Lärarstudenter kläms mellan olika kravmodeller

Det finns en osäkerhet rörande rollfördelningen i samband med lärarstudenters VFU. Såväl lärarstudenter som handledare och VFU-lärare efterfrågar mer och tydligare information om vad man förväntas prestera utifrån den roll man har, enligt en ny avhandling.

Hur går det till när lärarstudenter lär sig bli lärare i den verksamhetsförlagda utbildningen (VFU)? Vad lär de sig egentligen? Och hur? Detta är frågor som står i fokus för Paul Strands avhandling i utbildningsvetenskap, En bra lektion är rätt mycket jazz. Villkor och förutsättningar för ämneslärarstudenters lärande av praktiska yrkeskunskaper i verksamhetsförlagd utbildning (2021).

Titeln kan tyckas vara märklig, skriver Strand, vad då jazz? Jo, förtydligar han, precis som jazzmusikern måste lärarstudenten vara mentalt närvarande i situationen, lära sig lyssna på andra och kunna improvisera. Det kräver känslighet, uppmärksamhet och lyhördhet. Att hålla en lektion under en VFU är därför både att träna sig i att undervisa i betydelsen presentera ett stoff och leda elevers aktiviteter och något mer gåtfullt, som ytterst handlar om social interaktion och vad som skulle kunna beskrivas som tajming. Vissa lektioner fungerar, andra inte.

Ett annat sätt att uttrycka detta är att utövandet av läraryrket, som ju handlar om att styra och forma andra människor, förutsätter att läraren kan avläsa, förstå och förhålla sig till olika situationer på ett sätt som gör dessa begripliga och meningsfulla för eleverna. Och för att öva upp en sådan känslighet för olika situationer, krävs övning. Man blir inte, skriver Strand, en skicklig lärare av att sitta i skolbänken utan man blir det genom att själv undervisa, och fortsätta undervisa.

Den erfarna läraren äger en kunskap som den oerfarne saknar. Detta är en kunskap som man bara kan lära genom omfattande personlig erfarenhet – utifrån många personliga försök. (Strand 2021, sidan 17).

En utmaning för den som mot denna bakgrund vill försöka förstå lärarstudenters lärande under VFU-perioderna, är att detta lärande varken låter sig enkelt mätas eller beskrivas. Strand har valt att i stället rikta uppmärksamheten mot den sociala interaktionen och de villkor som studenterna möter under VFU:n.

Deltagande observation och intervjuer

För sin studie har Strand följt en grupp på 14 (från början 15) ämneslärarstudenter inom den kompletterande pedagogiska utbildningen (KPU). Det handlar alltså om lärarstudenter som redan är väl förankrade i sina ämnen innan de påbörjar lärarutbildningen och som sedan under tre terminer blir ämneslärare, genom att studera 60 högskolepoäng utbildningsvetenskapliga kärnkurser och genomföra 30 högskolepoäng VFU. Fyra av studenterna skulle bli högstadielärare, tio gymnasielärare. Nio av dem skulle bli lärare i språk, fem i matematik och/eller naturvetenskap.

Syftet med studien uttrycker Strand som att beskriva och förstå villkor och förutsättningar i ämneslärarstudenters lärande av praktiska yrkeskunskaper i verksamhetsförlagd utbildning, och hans forskningsfrågor lyder:

• Vad kännetecknar de skolmiljöer vari VFU-studenterna lär sina praktiska yrkeskunskaper?
• Hur tar VFU-studenten, handledaren och eleverna sina roller och positioner i undervisningen?
• Vad händer med inramningen när en VFU-student tar över rollen som undervisande lärare?
• Vilka kunskaper, förmågor och resurser utnyttjar VFU-studenterna för att hantera sin undervisning?

Studien är kvalitativ och Strand kombinerar intervjuer, både enskilda och i grupp, med observationer. Empirin analyseras med utgångspunkt i sociologisk teori, framför allt Erving Goffmans interaktionistiska perspektiv och Basil Bernsteins teori om hur skolor utvecklar olika praktiker för att förstå sig själva och sin omvärld – och hur den som vill bli kollegialt erkänd måste lära sig de koder som gäller på den aktuella skolan.

Studenternas teoretiska kunskap kan vara svår att översätta till praktiken

Med Erving Goffman (2021) kan man säga att undervisa är att framträda – och att noggrant planera för detta framträdande så det blir möjligt att genomföra så trovärdigt som möjligt. Läraren iscensätter sig själv, relationen till eleverna och ett stoff. Att vara på VFU är att öva sig på sådana iscensättningar. Och här uppstår en särskild utmaning för varje lärarstudent: den teoretiska kunskap som de utvecklat i den akademiska delen av utbildningen kan inte enkelt översättas till praktiken. Utöver de teoretiska kunskaperna, krävs nu något som gör det möjligt att navigera i en komplex och svårförutsägbar praktik.

