Grundskolan inte designad för elever med ADHD

När unga vuxna med ADHD-diagnos ser tillbaka på sin tid i grundskolan konstaterar flera att grundskolan var en meningslös period i deras liv. För flertalet finns positiva erfarenheter och upplevelser från de första skolåren, men därefter sker en markant vändning i motsatt riktning, enligt en ny studie.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Under senare år har forskning kring ADHD vuxit sig allt större. Diagnosens roll för elever och de skolsituationer som de befinner sig i, debatteras flitigt. Trots detta och oavsett vilket perspektiv på diagnosen ADHD som forskningsstudier utgår ifrån, riktas mycket sällan intresset mot de egna upplevelserna som personer med ADHD-diagnos har. I ännu lägre grad undersöks hur unga vuxna beskriver sina erfarenheter av grundskolan efter det att de har avslutat sin skolgång.

Tillbakablick på grundskolan

En nyligen publicerad studie av Shruti Taneja Johansson tar sin utgångspunkt i unga vuxnas egna berättelser om sin skolgång där de beskriver sina personliga upplevelser och erfarenheter. Studien fokuserar på faktorer som möjliggjorde eller blev till hinder för deltagarnas grundskoleutbildning och vilken betydelse de anser att grundskolan har haft för deras fortsatta liv.

Sex kvinnor och tre män i åldrarna 18 till 31 år deltog i studien, vilken bygger på ett flertal möten under i genomsnitt två år. Den gemensamma nämnaren för dem är ADHD-diagnosen. Två av dem fick diagnosen under grundskoletiden och övriga deltagare efter 18 års ålder.

Positiva upplevelser som avtar alltmer

Flertalet av de unga (sex av nio) har positiva minnen och upplevelser från sina första tre år i grundskolan och deras berättelser rymmer beskrivningar av goda relationer till lärare. Några deltagare talar om behov och svårigheter som visade sig redan under de första skolåren, men detta tycks endast i liten grad ha påverkat deras upplevelser av skolan. Här nämns exempelvis svårigheter att koncentrera sig och sitta still.

För tre av deltagarna i studien blev skolan däremot en negativ erfarenhet redan från skolstarten. Även för dem där skolan inledningsvis fungerade, innebar övergången till mellanstadiet en radikal förändring och början på en alltmer nedåtgående spiral. Ett undantag är dock ett par flickor som under år 4 och 5 ingick i en skolkontext där deras styrkor och intressen tillvaratogs. Flytten till en annan skola i år 6 resulterade dock i en snabb vändning i negativ riktning.

Grundskolans senare år beskrivs av nästan alla deltagare i studien som den värsta perioden under deras grundskoletid. Endast en av dem berättar om en förbättrad skolgång, genom att skolbytet till högstadiet medförde en god matchning mellan skolmiljön och elevens individuella behov.

Föräldrar som garant för lärandet?

Stödet från föräldrar och ibland syskon, framstår som mycket betydelsefullt i flera av deltagarnas berättelser. Det handlar exempelvis om läxhjälp och ren undervisning där föräldrar försöker konkretisera innehållet som deras barn inte har kunnat ta till sig i skolans undervisning.

För ännu fler tycks fritidsaktiviteter i form av aktivt idrottande eller deltagande i estetiska/kulturella verksamheter ha varit ett stöd. Alla kvinnor pekar på betydelsen av dessa aktiviteter eftersom det gav dem något meningsfullt att fokusera på utanför skolan. Det innebar också kamratgemenskap och en känsla av tillhörighet.

Liknande erfarenheter nämns dock inte av de manliga deltagarna, förutom datorspel som ett par av dem ägnade sig åt utanför skoltid. Poängteras ska dock att flera av de kvinnliga deltagarna berättar att deras aktiva deltagande i fritidsaktiviteter minskade kraftigt eller upphörde helt i samband med övergången till de senare skolåren, år 7-9.

Skolans lösning i form av mindre undervisningsgrupper

I åtta av berättelserna nämns kortfattat exempel på insatser som kan ses som olika former av anpassningar och stöd inom skolan. Mest framträdande är deltagande i mindre undervisningsgrupper under längre eller kortare tid. Erfarenheterna av att ingå i en mindre undervisningsgrupp varierar mellan deltagarna. För någon som helt hade tappat gnistan i år 9, gav den mindre gruppen möjlighet till individuellt stöd och en gruppgemenskap.

