Gester gynnar språkinlärning och talproduktion

Alla människor gestikulerar när de talar. Samtidigt är gester språkspecifika. Marianne Gullberg på Lunds universitet forskar om gester och andraspråksinlärning. I denna intervju berättar hon om hur gester och talproduktion hänger ihop, och hur man kan använda sig av gester i språkinlärningen.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Ibland hör man att man i vissa situationer inte ska använda gester. Det sägs att man verkar osäker eller mindre kompetent om man till exempel som föredragshållare använder sina händer mycket. Stämmer det?

– De som hävdar att man inte ska gestikulera för att det gör ett osäkert intryck förenklar bilden alldeles för mycket. Det finns gott om forskning som visar att det är lättare att förstå den som gestikulerar. Man uppfattas dessutom som mer sympatisk och trovärdig. Så därför ska man ta den här typen av hemmasnickrade rekommendationer med en stor nypa salt.

Gester hjälper människor att kommunicera mer effektivt

Varifrån kommer då dessa rekommendationer?

– De hänger ofta samman med en lång tradition i västvärlden, som utgår ifrån att ju mer bildad och bättre talare man är, desto mindre har man behov att röra på sig. Detta går tillbaka till det klassiska Rom. Politiker som tar kurser i talekonst, till exempel, gestikulerar som vem som helst när de börjar sin politiska bana. Sedan reduceras deras gestrepertoar plötsligt till taktslag. De sågar då oerhört mycket i luften rytmiskt tillsammans med det som ska betonas.

– Det finns exempelvis forskning som har följt Barak Obama, hur han ser ut när han precis blivit vald och hur han ser ut när han blivit omvald. Det är två helt olika sätt att gestikulera.

Blir man en mer effektiv talare gentemot mottagaren med dessa rytmiska gester?

– Det har vi nästan ingen forskning alls på. Men det finns mycket forskning som visar att oavsett hur man gestikulerar, så är den som gestikulerar helt enkelt en mer effektiv kommunikatör.

Talproduktionen hålls vid liv av gester

När man lär sig ett språk, är det då bra att gestikulera? Ska vi kanske uppmuntra språkinlärare att gestikulera?

– Det finns en oerhört tajt koppling mellan talproduktion och gestproduktion, vad gäller flöde. Den som talar flödande, som inte stakar sig och hackar sönder, den personen gestikulerar också flödande. Det är ett ömsesidigt förhållande, vilket innebär att om man vill tala mer flödande så ska man även låta gesterna flöda.

– Man ska alltså absolut inte säga till folk att inte gestikulera eftersom det är detsamma som att rekommendera dem att tala osammanhängande. Det gäller inte bara språkinlärare, det gäller i allra högsta grad vilken talare som helst.

– Dessutom finns forskning som visar att gester inte bara är knutna till talflödet, utan att de också verkar hjälpa till att lösa de kognitiva utmaningar som det innebär att formulera sig. Gester är ett sätt att hålla talproduktionen vid liv.

Gester är en naturlig del i kommunikativt baserad undervisning

Ändå verkar det, speciellt i klassrummet, som att det finns en viss tveksamhet mot att använda gester.

– Det beror på att vissa tänker sig att gester är något slags fusk, eftersom gester löser ett språkligt problem. Om jag inte vet vad sked heter på svenska, så kan jag göra en gest som visar en person som äter med sked. Då löser jag det temporära problemet i stället för att jobba på att hitta ordet. Men kan man inte ordet för sked så kan man ju leta efter ordet tills man är blå i synen och ändå inte hitta det.

Vilka fördelar finns då att gestikulera även i inlärningssammanhang i klassrummet?

– Det finns studier som antyder att man faktiskt hjälper sig själv att hitta ord om man gestikulerar. Dessutom kan talproduktionen i stort löpa på om jag får lov att prata runt ett ord och ersätta det med en gest. Det finns alltså ganska många ingångar till frågan om vi ska uppmuntra språkinlärare att gestikulera eller inte. Och jag är av den övertygelsen att den allmänna språkutvecklingen vinner på att man gestikulerar.

Man kan ju också få hjälp av sin samtalspartner att hitta ord, som sked. Då har man ju till och med skapat ett inlärningstillfälle.