När VFU-studenterna i Strands studie kommer till VFU-skolan försöker de lista ut hur de kan bli godkända som möjliga medlemmar av lärarkollegiet: Hur uppträder man på den här skolan som lärare på ett trovärdigt sätt? Att vara på VFU innebär att försöka iscensätta den lärare man som student vill bli, men också den lärare man upplever att andra förväntar sig att man ska vara. Förväntningarna är kontextbundna, hör samman med den enskilda skolan och är ingenting som enkelt går att förbereda sig för i utbildningens teoretiska del. Den kräver i stället just den sociala lyhördhet och följsamhet som Strand leker med i titelns referens till jazzmusik.

Hur studenterna agerar för att hitta sin plats på VFU-skolan varierar. Det påverkas av vem studenten är, liksom av vilka förväntningar handledaren har på studenten. Strand sammanfattar lärarstudenternas rolltagande – inom ramen för handledarens erbjudande – som fem typiska relationer. Bestämningarna ”den osäkra”, ”den begränsade” etcetera, som inleder varje kategori nedan, är tillagt i den här artikeln för tydlighetens skull.

1. Den osäkra. Handledaren erbjuder stor frihet, men studenten saknar tillräcklig tilltro till sig själv för att utnyttja denna och blir i stället osäker, osjälvständig och bekräftelsesökande. Detta påverkar både handledares och elevers förtroende för studenten negativt.
2. Den självständiga. Handledaren erbjuder stor frihet, lärarstudenterna tror sig själv om att hantera denna frihet och har en tydlig bild av vilken sorts lärare de vill vara. De får också ofta både acceptans och uppbackning från handledaren för sin iscensättning.
3. Den begränsade. Handledaren erbjuder mycket litet utrymme för studenten att själv utforma sin roll och sin undervisning. Studenten har att agera inom redan givna ramar och uppdraget är att under en period överta undervisningen och uppträda som en kopia av handledaren. Studenten kan få positiv bekräftelse från både handledare och elever, men bekräftelsen handlar då om förmågan att avbilda handledaren, snarare än om att utveckla en egen lärarroll.
4. Den kontradiktoriska. Här är förhållandet mellan handledare och lärarstudent oklart. Maktstrider kan uppstå liksom konflikter om kunskapssyn, undervisningsstrategier och elevrelationer. Detta blir förvirrande för eleverna och kan undergräva förtroendet för både handledare och lärarstudent.
5. Den erkända. Förhållandet mellan handledare och VFU-student är förtroendefullt och de bildar ett arbetslag i miniatyr. Dessa studenter har ofta hög integritet, stor ämneskunskap och didaktisk reflexivitet och presterar redan från början undervisning av mycket god kvalitet. De uppfattas ofta som en resurs för VFU-skolan, snarare än som motsatsen.

Det finns en osäkerhet i rollfördelningen

Det verkar finnas en återkommande osäkerhet kring rollfördelning i samband med lärarstudenters VFU. Såväl lärarstudenter som handledare och VFU-lärare i Strands studie efterfrågar mer och tydligare information om vad man förväntas prestera utifrån den roll man har. Lärarstudenterna vill veta vad de förväntas lära och hur. Handledarna vill veta vad de förväntas erbjuda. Och en tredje grupp som också vill veta vad som gäller är lärosätenas så kallade VFU-lärare, som är de som betygsätter lärarstudenternas prestationer.

En viktig aspekt av Strands studie är att den synliggör hur lärarstudenter på VFU kläms mellan olika kravmodeller. De förväntas att under sin VFU lära sig vissa saker som formulerats på förhand i utbildnings- och kursplaner. Samtidigt är det omöjligt för lärarutbildningen att styra villkoren och de sociala förutsättningarna vid de olika VFU-skolorna.

Det gör att Strand i studien för en kritisk diskussion om förhållandet mellan utbildningens styrning och de villkor som lärarstudenterna i praktiken ställs inför. Målen så som de formulerats i utbildnings- och kursplaner riskerar att underskatta eller helt osynliggöra hur den sociala situationen vid en viss VFU-skola påverkar lärarstudenternas beteende under VFU:n, och att det ibland kommer vara så att lärarstudenterna lär sig andra saker i praktiken än de som formulerats i kursmålen.

Text: Ingrid Bosseldal, Lunds universitet

Källor:

Bernstein, B. (2000). Pedagogy, symbolic control and identity: theory, research, critique. Taylor & Francis.

Bernstein, B., & Lundgren, U. P., (Red.) (1983). Makt, kontroll och pedagogik. Liber.

Goffman, E. (1961). Encounters: two studies in the sociology of interaction.

Goffman, E. (2021). Självframställning i vardagslivet. Studentlitteratur.

Holmqvist, M., Johansson, R., & Strand, P. (2021). Ögonblick i lärarstudenters verksamhetsförlagda utbildning: Trepartssamtalet. I I. Bosseldal, J. Lundberg & M. Malmström (Red.), Ögonblick: en vänbok till Anders Persson om människor och deras möten (s. 145–169). Lunds universitet.

Strand, P. (2021). En bra lektion är rätt mycket jazz. Villkor och förutsättningar för ämneslärarstudenters lärande av praktiska yrkeskunskaper i verksamhetsförlagd utbildning. [Doktorsavhandling, Lunds universitet].