Inställningen till klassrum är en vattendelare vid skolbyggen

Forskning om skolbyggnader och utbildningsmiljöer är ett växande och mångvetenskapligt område. Ord som ny, innovativ och modern är vanliga i skolbyggnadsprojekt och skapar en bild av att vi befinner oss i en brytningstid. Den upplevelsen intresserar forskningen.

Sveriges befolkning växer och Boverket bedömer att det behöver byggas mer än en halv miljon nya bostäder bara till 2027. Med nya bostäder och bostadsområden följer behov av nya skolor och förskolor. Och inte bara det, befintliga skolor behöver renoveras och moderniseras.

Att bygga eller bygga om en skola är en process med många aktörer: kommunala politiker och tjänstemän, arkitekter, byggföretag, skolledare, lärare och ibland även elever. Processen är intressant för den utbildningsvetenskapliga forskningen. Vilka förhoppningar knyts till olika typer av skolbyggnader och hur samverkar den fysiska utbildningsmiljön med den pedagogiska praktiken?

Det finns inga regler för hur skolor och förskolor ska se ut

Tidigare fanns det normalritningar och byggnormer för skolor och förskolor. I dag finns det inga sådana regler. I stället har Boverket sedan några år ett särskilt uppdrag att stödja dem som planerar, bygger eller bygger om skolor och förskolor.

I Stina Palmberg-Eriksson skrift Skolhuset som samhällsspegel avtecknar sig olika ambitioner med skolbyggnader i olika tider. Dessa skolor skiljer sig inte bara till det yttre utan ger också till det inre uttryck för olika tiders idéer om skola och pedagogisk praktik. Ibland är klassrummen placerade i en eller två rader längs raka korridorer i flera våningar. Ibland är de hemlika med egen entré och eget kapprum. Ibland ligger de grupperade runt en gemensam samlingssal eller ljushall.

Det spännande med mångfalden av skolbyggnader är att många av dem fortfarande fungerar som skolor, trots sina inbördes olikheter. Målen för den utbildning som i dag bedrivs i de gamla lärdomspalatsen med sina vindlande trappor, långa korridorer och rader av klassrum är identiska med de mål som gäller för den utbildning som bedrivs i 70-talets hemvistskolor.

Temanummer om skolbyggnadsforskning

Nyligen ägnades ett nummer av tidskriften Education Inquiry åt forskning om ny- och ombyggnation av skolor i Norden. Temanumret är resultatet av en grupp forskares nätverkssamarbete på temat From design to practice. School environments from a Nordic perspective och presenterar fyra nordiska projekt där forskare studerat olika försök att förändra en pedagogisk praktik genom att förändra den fysiska utbildningsmiljön. Vissa har följt själva planeringsfasen, andra har studerat vad som hänt efter att lärare och elever tagit nya byggnader i bruk.

I en avslutande kommentar skriver utbildningsforskarna Pamela Woolner och Ulrike Stadler-Altmann att det som är särskilt nordiskt i de här projekten är att de allihop betonar öppenhet. Ett demokratiskt samhälle av nordisk typ ska inte bedriva undervisning bakom stängda dörrar.

De ideal som återkommer i de olika studierna är dock inte bara nordiska. Woolner och Stadler-Altmann menar att OECD:s nyckelkompetenser spelar en avgörande roll i olika skolbyggnadsprojekt och ligger bakom idéerna om elevcentrerad och utmaningsbaserad pedagogik, flexibel rumsanvändning och att lärare med fördel ska arbeta i ämnesöverskridande team.

Inställningen till traditionella klasser är en vattendelare

En av temanumrets artiklar av Rönnlund med kollegor (2021) bygger på semistrukturerade intervjuer med 20 skolledare, skolchefer och arkitekter, som alla varit involverade i olika skolbyggnadsprojekt. Intervjupersonerna har själva fått definiera vad som är en god lärmiljö och analysen av deras svar tar fasta på några av de nyckelbegrepp som återkommer i intervjuerna: variation och flexibilitet, aktivt och självstyrt lärande samt trygghet.

I intervjumaterialet finns två skilda synsätt på vad som kännetecknar en god lärmiljö. Synsätten förhåller sig helt olika till arkitektonisk och pedagogisk tradition respektive förnyelse.

En grupp orienterar sig mot en mer traditionellt utformad skola med klassrum, tydliga gränser mellan olika aktiviteter och tydlig lärarstyrning av det som sker i skolans fysiska, pedagogiska och sociala rum. En annan grupp orienterar sig i stället mot något mer icke-traditionellt, som i både fysisk och pedagogisk mening uppfattas som öppnare och friare och bygger på att elever själva tar ansvar för och kontroll över sitt eget lärande.

En vattendelare mellan de två grupperna handlar om inställning till den traditionella skolklassen. Ska klassen vara den princip som resten av skolan, inklusive byggnaderna, organiseras runt eller kan man tänka sig en organisation där elever är indelade i större och mer flexibla grupper? I det förra fallet måste nya skolor även fortsättningsvis innehålla fasta klassrum. Flexibilitet åstadkoms i stället genom exempelvis fler grupprum. I den andra gruppen kan man tänka sig att rent faktiskt bygga bort en seglivad klass- och klassrums-tradition, genom att bygga skolor som helt eller delvis saknar traditionella klassrum.