– Precis, men det är en ideologisk fråga i klassrummet om man tycker att det är ett bra sätt att använda sin omgivning på, eller om språkinlärare ska vara helt och hållet hänvisade till sig själva. I de sammanhang där man har en kommunikativt baserad undervisning, och där man kanske jobbar med till exempel translanguaging Länk till annan webbplats., tror jag inte att det skulle uppfattas som negativt att man använder en gest för att få fram ordet från omgivningen. Tvärtemot så är det ju återigen ett sätt att hålla i gång talflödet. Men det är som sagt en ideologisk fråga i klassrummet.

Språklärare är vana att använda gester

Om vi tänker specifikt på språkläraren, hur kan man som lärare använda sig av gester i klassrummet?

– För både lärare och språkinlärare så tror jag att det viktigaste är att vara uppmärksam på de gester som de facto finns. Det slår nog in vidöppna dörrar, eftersom språklärare i allmänhet redan är väldigt uppmärksamma på detta. De använder gester som deras studenter producerar, plockar upp dem och utvecklar dem. Detta gäller undervisning i både vokabulär och grammatik.

– Min rekommendation är därför att de bör fortsätta att använda alla verktyg som står till buds, inklusive gesterna, för att skapa ett flöde, för att hålla talproduktionen i gång och för att skapa större förståelse.

Kan du ge ett exempel hur gester som stödjer grammatikinlärningen kan se ut?

– Alla lärare som undervisar i exempelvis svenska som andraspråk som ska prata om omvänd ordföljd gör en gest som visar att man byter plats på subjekt och verb. Eller så använder man gester för framtid och dåtid, både i den horisontella och den vertikala axeln. Här finns det ju för övrigt en intressant potential för förvirring, eftersom man i Västeuropa tenderar att placera dåtiden till vänster och framtiden åt höger, medan arabisktalande gör tvärtom.

Språkinlärare bryter på gester

Vi vet vi ju att varje språk har en specifik gestrepertoar. När man lär sig ett andraspråk, använder man sitt förstaspråks gester i andraspråket?

– Svaret på det är generellt ja. På samma sätt som man kan ha brytning i tal, där förstaspråket läcker in, verkar det vara med gester. Förstaspråkets gester läcker in även när man talar sitt andraspråk.

Gestikulerar man så småningom som en infödd talare?

– Det vet vi väldigt lite om. Vi vet inte när eller hur under språkinlärningsprocessen en inlärares gester rör sig mot målspråkets gestkategorier. På samma sätt som forskningen om språkfärdighet är ganska diffus när det handlar om tal, så är mycket oklart beträffande gester. Det är så många olika faktorer som spelar in för att avgöra om man blir målspråksmässig eller ej.

Vilka olika faktorer tänker du på? Några som är speciella för gestinlärningen?

– Det verkar vara viktigt att man har vistats i landet där språket talas och gesterna används. Det är ju inte överraskande egentligen. Så en faktor är att man har sett målspråksmässiga gester. Men det finns också ett visst mått av evidens för att det inte bara hänger samman med det man upplever, utan att det också är knutet till den rent språkinterna språkutvecklingen.

Förståelse för ordens betydelse gör att våra gester blir mer lika målspråkets gester

Vad menar du med den språkinterna språkutvecklingen?

– Om man utvecklar sitt nya språk och får klart för sig vilken exakt betydelse orden har i ett språk, så verkar det som att det kan spela en roll för hur gesterna förändras i riktning mot detta språk. Det här kanske låter lite abstrakt.

Kan du ge ett exempel?

– Tänk på de svenska placeringsverben. I svenskan har vi ju sätta, ställa, lägga, men i franska används enbart ett ord, nämligen mettre. Om man är svensk och ska tala franska blir det väldigt lätt att lära sig det franska verbet mettre. Det är inte så mycket att välja på.

– Men svenskar gestikulerar även fortsättningsvis ofta på svenska. När de pratar franska indikerar de formen och riktningen på objektet, vilket behövs för att välja mellan de tre verben i svenska. De fortsätter alltså att gestikulera om glas och muggar och pennor även om det är oviktig på franska. Det kan man se på formen av deras händer, alltså handkonfigurationen.

Men hur hänger det ihop med semantiken?

– Vi kan se att inläraren så småningom kommer på att mettre faktiskt inte betyder att sätta, ställa eller lägga och inte heller summan av orden, utan att mettre faktiskt betyder någonting annat. Betydelsen, alltså semantiken, i de svenska verben är väldigt komplex.

