer. Studiens data är från strax innan pandemin, men jag väljer ändå att ta upp den då den lyfter intressanta frågor om hur musikundervisning kan ta andra vägar än den vanliga modellen där musikläraren ensam har en klass i sitt (musik)klassrum.

Författarna använder samma teorier som Asplund vilket innebär att det är relationer som är i fokus. I denna brittiska studie är det primärt relationer mellan människor som är i fokus och det viktiga är att se relationer som flytande och ständigt föränderliga, men också helt oundvikliga. Studien söker svar på en av de svåraste frågorna musiklärare har att brottas med: Hur engagerar vi elever så att de känner att musiken i musikundervisningen har relevans för livet?

Musikämnet i grundskolan har under lång tid kritiserats för att antingen vara för långt ifrån elevers vardag eller att de spelar pop- och rocklåtar som är från musiklärarens uppväxt eller från vad som råkar vara det som fyller hitlistorna i stunden. I det första fallet blir musiken i skolan en ”skolmusik” som för många elever inte har relevans för vad de uppfattar som ”riktig” musik, och i det andra så blir musikämnet lätt att känna igen sig i för eleven, men ger ingen estetisk riktning, bildning eller fördjupad förståelse för kvalitet: eleverna blir i bästa fall mediokra kopior av musiker de lyssnar på.

I denna studie är målet att skapa musikundervisning som är relevant och samtidigt ger annat än hitlåtar genom att skapa relationer med det professionella och frivilliga musiklivet i området: Inte helt olikt vad vissa Skapande skola-projekt gör. Det som är speciellt här är att samarbetena får utvecklas över fyra år och att de tar lärdom av en del av de nordiska studier som visar på problem med kortare samarbeten.

Det viktiga är att skapa relationer som gör att läraren och skolan förstår vad som kännetecknar de musikaliska praktiker de samarbetar med och visa versa. Genom att eleverna får bli delaktiga i riktiga musikprojekt över tid och att läraren och de professionella musikaktörerna lär känna varandra och förstå varandra blir det möjligt att skapa en lärandemiljö där musikundervisningen blir på riktig – skiljelinjerna mellan ”skolmusik” och ”riktig musik” suddas ut.

Studien visar att detta innebär stora utmaningar, men också att belöningen är stor för såväl elever som lärare och det lokala musiklivet. Fokus förskjuts från att bedöma och att lära sig spela och sjunga ”rätt” till att utveckla intressanta och välfungerande musikaliska situationer där elever och professionella aktörer samverkar och där alla får göra meningsfull musik och lära sig av varandra och andra.

En möjlig riktning för en postpandemisk musikundervisning

Dessa tre studier behandlar relationer på olika sätt: Thorgersen och Mars studie handlar om musiklärares kollegiala relationer online, Asplunds studie handlar om kompositörens relation till de verktyg hen använder och Kinsella, Fautley och Whittakers studie handlar om relationer med det närliggande musiklivet.

Under pandemin har många varit mer isolerade än vanligt, men har också utvecklat andra sätt bilda relationer, som via konferensprogram som Zoom, musikprogram för samarbeten som Soundtrap eller även för samspel i realtid som Jamulus. Nu efter pandemin så pekar alla dessa studier mot att det kan vara rimligt att förskjuta fokus lite, från att tänka sig att målet med musikundervisning är att elever ska lära sig någon specifik färdighet eller sång till att musikundervisningen blir mer utforskande, skapande och undrande där elever, lärare (och lärares kolleger), musiklivets aktörer samt den utrustning som används, lär känna varandra och hjälps åt att skapa riktig musik.

Fler forskare (till exempel Holdhus & Espeland, 2017; Aspelin, 2018, Sidorkin & Bingham, 2004) hävdar att det är en relationell vändning på gång inom pedagogiken, som en motreaktion till den målstyrda undervisning som har dominerat västvärldens skolsystem under 2000-talet. Den nya kursplanen ger också lite råg i ryggen för ett sådant förhållningssätt genom att betygskriterierna är öppnare.

Enligt Skolverkets nya Allmänna råd för betyg och prövning är betygskriterierna inte avsedda att utgöra grund för planering av undervisningen. Betygskriterierna bör istället fungera ”[…] som ett verktyg för att bedöma elevernas kunskaper vid betygssättningen”. Det blir således möjligt att göra helhetsbedömningar och understödja varje elevs optimala musikaliska utveckling.

I denna text har jag valt tre studier som ger en möjlig riktning för en postpandemisk musikundervisning. Det finns självklart otaliga andra möjliga vägar, men i mitt tycke visar dessa studier på ett attraktivt sätt att tänka inför framtiden. Det roliga är att det är musiklärarkåren som profession som väljer vart och hur de vill gå – inom de ramar som finns, självklart. Det ska bli intressant att se vad ni väljer!

Text: Ketil Thorgersen, Stockholms universitet

Källor:

Asplund, J. (2022). Becoming Cyborg Composer [Elektronisk resurs] The Ecology of Digital Music Composition Didaktik Länk till annan webbplats.. Stockholm University.

Aspelin, J. (2018). Lärares relationskompetens: Vad är det? : hur kan den utvecklas? Liber.

Holdhus, K. M., & Espeland, M. (2017). Music in Future Nordic Schooling. European Journal of Philosophy in Arts Education (EJPAE). European Journal of Philosophy in Arts Education, 2(2), 85–118.

Kinsella, V., Fautley, M., & Whittaker, A. (2022). Re-thinking music education partnerships through intra-actions Länk till annan webbplats.. Music Education Research, 24(3), 299–311.

Bingham, C.W. & Sidorkin, A.M. (red.) (2004). No education without relation. New York: P. Lang.

Thorgersen, K. A., & Mars, A. (2021). A pandemic as the mother of invention? Collegial online collaboration to cope with the COVID-19 pandemic Länk till annan webbplats.. Music Education Research, 0(0), 1–16.

Allmänna råd om betyg och prövning (Skolverket) Länk till annan webbplats.

Så använder du kursplanerna – grundskolenivå (Skolverket Länk till annan webbplats.)