Kan begreppet antropocen användas i stället för hållbar utveckling i undervisningen?

Utbildning för hållbar utveckling har kritiserats för att bli för instrumentell. Som alternativ har undervisning med utgångspunkt i begreppet antropocen prövats. Undervisningen vrids då mot frågor och upplevelser som har med ömsesidighet att göra. Flera studier visar på en möjlig nära relation mellan vetenskapliga perspektiv och didaktiskt nytänkande.

Elever i olika skolformer ska utbildas om och för hållbar utveckling. När de lämnar skolan förväntas de kunna se samband mellan människors livsval och utvecklingen mot hållbarhet. Men som Jickling och Wals (2008) samt Sund och Öhman (2014) påtalat, för att bidra till verklig förändring gäller det att undervisningen inte blir för föreskrivande och människocentrerad.

Antropocen är människans tidsålder

Som ett pedagogiskt alternativ till undervisning inriktad mot hållbar utveckling har det geologiska begreppet antropocen prövats. Antropocen brukar definieras som ”människans tidsålder” och begreppet används för att synliggöra att människan har blivit en avgörande geologisk kraft. Klimatförändringarna och det som följer i dess spår präglas av människans görande på jordklotet.

Genom att vila på insikten om det ohållbara i antropocen och mänsklighetens begränsningar menar Sjögren och Hofverberg (2022) att antropocen kan få betydelse för forskning och pedagogik, skola och utbildning liksom för enskilda utbildningspraktiker.

Inte minst öppnar sig antropocen mot frågor om förhållandet mellan natur och kultur, människa och materia och om människans ansvar för såväl själva jordklotet som livet på detta. Forskningen betonar att det handlar lika mycket om nya sätt att se och tänka om det som sker i undervisningen, som om nya sätt att undervisa.

Antropocen överbryggar motsatspar

Forskare använder sig av olika teorier för att närma sig frågan om antropocen och utbildning. Ett teoretiskt perspektiv som blivit framträdande är det som kallas posthumanism. Det är enligt Bergstedt (2017) ett relativt nytt perspektiv inom pedagogisk forskning och är rikt på begrepp och inriktningar.

Det som förenar är viljan att komplicera humanismens vedertagna åtskillnad mellan kultur och natur, kropp och själ, människa och djur, subjekt och objekt och en strävan efter att lösa upp sådana motsatspar. I stället för att som humanismen placera människan i upphöjd särställning vrids, som Sjögren (2020) uttrycker det, blicken mot ömsesidighet och möten.

Teoretiker som fått stor betydelse för den posthumanistiska forskningen om antropocen är den franska filosofen Bruno Latour och den amerikanska vetenskapsteoretikern och biologen Donna Haraway. De påminner om att människan snarare är en del av naturen än har en relation till naturen.

Latour exemplifierar ömsesidigheten med luften som vi andas och Haraway med det dryga kilo bakterier som lever i varje människas tarmsystem. Båda påminner också om att inte bara människan, utan alla olika arter, lever på jorden under sina specifika betingelser. Och för att förtydliga att det inte går att skilja kultur från natur och att människan är inbäddad både i andra arter och i icke-mänskliga platser använder de begreppen ”natur-kultur” och ”the terrestrial”.

Att vara eller åter bli terrestrial, är enligt Latour (2018) och Haraway (2016) att vara jordbunden och del av ett större sammanhang. Den jordbundna försöker inte bemästra omvärlden utan ser och erkänner sitt ömsesidiga beroende av andra och sin del av natur-kulturen.

Antropocen är en vändning mot det icke-mänskliga

Ibland kallas framväxten av de posthumanistiska perspektiven för en materiell vändning, där blicken vänts från människan som världens centrum, mot det som människan omges av: det materiella och det icke-mänskliga – och relationen däremellan.

Ibland är det också att se hur människan formas av sin omgivning. Inte bara människan tillerkänns agentskap, utan forskningen har på olika sätt velat undersöka hur också ting kan ha agens, det vill säga vara en orsakande kraft och hur människor och ting (eller annat som definierats som icke-mänskligt) kan ingå relationer. Att ha agens, eller vara agentisk, innebär att kunna påverka och förändra sin omvärld.

Det kan exempelvis, som i Bodéns (2017) studie av närvaro och frånvaro i skolan, handla om agensen hos metoder för digital registrering – vad det gör med omvärlden att närvaro ska registreras dagligen och på ett visst sätt, relationen mellan läshund och elev som i Simon Ceders undersökning (2017) eller den inverkan Mattias Nilsson Sjöberg (2017) visar att en läsebok kan ha på vissa elever.

Enligt Lindgren (2018) har den posthumanistiska teorin tidigt varit stark i Sverige, framför allt inom forskning om yngre barn. Just det är också tydligt i flera av bidragen i tidskriften Pedagogisk forsknings temanummer om antropocen (nummer 3, 2022), där forskare använder posthumanistiska perspektiv på pedagogiska praktiker i förskola och grundskola.

Bodil Halvars och Emelie Moberg studerar produktionen av kunskaper och erfarenheter när förskolebarn utforskar väder och klimat. Eva Ärlemalm-Hagsér studerar förskollärares berättelser om arbetet för hållbar utveckling. Vidare undersöker Iann Lundegård och Helen Hasslöf hur lärare kan bidra till att grundskoleelever utvecklar relationer med ”det mer än mänskliga”.

Antropocen i förskolan innebär ny kunskap för både barn och vuxna

Halvars och Mobergs artikel bygger på deltagande observationer vid ett nätverksmöte med förskollärare. Under ett år har de aktuella förskolorna arbetat med ett projekt om väder och klimat och nu analyserar forskarna pedagogernas sätt att tala om projektet.