– De svenska verben betyder ungefär placera ett speciellt objekt som ser ut på ett särskilt sätt på ett underlag med en viss riktning. Det är jätterikt. Medan mettre eller det engelska put bara betyder flytta något någonstans. Det är ett väldigt fokus på själva flyttandet, alltså på aktiviteten, och på målet.

– I de svenska verben är det fokus på både aktiviteten och på objektet. De svenska verben har alltså en annan semantik. När inläraren så småningom kommer på att objektet är irrelevant i franska eller engelska händer också någonting med gesterna. Då slutar man gestikulera om glas och pennor och gestikulerar i stället bara om riktningen, och det är då man typiskt i stället börjar peka.

När händer det i språkinlärningen?

– När det händer och hur det händer och vad det är som leder till detta skifte, det vet vi strängt taget inte. Som sagt, att vistas i miljön spelar förmodligen roll, men vi vet rätt lite om den semantiska utvecklingen rent allmänt. Forskningen har ju ett väldigt fokus på att man ska använda rätt form. Det finns mycket mindre forskning om betydelseutvecklingen.

Att lära sig gester driver på inlärning av den talade språkfärdigheten

Om gester och semantik nu hänger ihop så pass tydligt med ens färdighet i ett språk, skulle man kunna boosta språkinlärningen genom att lära ut gesterna?

– Det är en utmärkt fråga och det finns exakt två projekt i världen som har försökt undersöka det. Det vill säga om man skulle kunna lära folk hur de svenska placeringsverben fungerar genom att också lära dem hur vi gestikulerar om dem. Nu handlar den forskning som finns inte om placeringsverben. Det handlar om andra sätt att uttrycka rörelser, rörelseverb. Men det finns ett visst stöd för att man kan driva på den rent talade språkfärdigheten genom att använda gester.

I vilka områden kan man som lärare använda sig av gester för att driva på språkinlärningen?

– Gester är rent generellt ett rätt så bra verktyg för språkinlärning. Det är definitivt bra för att lära in vokabulär. I viss mån gynnar det också intonation och satsmelodin och också vissa strukturella aspekter av språket, alltså grammatik. Att stödja språkinlärning med hjälp av gester är ett område med väldig stor potential.

Förankring av ord i flera områden i hjärnan gynnar ordinlärningen

Vad vet man då hitintills?

– Man måste komma ihåg att vi fortfarande vet ganska lite om hur gester fungerar i detta sammanhang. Men det finns numera mycket forskning som har tittat på ordinlärning. Här är det fullständigt okontroversiellt att om man presenterar ett nytt ord tillsammans med en gest, och framför allt om inläraren får upprepa ordet och gesten, så har det en mätbar effekt på ordinlärning. Det kan vi se på beteendet och det lämnar också avtryck i hjärnan.

Hur kan man förklara detta?

– Det har en neurologisk grund. Om man producerar gesten själv så har man aktiverat motorkortex, och man har aktiverat de semantiska representationer som hänger samman med ett rörelsemönster. Man har förankrat ordet i många fler områden i hjärnan än om man bara lär sig det genom att läsa eller lyssna på det. I inlärningen på ordnivå spelar gester alltså en stor roll, och där kan man definitivt boosta inlärningen.

Vad gäller då de andra områdena?

– När det gäller intonation och satsmelodi, så är det fortfarande ett relativt nytt område och det finns färre studier. Men här verkar det som att det spelar en viss roll vilken aspekt av prosodin man försöker undervisa om. Så vissa intonationsmönster verkar man kunna stärka med hjälp av gester. Men talar vi om enskilda språkljud är resultaten mycket mindre robusta.

Och grammatik?

– Om man talar om grammatik och grammatiska strukturer så har man än så länge bara tittat på ganska grovkorniga distinktioner. Men det som är intressant är att gesterna verkar boosta inlärningen framför allt på låga färdighetsnivåer. När vi kommer till inlärare som redan har goda färdigheter eller medelgoda färdigheter är resultaten lite otydligare.

– Framför allt på de lägre färdighetsnivåerna verkar det som att gesterna spelar stor roll. Men det är fortfarande ett så pass nytt fält att vi inte riktigt kan gå ut och säga: De här gesterna ska ni använda när ni ska undervisa i svenska som andraspråk.