Finland är ett positivt exempel

Kreeta Niemi (2021) har följt två delvis sammanflätade finska utbildningsreformer som båda inleddes 2016. En arkitektonisk reform som handlar om att bygga en ny typ av flexibla, mångfunktionella och öppna skolor. Och en pedagogisk reform som bland annat handlar om att lärare i högre grad ska samverka. Jämfört med tidigare studier av radikala omgestaltningar av skolbyggnader, verkar det finska exemplet vara relativt väl förankrat i lärarkåren. De upplever kraven på en förändrad undervisningspraktik som något i grunden positivt.

Syftet med Niemis projekt är att genom intervjuer undersöka lärares erfarenheter av dessa två reformer. Hur har det varit att arbeta i lärarteam i dessa öppnare skollokaler? Vad har det inneburit för relationen till eleverna?

Tidigare forskning, som Grannäs och Stavensen (2021), en studie som också presenteras i temanumret, visar att lärare involverade i radikala skolbyggnadsprojekt tenderar att backa tillbaka in i en mer traditionell rumsanvändning när konflikter uppstår mellan arkitektoniska och pedagogiska ambitioner. En liknande rörelse kan anas i det finska exemplet.

Ett skäl till detta enligt Niemi (2021) är att de öppna lokalerna fungerat dåligt när flera undervisningsgrupper använt dem samtidigt. Både elevgrupper och lärare har stört varandra och lidit av att inte kunna stänga om sig. Ett annat skäl har varit att lärarna upplevt att för mycket undervisningstid spills på förflyttningar. Och ett tredje skäl att öppenheten motverkat samtal mellan lärare och elever av mer privat eller känslig karaktär.

Trots dessa negativa erfarenheter har många av studiens intervjuade lärare ändå upplevt de nya, öppna och flexibla lokalerna som något positivt då de sett dem som en del av en reformerad undervisningspraktik. De är glada för ett ökat samarbete med kollegor. Och att undervisningen blivit mer offentlig och synlig, har medfört att lärarna kunnat lära av varandra och samtidigt fått möjlighet att interagera med eleverna på fördjupande sätt.

Lärare måste involveras tidigt i skolbyggnadsprojekten – och bli lyssnade till

Kreeta Niemi konstaterar att skolbyggnadsprojekts framgångspotential ligger i hur mycket lärare involveras i planeringsprocessen. Om lärare upplever att de blir lyssnade till och får gehör för sin pedagogiska professionalitet, är sannolikheten större för att också radikala arkitektoniska projekt ska bli framgångsrika.

Just denna tråd har Anneli Frelin och Jan Grannäs tagit ett steg vidare i sin forskning om hur lärares deltagande i planeringen av nya undervisningslokaler kan underlättas. De har utvecklat en analytisk modell, där de klassiska didaktiska frågorna vad?, vem? och varför? kompletteras med var? och när?

Det visar sig nämligen i deras forskning att inte bara lokalerna (svaret på var?) utan också när – i betydelsen hur länge, när på dagen, i början eller slutet av en lektion, etcetera – har betydelse för hur lärare använder lokaler. Inför en dubbellektion eller i början av en dag kan ett rum ha en viss potential, som det däremot inte har inför en kortare lektion eller vid slutet av ett arbetspass. Detta är perspektiv som lärare har unik kännedom om.

Text: Ingrid Bosseldal, Lunds universitet

Källor:

Boverket (2022). Skolor och förskolor – exempelsamling Länk till annan webbplats..

Frelin, A., Grannäs, J. & Rönnlund, M. (2021) Transitions in Nordic school environments – an introduction, Education Inquiry, 12:3, 217-224, DOI: 10.1080/20004508.2021.1947625

Grannäs, J. & Stavem, S. M. (2021) Transitions through remodelling teaching and learning environments, Education Inquiry, 12:3, 266-281, DOI: 10.1080/20004508.2020.1856564

Hillier, B. & Hanson, J. (1984). The social logic of space. Cambridge University Press.

Niemi, K. (2021) ‘The best guess for the future?’ Teachers’ adaptation to open and flexible learning environments in Finland, Education Inquiry, 12:3, 282-300, DOI: 10.1080/20004508.2020.1816371

Palmberg-Eriksson, S. (2000). Skolhuset som samhällsspegel : lärarhandledning Länk till annan webbplats.. Riksantikvarieämbetet.

Rosén Rasmussen, L. (2021). Building Pedagogies. A historical study of teachers’ spatial work in new school architecture, Education Inquiry, 12:3, 225-248, DOI: 10.1080/20004508.2020.1857495

Rönnlund, M., Bergström, P. & Tieva, Å. (2021). Tradition and innovation. Representations of a “good” learning environment among Swedish stakeholders involved in planning, (re)construction and renovation of school buildings, Education Inquiry, 12:3, 249-265, DOI: 10.1080/20004508.2020.1774239

Westberg, J. (2015). Att bygga ett skolväsende Folkskolans förutsättningar och framväxt 1840–1900. Nordic Academic Press.

Woolner, P. & Stadler-Altmann, U. (2021). Openness – flexibility – transition. Nordic prospects for changes in the school learning environment, Education Inquiry, 12:3, 301-310, DOI: 10.1080/20004508.2021.1957331