Till sin hjälp tar de begreppen terrestrial och natur-kultur från Haraway och Latour och det blir snart tydligt hur väder kan upplösa gränsen mellan människa och omgivning och hur barnen kan bli ”människa ihop med väder och natur” som en av förskollärarna uttrycker det (sidan 81).

Som en del av arbetet har vissa barngrupper gått förundringspromenader, skogsbadat och molnbadat (”att lägga sig ner bara och bada i molnen”). Halvars och Moberg knyter detta, att lägga sig ner på rygg utomhus, till Latours uppmaning om att närma sig jorden. Den som ligger ner kommer rent fysiskt uppleva jorden in på bara kroppen, vilket den som höjer sig över den inte gör.

Samtidigt ger förskollärarna uttryck för viss frustration över att upplevelser, som att lägga sig ner och känna fukten i gräset, inte självklart går att översätta till undervisning om klimatet. Väder och upplevelser är något som finns i stunden, medan klimatet är något mer utsträckt i tiden. Och vad, funderar förskollärarna, är erfarenhet, vad är kunskap?

Forskarna tar frågan ett steg vidare och skriver att det inte bara handlar om vilka kunskaper barnen utvecklar, utan att det går att se förskolan som en plats där ”relationer mellan barn, förskollärare, platser, icke mänskliga arter och föreställningar om natur och kultur, skapar kunskaper, erfarenheter och förhållningssätt till väder och klimat” (sidan 90). Barnen blir på så vis inte ensamma bärare av kunskap och än mindre de som plötsligt ska sitta med hela ansvaret för att hejda klimatförändringarna.

Antropocen öppnar för nya pedagogiska frågor

All forskning om antropocen inom utbildning utgår inte från posthumanistisk teori. Det finns också exempel på utbildningsforskare som använder speciella ämnesdidaktiska perspektiv i förhållande till antropocen.

Ett exempel är Frida Marklund (2022) som använt konstundervisningens främmandegöring i syfte att utmana människocentrerade perspektiv i undervisningen. Och ett annat exempel är Hanna Hofverberg (2022) som med hjälp av ett slöjdteoretiskt ramverk och intervjuer med slöjdlärare identifierat och diskuterat sju olika återbruksteman i slöjdlärares praktik: reuse, reduce, recycle, remake, repair, refuse och reverse engineering.

Sjögren och Hofverberg (2022) konstaterar att oavsett vilka teoretiska perspektiv som kommer att dominera i framtiden, bidrar antropocen med nya frågor om människans ansvar och förhållandet mellan natur och kultur.

Text: Ingrid Bosseldal, Lunds universitet

Källor:

Bergstedt, B. (2017). Inbjudan till en posthumanistisk pedagogik. I B. Bergstedt (Red.), Posthumanistisk pedagogik – teori, undervisning och forskningspraktik. Gleerups.

Bodén, L. (2017). Om görandet av en posthumanistisk handling. I B. Bergstedt (Red.), Posthumanistisk pedagogik – teori, undervisning och forskningspraktik. Gleerups.

Ceder, S. (2017). Att läsa med hundar: om posthumanism och pedagogisk relationalitet. I B. Bergstedt (Red.), Posthumanistisk pedagogik – teori, undervisning och forskningspraktik. Gleerups.

Halvars, B., & Moberg, E. (2022). Jordbundna erfarenheter, kunskaper och kopplingar om väder och klimat – förskolan i Antropocen Länk till annan webbplats.. Pedagogisk forskning, 27(3),72–95.

Haraway, D. J. (2016). Staying with the trouble: making kin in the Chthulucene. Duke University Press.

Hofverberg, H. (2022). Återbruk i antropocen Länk till annan webbplats.. Pedagogisk forskning, 27(3), 118–139.

Jickling, B., & Wals, A. E. J. (2008). Globalization and environmental education: looking beyond sustainable development Länk till annan webbplats.. Journal of Curriculum Studies, 40(1), 1–21.

Latour, B. (2018). Down to earth: Politics in the new climatic regime. Polity Press.

Lindgren, T. (2018). Föränderlig tillblivelse. Figurationen av det posthumana förskolebarnet Länk till annan webbplats.. [Doktorsavhandling, Malmö universitet].

Lundegård, I., & Hasslöf, H. (2022). Antropocen och utbildning – direkta naturmöten och demokratiska processer Länk till annan webbplats.. Pedagogisk forskning, 27(3), 54–71.

Marklund, F. (2022). Främmandegöring i samtida antropocen – om konstens metoder i skolan Länk till annan webbplats.. Pedagogisk forskning, 27(3), 140–159.

Nilsson Sjöberg, M. (2017). Mot en posthumanistisk pedagogik i neurocentrismens tidevarv. I B. Bergstedt (Red.), Posthumanistisk pedagogik – teori, undervisning och forskningspraktik. Gleerups.

Sjögren, H. (2020). A review of research on the Anthropocene in early childhood education Länk till annan webbplats.. Contemporary Issues in Early Childhood, 24(1), 46–56.

Sjögren, H., & Hofverberg, H. (2022). Pedagogisk forskning i antropocen Länk till annan webbplats.. Pedagogisk forskning, 27(3), 4–11.

Skolverket (2015). Uppföljning, utvärdering och utveckling i förskolan – pedagogisk dokumentation. Fritzes.

Sund, L., & Öhman, J. (2014). On the need to repoliticise environmental and sustainability education: Rethinking the post-political consensus Länk till annan webbplats.. Environmental Education Research, 20(5), 639–659.

Ärlemalm-Hagsér, E. (2022). Förskolans utbildning i antropocen Länk till annan webbplats.. Pedagogisk forskning, 27(3), 96–117.