Segregerande stödåtgärder kan urholka den ordinarie undervisningen

Placering i särskilda undervisningsgrupper och andra typer av segregerande stödåtgärder har ökat under senare år. Utvecklingen fortsätter i samma riktning och dessutom riskerar åtgärderna att bli mer eller mindre permanenta lösningar för många elever. En ny studie som kastar ljus över utvecklingen före och inte minst efter 1990-talets reformer, bekräftar att intentionerna om en skola för alla elever har tagit en annan riktning.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Forskartrion Giota, Lace och Emanuelsson vid Göteborgs universitet har identifierat förändringar i skolans utbildning och organisering av särskilt stöd för olika elevgrupper, före och efter de utbildningsreformer som skedde under 1990-talet.

Ett rikt historiskt material som har samlats in under 50 år har legat till grund för studien som omfattar 65 000 elever från sju årskullar, födda under perioden 1967–2004. Elevkullarna ingår i det longitudinella projektet Utvärdering genom uppföljning (UGU), som är en av landets största forskningsdatabaser inom utbildningsområdet.

Tre elevgrupper har stått i fokus för studien:

Elever med lindrig intellektuell funktionsnedsättning.
Elever i behov av särskilt stöd (men utan intellektuell nedsättning).
Övriga elever, utan vare sig intellektuell funktionsnedsättning eller behov av särskilt stöd.

Den första gruppen var inte identifierad av skolan som elever med en intellektuell funktionsnedsättning och samtliga elever gick därför i grundskolan. Vid 13 års ålder (årskurs 6) genomfördes kognitiva tester med alla elever i de sju årskullarna, varvid den första gruppen utkristalliserades.

Olika former av specialpedagogiskt stöd

Information har samlats in om vilken typ av stöd som eleverna har fått i samtliga årskullar. Det handlar om anpassad studiegång, särskilda undervisningsgrupper/klasser, och så kallat inkluderande stöd som getts inom ramen för den ordinarie undervisningen. Närmare beskrivning av stödformerna har inte varit tillgänglig. Med tanke på att en elev kan ha fått del av mer än en typ av de uppräknade stödåtgärderna har forskarna delat in eleverna i följande ”stödgrupper”:

Grupp 1: Elever som bara har fått ”inkluderande stöd”.

Grupp 2: Elever som har fått inkluderande stöd i kombination med stöd i särskild undervisningsgrupp/klass eller anpassad studiegång.

Grupp 3: Elever som bara har fått stöd i särskild undervisningsgrupp/klass och/eller anpassad studiegång.

Andelen elever i den obligatoriska särskolan skiftar över tid

Studiens syfte var också att visa på den komplexitet som begreppet ”lindrig intellektuell funktionsnedsättning” innebär och de oklarheter som råder när det gäller andelen av elever som bedöms ha en sådan funktionsnedsättning. Varierande metoder för diagnosticering och forskning gör det svårt att fastslå exakt hur många elever det rör sig om.

Resultatet visar bland annat att andelen elever med lindrig funktionsnedsättning i grundskolan ökade under 1970-talet fram till mitten av 1990 (årskullarna 1967, 1972, 1977 och 1982). Orsaken till detta, och till det omvända mönstret med en minskning av elevgruppen inom särskolan fram till 1990-talet, antas bero på en växande medvetenhet om stigmatiseringens följder.

Dessutom pekar författarna på en ökad insikt om att elever i särskola och i särskilda undervisningsgrupper kunde gå miste om sådana erfarenheter från ordinarie grundskoleklasser som skulle kunna vara betydelsefulla för deras utveckling och socialisering.

Från 2000-talet sker dock en markant ökning av andelen elever i den obligatoriska särskolan. Författarna hänvisar till Skolverket som 2006 beskrev att en fördubbling av antalet inskrivna elever hade skett under tidsperioden 1993–2006. Utvecklingen rörde i synnerhet elever med lindrig intellektuell funktionsnedsättning.

Ekonomiska nedskärningar, större undervisningsgrupper, ett nytt betygssystem och ökade krav på elevers förmåga att arbeta självständigt är exempel på en rad orsaker som ansågs ligga bakom den utvecklingen. Möjligheten att söka extra medel ur en central, kommunal pott vid mottagandet av elever i särskolan bidrog också till ett ekonomiskt tillskott för skolan, om berörda elever sedan integrerades i grundskolans verksamhet.