En annan beskrivning ger uttryck för motsatsen, vilket ger insatsen ett mycket begränsat värde. För en tredje handlade inte den mindre gruppen om extra stöd, utan om flexibilitet. Som exempel ges möjligheten att själv strukturera arbetet efter egna behov och kunna pausa under arbetets gång.

Deltagarna drar också slutsatsen att stödåtgärder som sattes in under de senare åren i grundskolan hade begränsad effekt, eftersom de vid det laget hade gett upp av olika skäl och i vissa fall hade slutat att delta i skolverksamheten.

Upplevelser av hinder under grundskoletiden

Deltagarnas berättelser vittnar om vad som blev till hinder för deras utbildning och det handlade bland annat om

  • bristande relationer med vissa lärare
  • stora skolor och klasser med många elever
  • brist på studiero i vissa miljöer
  • svårigheter att leva upp till förväntningarna på hur man som elev ska bete sig och vad en elev ska åstadkomma under lektioner och i hemuppgifter
  • svårigheter att leva upp till förväntningarna på hur en uppgift ska lösas
  • att inte kunna förstå instruktioner eller förstå vad som efterfrågas
  • att inte vara intresserad av den typ av uppgifter som skolan erbjuder.

Grundskolan var en meningslös period i livet

Fem av studiens deltagare tycks ha gått igenom nästan hela grundskolan utan att förstå dess syfte och sambandet mellan skola, betyg och framtid. Tre av dem fick betyg i några ämnen, men anser sig inte ha förtjänat dem.

Dessa ”snällbetyg” visade sig senare vara mera ett hinder än till hjälp, eftersom de ledde dem vidare till studier där deltagarna kom att misslyckas på grund av otillräckliga kunskaper. I alla tre fallen var det flickor som fick betyg, medan två pojkar helt saknade betyg. I starka ordalag ger några av deltagarna uttryck för att trots deras kämpande genom skoltiden, resulterade den inte i någonting.

Bland de övriga av studiens deltagare betonas återigen föräldrarnas roll, vilka tidigt försökte inpränta betydelsen av utbildning för det framtida livet.

Studiens slutsatser

Gruppen av individer som deltog i Taneja Johanssons studie kännetecknas av variation sett till kön, ålder, tidpunkt när diagnosen erhölls, skolprestationer och graden av upplevda svårigheter. Detta skiljer sig från andra studier där underlaget är mer homogent. Taneja Johansson betonar att trots skillnaderna mellan deltagarna, visar resultatet på stora likheter vilka bör uppmärksammas. Hit hör bland annat

  • den identifierade vändpunkten, det vill säga mellanåren 4-6
  • försämrade lärarrelationer efter de första skolåren
  • individernas minskade mottaglighet för stödinsatser som intensifierades under de senare skolåren
  • nyanserade beskrivningar av samspelet mellan deltagarnas dåvarande behov och den aktuella skol- och klassrumsmiljön, men utan kopplingar till själva diagnosen.

För den här gruppen hade således den nedåtgående utvecklingstrenden börjat långt innan de hade fått ADHD-diagnosen. Diagnosen tycktes också spela mindre roll, vilket Taneja Johansson anser bör noteras då studier av elevers upplevelser riskerar att granskas utifrån medicinska perspektiv.

Taneja Johansson höjer också ett varningens tecken för den polarisering som kännetecknar dagens debatt om ADHD. Detsamma gäller överrepresentationen av pojkar som kännetecknar studier om ADHD, eftersom en större andel av dem får en diagnos jämfört med flickor. Taneja Johansson lyfter avslutningsvis fram behovet av forskning om

  • flickors skolupplevelser, både under pågående skolgång och vid en senare tillbakablick
  • betydelsen av stöd i form av sport och kulturella aktiviteter utanför skoltid
  • longitudinella, etnografiska studier som följer eleverna under skolåren
  • den kritiska övergången till år 4-6.

Text: Gunvie Möllås

Källa: Taneja Johansson, Shruti (2021). Looking back on compulsory school: narratives of young adults with ADHD in Sweden. Emotional and Behavioural Difficulties. Länk till annan webbplats.

Publicerad 19 oktober 2021. 

Relaterat