Barn och elever är aktiva i sin egen inskolning

Barns utbildning börjar med en övergång från hemmet till förskolan. Under sin fortsatta skolgång skaffar sig barnen fler erfarenheter av övergångar och lär sig navigera i sådana praktiker, där lärarna verkar för att skapa kontinuitet för barnen. Dessa upplevelser och erfarenheter utgör grunden för deras hantering av andra uppbrott och övergångar i framtiden, visar forskning.

I Sverige sker varje år på höstkanten en mängd olika övergångsaktiviteter i förskolan, fritidshemmet och i skolan. Denna period kan beskrivas som omvälvande för alla inblandade, såväl barn som elever och familjer. Övergångar är komplexa och mångfacetterade och innehåller olika aktiviteter och processer före, under och efter själva övergången, och kan ta olika lång tid.

Vi kan identifiera övergångar som sker mellan och inom olika förskole- och skolverksamheter. För de allra yngsta barnen handlar övergången, det vill säga inskolningen, om en övergång mellan hemmet och förskolan, där de träder in i en ny roll som förskolebarn. De vistas en stor del av sin vardag utanför hemmet med sina kamrater, och därmed blir de också ett offentligt barn i vårt samhälle.

När barnen lämnar förskolan möter de sin förskoleklass och fritidshemsgrupp för första gången, medan andra elever möter sina nya skolkamrater och kanske till och med en helt ny skola. Utöver dessa finns flera andra övergångar, exempelvis mellan olika avdelningar i förskolan, byte av skolformer och skolklasser etcetera. Övergångar är såväl en individuell som kollektiv process, där många aktörer samverkar.

I läroplanerna Lpfö 18 och Lgr 22 är det också tydligt att olika skolformer skall samarbeta och skapa goda förutsättningar, kontinuitet och progression för att gynna barns och elevers utveckling och lärande. Det vi kan konstatera är att övergångar utgör vanligt och frekvent förkommande aktiviteter och processer inom det svenska utbildningsväsendet.

Forskningen kring övergångar i utbildningssammanhang är ett växande fält, såväl nationellt som internationellt, och det produceras såväl teoretiska som empiriska bidrag med olika perspektiv. I den här artikeln presenteras två forskningsstudier gällande övergångar till förskolan respektive fritidshem.

Övergången mellan hemmet och förskolan

I internationell och nordisk forskning studeras barns övergång från hemmet till förskolan, det vill säga inskolningen, från två olika perspektiv. Dels ett psykologiskt perspektiv, där fokus ligger på barns anknytningsprocesser, och dels ett psyko-socialt perspektiv, där det fokuseras på barns egna deltagande och erfarenheter i/av inskolningen.

Få studier har explicit fokuserat på vad barn "gör" och hur de hanterar artefakterna i kamratgruppen under övergångsperioden. Begreppet artefakt beskriver något som vanligen har formats av människan, i motsats till naturen. Det kan vara ett föremål men också annat, till exempel det talade språket, det matematiska symbolspråket med mera, som människan har utvecklat som verktyg. I förskolan använder sig barn av många artefakter på olika sätt.

Simonssons (2015) artikel bygger på en etnografisk studie som tar sig an just barns perspektiv under inskolningen och följer sju inskolningsbarns vardagsliv i ett naturligt sammanhang på förskolan. Artikeln bygger på videoobservationer av två barn i åldrarna 1 och 3 år under deras inskolningsperiod på två veckor.

Resultaten visar tydligt att inskolningsbarnen inte är passiva mottagare av inskolningen, vilket tidigare forskning baserats på, utan här visas att barn är aktiva och agenter i sin egen inskolning, där även artefakter och kamratgruppen har stor betydelse under inskolningsprocessen.

Artefakter och inskolning

Studien pekar på att barnen väljer ut och tilldelar särskilda meningar till vissa artefakter under inskolningen. Dessa artefakter hjälper inskolningsbarnen att navigera i den obekanta miljön som förskolan utgör i början av inskolningen.

Skapa trygga platser

Artefakterna fyller olika funktioner för barn, som till exempel

• att skapa så kallade comfort places där barnen känner sig trygga och bekväma
• att med dess hjälp får en starkare position i förskolan (sysselsatt barn/aktivt utforskande barn).

När vårdnadshavarna under senare delen av inskolningen inte är närvarande återvänder barnen till de artefakter som var särskilt intressanta för dem under den inledande fasen då vårdnadshavarna var på plats.

Rätten att äga artefakter

Studien visar också att inskolningsbarnen måste erövra och erfara kamratgruppers och förskolans normer och regler kring förskolans artefakter. Även om dessa är till för alla barn så uppstår det tillfällig/temporär rätt att äga leksaker, vilken måste respekteras av alla. Inskolningsbarnen utforskar vilka strategier som är lämpliga och användbara för att skaffa sig rätten till dem.