Pojkar får mer av segregerande stöd än flickor

Av grundskolans 13-åringar som följdes upp från 1970-talet till 2017, visade sig en större andel pojkar än flickor ha en lindrig intellektuell funktionsnedsättning. Flertalet i den här elevgruppen kommer från hem med föräldrar som har en lägre utbildningsnivå (gymnasial utbildning som mest).

Över tid höjs dock föräldrarnas utbildningsnivå. Resultatet ligger helt i linje med tidigare studier som pekar på att behovet av särskilt stöd och förekomsten av funktionsnedsättningar, ofta sammanfaller med andra faktorer som påverkar elevernas skol- och livssituation.

Ett intressant resultat är att pojkar med lindrig intellektuell funktionsnedsättning eller med särskilda behov av andra orsaker, fick stöd inom ramen för den ordinarie undervisningen i grundskolan före mitten av 1990-talet. För pojkar med lindrig intellektuell funktionsnedsättning ökade därefter det segregerade stödet (grupp 2) medan flickorna fick inkluderande stöd i allt större utsträckning.

Oavsett grupptillhörighet visar studien på högre betyg för samtliga flickor. De antas i högre grad anpassa sig till sociala regler och förväntningar i klassrummet, medan pojkar visar mer av beteenden som upplevs som problematiska. Det får konsekvenser för vilken stödåtgärd som sätts in.

Flertalet elever var kvalificerade för gymnasiala studier före 1996

Oavsett elevgruppstillhörighet A eller B, är det flickor som lyckas bäst med studierna. Till elevgruppen som når högre betyg i årskurs 9 hör också elever som har fått inkluderande stöd (grupp 1) och elever som kommer från hem med välutbildade föräldrar.

Fler pojkar ingår i den grupp som visar en motsatt utveckling. Det gäller även elever som har fått den typ av stöd som beskrivs i grupp 2 och elever som kommer från hemmiljöer där utbildningsnivån inte är så hög.

För äldre årskullar, vars prestationer bedömdes enligt en femgradig betygsskala, nådde 20–30 procent av elever med lindrig intellektuell funktionsnedsättning betyget 3. Betyget 2 i svenska, engelska och matematik var inträdeskravet för ett nationellt gymnasieprogram. Det innebar att de flesta av dem och även andra elever i behov av särskilt stöd, blev behöriga till gymnasieskolan.

Betygsstatistiken efter 1996 för studiens elevgrupp A och B, visar samma mönster som resultatet från tiden innan 1996. Flickor med lindrig intellektuell funktionsnedsättning och från välutbildade hem, lyckas relativt bra i årskurs 9.

En mindre andel elever som fick sådant stöd som beskrivs i grupp 3, tycks ha fått bra betyg i årskurs 9. Stödet var dock begränsat till kortare perioder, främst under de sista skolåren.

Fördubbling av segregerande lösningar

Från 2014 till 2017 fördubblades andelen elever som fick stöd enligt grupp 3. Där ingick både elevgrupp A och B. Resultatet bekräftar andra källor som pekar på att segregerande stödformer är vanliga och att de alltjämt ökar. Dessutom finns ett mörkertal bakom den statistik som presenterar antalet elever inom olika segregerande åtgärder.

Författarna drar slutsatsen att det behövs en ny diskussion om orsakerna till placering av elever med lindrig intellektuell funktionsnedsättning i grundsärskolan och vilka konsekvenser en sådan placering får. En funktionsnedsättning kan inte ses som en fastlåst kategori. Den varierar med ålder, skiftande bakgrundsfaktorer och de sammanhang där eleven befinner sig, vilket studien visar.

Organisatoriska faktorer och elevers sårbara livssituationer som påverkar deras koncentrationsförmåga och beteende har fått allt mindre uppmärksamhet genom åren. Att huvudsakligen förklara elevers svårigheter i skolan som biologiska och psykologiska, ökar marginaliseringen av redan sårbara elevgrupper, enligt författarna.

Det minskade inkluderande stödet (grupp 1) för pojkar och elever med lågutbildade föräldrar i både grupp A och B, är problematiskt. Placering av vissa elevgrupper i särskilda grupper visar på grundskolans svårigheter att skapa förutsättningar för alla elevers likvärdiga möjligheter till lärande.

Segregerande lösningar som blir mer eller mindre permanenta bidrar också till en större likformighet i grundskolans verksamhet, till skillnad från en utveckling i inkluderande riktning.

Text: Gunvie Möllås, Högskolan i Jönköping