Trygghet och lärande behöver växelverka i mångfaldens förskola

I förskolor med stor mångfald blir trygghet ett överordnat perspektiv. En ny avhandling visar att personalen framhåller trygghet och igenkänning som extra viktigt för barn som tillhör minoritetskulturer. Det kan i sin tur leda till att dessa barn utmanas i mindre utsträckning, vilket ger en ojämlik förskola beroende på barnens språk eller etniska bakgrund.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

En stor andel av barnen i förskolan talar fler språk än svenska och många har ett annat språk än svenska som sitt förstaspråk. Förskolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Det innebär att förskolan ska hjälpa till att uppväga de skillnader för barns lärande som exempelvis olika språk, föräldrars utbildningsnivå eller socioekonomiska förutsättningar kan leda till.

En likvärdig förskola innebär inte en jämn fördelning av resurser till alla. I stället ska resurserna fördelas så att alla barn får samma möjligheter att lära. Men ett problem som Åsa Delblanc lyfter fram i sin avhandling, handlar om vilka förväntningar personalen har på barnen beroende på deras språk eller etniska bakgrund. Olika förväntningar kan leda till att barnen inte får likvärdiga förutsättningar för att lära.

Är trygghet överordnat lärande?

Förskollärarna som har deltagit i Åsa Delblancs studier framhåller att det är viktigt att skapa trygghet för barnen. Barn som har kommit till Sverige som flyktingar, eller av andra orsaker har fått bryta upp från sitt hemland, kan bära med sig upplevelser som gör att det blir extra viktigt att få dem att känna sig trygga. Lekmiljöer kan exempelvis innehålla leksaker och vardagsföremål som barnen känner igen från sitt hemland.

Samtidigt menar Delblanc att förskollärares förhållningssätt skiljer sig åt när det handlar om barn som talar majoritetsspråk och tillhör majoritetskulturen. Då blir trygghet underordnat. För dessa barn är det i stället viktigt att skapa miljöer som utmanar.

När förskollärarna i studien började utmana tanken på att de barn som tillhör minoritetskulturen skulle stanna kvar i det redan trygga och välkända hände något i verksamheten. De nya materialen och leksakerna stimulerade barnen till nya samtal om de egna erfarenheterna och ledde till fler och längre dialoger mellan barnen.

Delblanc drar slutsatsen att det därför är viktigt att som förskollärare ifrågasätta egna förgivettaganden. Annars finns risken att tryggheten överordnas barnens möjligheter till lärande. Samtidigt visar Delblanc att det inte räcker att det finns erbjudanden för barnen.

Spännande miljöer kan bli möjligheter för barns lärande

Barn behöver tid för lek. Men förskolans miljö och de erbjudanden som finns där blir inte automatiskt till möjligheter för barns lärande. Därför behöver förskollärare utforma och planera ändamålsenliga lekmiljöer. Delblancs observationer från förskolan visar att barnen använde en mängd olika saker för att kommunicera med varandra och leka. Leksakerna användes många gånger på nyskapande sätt.

Ett exempel är när barnen byggde med lego. Plötsligt kom ett av barnen på att hon kunde trä legodäcken på fingrarna som ringar. Genom dialogen utvecklades leken till att barnen tyckte att deras händer såg ut som spökhänder när deras fingrar var helt täckta av däck. Genom tillfällen där barnen kan få utforska material tillsammans utvecklas deras kommunikation.

Förskollärare har en roll för att skapa miljöer där barnen kan lära

Förskollärarnas roll blir viktig genom att de ger möjlighet för barnen att delta i olika lekar. Det kan till exempel handla om att hjälpa till att organisera barnen i mindre lekgrupper och stötta det sociala samspelet. Samtidigt visar resultaten att barnen oftare hade längre konversationer när aktiviteterna var mindre uppstyrda.

Men det räcker inte att möjligheterna finns tillgängliga. De behöver också vara inbjudande. På en av förskolorna fick föräldrar exempelvis göra inspelningar på en så kallad talande penna. Föräldrarna kunde då prata på barnens modersmål och förskollärarna använde inspelningarna i den dagliga verksamheten i förskolan för att ge barnen tillgång till sina egna språk. Samtidigt blev dessa inspelningar personliga för barnen, eftersom inspelningarna drar nytta av barnets individuella språkliga och kulturella erfarenheter.

Resultaten visar alltså att för att barnen ska kunna göra upptäckter räcker det inte med spännande miljöer som barnen får tid att utforska. Förskolans personal behöver bjuda in barnen för att upptäckterna ska bli möjliga.

Det är skillnad på fria och riktade aktiviteter

I avhandlingen gör Delblanc skillnad på fria och riktade handlingsområden. Fria handlingsområden definierar Delblanc som situationer där barnen på egen hand upptäcker erbjudanden och där det inte förekommer sociala regler. Det kan exempelvis vara barnens spontana lek.

Riktade handlingsområden avser situationer där någon annan har introducerat barnen till aktiviteten. I förskolans verksamhet går det egentligen inte att tala om att barnen agerar helt fritt utan inverkan av sociala regler och normer, enligt Delblanc. Men teoretiskt visar hon ändå genom sina analyser att de fria handlingsområdena kan leda till mer och längre samtal mellan barnen.

Samtidigt är förskollärarens roll väldigt viktig för att barnen ens ska upptäcka vilka möjligheter som finns. Därför förutsätter fria handlingsområden riktade handlingsområden. För att barnen ska kunna upptäcka möjligheter, behövs det någon som visar och delar med sig av sina erfarenheter. Först då görs möjligheterna tillgängliga, inbjudande och personliga. Det innebär alltså att en planerad struktur är en förutsättning för att barnen ska få utrymme till ett mer fritt skapande.

Aktionsforskning skapar ny kunskap tillsammans

I avhandlingen har Åsa Delblanc använt aktionsforskning som metod. Aktionsforskning innebär att forskare och verksamma tillsammans testar olika sätt att agera i verksamheten. Genom att dokumentera, följa upp och tillsammans utvärdera hur det blev kan man sedan planera hur nästa aktion ska iscensättas. I växelspelet mellan praktiskt prövande och gemensam utvärdering i verksamheten växer ny kunskap fram.

Delblanc har sedan analyserat filmer från verksamheten och ljudinspelningar från de gemensamma mötena där aktionerna har planerats och utvärderats. Den här typen av metod gör att man i forskningen får en nära inblick i hur verksamheten fungerar och hur förskollärarnas olika förhållningssätt speglas i förskolans praktik.

Flerspråkighet kan fungera som en pedagogisk möjlighet

Barn i förskolan som har ett annat modersmål än svenska ska enligt skollagen få möjlighet att utveckla både det svenska språket och sitt modersmål. I Skolinspektionens rapport från 2017, som handlar om förskolans arbete med flerspråkiga barns språkutveckling, påvisas en del brister i detta arbete. Bland annat pekar Skolinspektionen på att en större medvetenhet om hur man arbetar med språkutveckling behövs.

Här har några konkreta exempel från Delblancs avhandling lyfts fram som kan inspirera förskollärare att arbeta mer medvetet med språkutvecklande arbete. Delblanc beskriver även att förskollärare har en viktig roll att fylla även för att göra de fria handlingsområdena gynnsamma för barnens kommunikation.

Text: Karin Stolpe, Linköpings universitet