Skolans betydelse för subjektifiering riskerar att glömmas bort

När utbildning fokuserar på att eleverna ska lära sig så mycket som möjligt inför arbetsliv och vidare studier riskerar vi att glömma bort att skolan också har andra viktiga syften, som att utveckla eleverna till självständiga individer. Att ge dem möjlighet att vara fria subjekt i sina egna liv, med visad hänsyn till andra, kräver tid, stöd och avbrott i skolvardagen.

Utbildningens syfte är mer än att lära sig så mycket som möjligt

I dagens skolpolitik, skolverksamhet och skoldebatt finns det ett stort fokus på att förbereda eleverna inför vidare studier och framtida yrkesliv. Hur kan elever lära sig så mycket som möjligt i skolan? Det finns då en risk att vi glömmer bort de didaktiska frågorna om varför vi ska lära oss något och vad vi ska lära oss, menar utbildningsfilosofen Gert Biesta.

Han använder tre begrepp för att uppmärksamma både varför vi lär oss något och vad vi lär oss. De handlar om vad utbildning är till för, skolans syfte. Skolan har enligt Biesta inte ett syfte utan tre, och det är viktigt att skolan riktar in sig mot alla tre i sin verksamhet:

• Kvalifikation – skolan ska överföra eller erbjuda eleverna kunskap och förmågor, speciellt inför arbetsliv och vidare studier.
• Socialisation – skolan ska fostra eleverna i samhällets kultur, traditioner och vanor så att de fungerar tillsammans med andra.
• Subjektifiering – skolan ska erbjuda eleverna frihet, vilket bland annat kan innebära att tänka kritiskt och fatta självständiga beslut.

Biesta menar att det tredje syftet, subjektifiering, ofta har missförståtts av lärare och forskare. I artikeln Risking Ourselves in Education: Qualification, Socialization, and Subjectification Revisited gör han därför ett försök att förtydliga vad subjektifiering är.

Jason och tekopparna – ett exempel på subjektifiering

Som exempel på subjektifiering använder Biesta en situation hämtad ur en bok av Homer Lane, som drev en skola i England för elever som ofta var dömda för brott och som misslyckats i den ordinarie skolan.

Exemplet handlar om eleven Jason, som beskrivs som stökig och med ett kriminellt förflutet. Han har vid flera tillfällen rymt från skolan. Homer Lane har bjudit Jason och några av hans vänner på te i sitt arbetsrum. Lane föreslår att eleverna, som har uttryckt kritik mot skolan, ska vara med i rekryteringen av ny personal. Jason svarar att han hellre hade drivit skolan själv.

Lane frågar vad Jason skulle göra om han fick driva skolan. Jason säger att det första han skulle göra vore att slå sönder de fåniga tekopparna. Då svarar Lane att han gärna vill att Jason ska vara lycklig, och om det gör honom lycklig att krossa tekopparna så ska han göra det.

Lane hämtar eldgaffeln från den öppna spisen och ger den till Jason som därpå slår sönder tekopparna som Lane ställer framför honom. De andra eleverna börjar då anklaga Lane och säga att det är han som, genom att utmana Jason, får honom att slå sönder kopparna. En elev tillägger att kopparna faktiskt inte är Lanes utan tillhör skolan. Rollerna byts i diskussionen, det är Lane som gör fel, inte Jason.

Jason själv säger att det egentligen inte är något fel på kopparna, men att han alltid antar en utmaning för att han inte är någon fegis. Då tar Lane av sig sin klocka, lägger den framför Jason och utmanar honom att slå sönder den. Jason plockar upp klockan som för att krossa den mot den öppna spisen.

Lane beskriver att han kan se desperation i Jasons ansikte och att Jason ser sig omkring för att se om Lane inte ska använda sin auktoritet för att stoppa honom. Sedan lägger Jason tillbaka klockan på bordet och säger ”Nej, jag kommer inte att slå sönder din klocka”. Nästa dag kommer han tillbaka till Lane och frågar om han kan få arbete i skolans snickeri: ”Jag måste ju betala skolan för kopparna jag slog sönder”.

Subjektifiering är att agera självständigt med respekt för andra

Det Lane gör i situationen, enligt Biesta, är att lägga Jasons frihet i Jasons egna händer. Han dömer inte Jasons agerande, han säger inte att Jason måste lära sig att ta ansvar eller ändra sin attityd. Lane visar i stället Jason möjligheten att vara ett subjekt i sitt eget liv, snarare än ett objekt som bara är ett föremål för press, förmaningar och åtgärder.

Jason inser att han inte måste göra det andra vill, eller uppfylla sin självbild som ”en som alltid antar en utmaning”. Det, menar Biesta, är ett klockrent exempel på subjektifiering. Subjektifiering handlar om frihet – frihet att säga ja eller nej, stanna eller gå, följa med eller motstå. Kort sagt att vara ett själv.

Biesta betonar att subjektifieringen alltid sker i relation till en omvärld. Omvärlden är verklig och sätter gränser för vad vi gör. Vårt agerande som subjekt handlar inte bara om att göra som vi vill – det faktum att vi lever med andra människor behöver påverka vårt agerande.

Skolan är en plats där eleverna varje dag möter omvärlden i form av andra människor och Biesta menar att skolan har stor potential att bidra till elevernas subjektifiering. I skolan kan de testa sina själv i relation till omvärlden. Jasons subjektifiering sker i relation till Lane, de andra eleverna och skolan. Jason kommer tillbaka dagen efter situationen i arbetsrummet och vill betala för skolans koppar.

Elever behöver avbrott, tid och stöd

Biesta menar att det på många sätt är bekvämt för elever att agera som ett objekt i skolan – att vara föremål för skolans instruktioner, regler och åtgärder och bara ”följa med”. Därför är ett viktigt uppdrag för skolan att även ge elever möjlighet att agera som subjekt i utbildningen. I linje med teorin ska subjektifieringen inte tvingas på eleverna. Eleverna ska själva inse möjligheten att möta världen som ett subjekt och lockas av den.

Biesta betonar att subjektifiering inte ska ses som en lång process. Den sker i plötsliga ögonblick, som när Homer Lane säger att Jason kan slå sönder kopparna och klockan. Det är ett avbrott i förhållande till det vanliga flödet av avsikter och initiativ i skolan.

Utbildning för subjektifiering behöver kunna dra ner på tempot, stanna upp i en situation och ge den tid. En anledning till att subjektifiering sker i exemplet är att Lane och Jason inte har någon brådska, det finns tid att tänka och att tveka. Slutligen behöver elever stöd att stanna kvar i en situation som är svår och obekväm. De ska känna att det finns tålamod och uppmuntran från skolans sida.

Biesta ser en risk i att skolans stora fokus på kvalificering gör att tempot är för högt för att det ska finnas utrymme även för subjektifiering. Om vi fokuserar på att eleven ska lära sig så mycket som möjligt, snarare än vad och varför vi lär oss, missar vi möjligheten att även ge eleven friheten som finns i subjektifiering.

Text: Katarina Blennow, Lunds universitet

Källor:

Biesta, G. (2020). Risking Ourselves in Education: Qualification, Socialization, and Subjectification Revisited Länk till annan webbplats.. Educational Theory, 70(1), 89–104.

Biesta, G. (2011). God utbildning i mätningens tidevarv (1 uppl.) Liber.