Tvärspråkligt inflytande påverkar gester också i modersmålet

Då ska vi avvakta och hålla oss à jour. Vad forskar du om just nu? Vad kan vi förvänta oss att höra från dig i den närmaste framtiden?

– Jag är just nu väldigt intresserad av flerspråkigas gesthantering: Fenomenet att alla språk påverkar varandra oavsett hur väl vi behärskar dem, och att detta även gäller gester. Det betyder att det inte bara är modersmålet som glider in i det nya språket och att det inte bara är hos dem som är flerspråkiga sedan barnsben som språk glider in i varandra. Det är också så att när vi håller på att lära oss ett nytt språk så glider det nya språket faktiskt in i det etablerade språket.

Är det inte förvånande att även modersmålet påverkas av språkinlärningen?

– Jo, och det ter sig fortfarande ganska upprörande för många. Men den lilla tyska som du kan, den flyttar din svenska i nya riktningar. Det som är upprörande med det är naturligtvis att man tänker på sitt modersmål som en slags orubblig bastion, ett område där man är på trygg mark.

– Teoretiskt sett så är det en besvärlig fråga eftersom det gör att vi behöver fråga vad det egentligen innebär att vara en infödd talare. Och vad är en enspråkig talare egentligen, när man kan visa att det inte krävs särskilt mycket kunskap i ett nytt språk för att modersmålet ska börja fransa sig lite?

Men finns då egentligen inga infödda talare eller enspråkiga personer?

– Jo, och det är det svåra eftersom ingen som sysslar med dessa frågor vill hävda att de inte finns. Det gör de självklart – men det faktum att ganska subtila förändringar uppstår väldigt snabbt gör att vi ändå måste börja utveckla en lite mer nyanserad bild av vad det innebär att vara en infödd talare, eller att vara enspråkig. Det är alltså inte allt eller inget, utan vi måste röra oss mot en gråzon. Det gäller det talade språket, det gäller pragmatik, alltså hur språket används, det gäller uttal, intonation, satsmelodi och det gäller gester.

Flerspråkighet ter sig olika i olika flerspråkiga kontexter

Hur tacklar du dessa frågor?

– Jag tittar på svensk-turkiska tvåspråkiga personer som lever i Sverige, som tekniskt sett är ett enspråkigt samhälle. I Belgien undersöker jag tvåspråkiga som lever i Bryssel, vilket är en mer eller mindre tvåspråkig miljö. Vi tittar på flerspråkigheten i Sydafrika där den är dimensionerad på ett helt annat sätt. Här finns också enspråkiga talare, men det finns en helt annan förväntning på flerspråkighet i samhället, och det har effekt på hur folk beter sig.

– Slutligen tittar vi på flerspråkighet i jägar- och samlarsamhällen, det vill säga i delar av världen där flerspråkighet också är en norm, men där det dessutom är så att de språk som är involverade sällan är fullständig beskrivna. Här talar vi inte längre om nationalspråk utan vi talar om varianter av olika språk som ofta är nära besläktade med varandra och som verkligen glider in i varandra. Det blir då ofta en identitetsfråga om hur man tänker på sig själv och det komplicerar frågan ytterligare.

– Sammanfattningsvis jobbar jag alltså med hur olika språk förhåller sig till varandra hos flerspråkiga över en rad olika flerspråkiga kontexter för att försöka förstå vilken effekt de omgivande faktorerna har på hur vi hanterar flerspråkighet. Det är det ni kommer att höra mer om från mig framöver.

Text: Susan Sayehli

Källor:

Gullberg, M. (2010). Methodological reflections on gesture analysis in SLA and bilingualism research. Second Language Research, 26(1), 75-102. doi:10.1177/0267658309337639

Gullberg, M. (2014). Gestures and second language acquisition. In C. Müller, A. Cienki, E. Fricke, S. H. Ladewig, D. McNeill, & S. Tessendorf (Eds.), Body – Language – Communication: An International Handbook on Multimodality in Human Interaction (Vol. 2, pp. 1868-1875). Berlin, New York: Mouton de Gruyter.

Gullberg, M. (in press). Gesture and second/foreign language acquisition. In A. Cienki (Ed.), The Cambridge handbook of gesture studies. Cambridge: Cambridge University Press.

Publicerad 11 januari 2022.