Artefakten underlättar inträden i redan pågående aktiviteter

Inskolningsbarnens strävan att komma in i redan pågående lek visar att de kan nyttja artefakter som verktyg för dessa syften. De leksaker som ingår i redan pågående lek kräver ofta förhandlingar för att få tillgång till. Att ha tillgång till själva artefakten betyder också att barn genom detta kan bli ägande deltagare i en lekgemenskap, till exempel att barnet behöver ha/äga en cykel för att kunna ingå i lek där cykeln är nödvändig.

Att kunna behärska eller kunna hantera en viss artefakt ger också möjlighet för barn att visa sina kompetenser. Dessa kompetenser möjliggör samtidigt för dem att positionera sig själva i mer kraftfulla positioner i leken.

Övergångar mellan förskola och fritidshem

En annan betydande övergång i barns liv under utbildningen handlar om att lämna förskolan och börja i förskoleklass och fritidshem. Personalen från såväl förskolan som förskoleklassen/fritidshemmet samverkar kring övergången mellan skolformerna, för att på så sätt skapa förutsättningar och stödja barnen vid de uppkomna förändringarna och bytena av sammanhang.

Helena Ackesjös (2017) forskning vänder blicken mot just denna övergångspraktik från förskola till fritidshem. Hennes studie bygger på lärarnas perspektiv för att på så sätt få kunskaper om hur övergångar organiseras, genomförs och på vilket sätt fritidshemmet kan utgöra en arena där kontinuitet skapas för barnen.

Forskningsmaterialet består av elektroniska enkäter från 93 lärare på 66 skolor i 35 kommuner. Lärarkategorier som förskollärare, lärare i fritidshem, barnskötare och grundlärare var representerade i materialet, även om lärare i fritidshem utgjorde majoriteteten.

Fritidshem, övergångar och kontinuitet

Ackesjö belyser att övergångar mellan skolformer är dynamiska processer som kan karakteriseras av såväl kontinuitet som diskontinuitet och förändringar. Fritidshemmet framstår som den arena mellan skolformer där det skapas stabilitet, kontinuitet och tillhörighet för elever mellan dessa verksamheter.

Begreppet kontinuitet är centralt i detta sammanhang, vilket till exempel innebär att en skolform bygger på en annan. Övergångars kontinuitet kan belysas från olika perspektiv, som till exempel:

• Kommunikationsmässig kontinuitet.
• Organisatorisk kontinuitet.
• Filosofisk kontinuitet.
• Undervisningskontinuitet.
• Fysisk kontinuitet.
• Social kontinuitet.

Övergångar utgör även processer där diskontinuiteter och förändringar är framträdande, då till exempel barnet byter sammanhang såväl i miljö som i relationer.

Ackesjös enkätstudie visar att fritidshemmet kan vara en kontinuitetsskapande arena på olika sätt. Genom att lärarna hanterar och arbetar med barns övergångar mellan förskola och fritidshem förekommer såväl likheter som skillnader. Likheter handlar om förhållningssätt, värden och rutiner och vissa strukturer, vilka barnen känner igen. Detta kan ge utryckför en slags filosofisk kontinuitet mellan verksamheterna.

Andra kontinuiteter som lyfts fram handlar om dels den kommunikationsmässiga kontinuiteten, där lärarna ger uttryck för att det är viktigt att ha samarbete vid planeringen och organisationen av överlämningarna samt att ge information om barnen mellan verksamheterna, och dels den undervisningsmässiga kontinuiteten, där det betonas att man bygger vidare på och relaterar till förskoleverksamheten. Social kontinuitet betonas såväl före som under och efter övergången, där barns tidiga kontakt med lärarna i fritidshem är viktiga faktorer till relationsbyggen och trygghet.

I lärarnas svar förekommer tankar kring organisatorisk diskontinuitet gällande dels att barngruppens storlek är större än i förskolan och därmed att barnen får större ansvar och frihet, dels att det är färre lärare per elev än i förskolan. Detta kan, enligt Ackesjös studie, kompenseras med en fysisk kontinuitet genom att lärarna tydligt koncentrerar sig på att förbereda barnen på övergången, till exempel genom besök så att barnen blir bekanta med miljön, verksamheten och fritidshemmets material.

Barns tidiga övergångar

Redan vid tidig ålder blir barn deltagare i övergångspraktiker, och de fortsätter med dessa genom hela utbildningen. Barn lär sig att anpassa sig till olika miljöer, och att möta nya vuxna, lärare och barn. Upplevelser och erfarenheter av olika övergångar och uppbrott som barn erfar i utbildningssammanhang utgör grunden för deras hantering av andra övergångar i framtiden. Det är därför viktigt att personalen skapar goda förutsättningar och villkor för så smidiga och positiva övergångar som möjligt för barnen.

Text: Maria Simonsson, Linköpings universitet

Källor:

Ackesjö, H. (2017), Fritidshemmet som kontinuitetsskapande arena. I: Lillvist, A.& Wilder, J. (red). Barns övergångar. Förskola, förskoleklass, fritidshem, grundsärskola och grundskola. Stockholm: Studentlitteratur.

Simonsson, M. (2015). The role of artifacts during transition into the peer group: 1-to 3-year-old children’s perspective on transition between the home and the preschool in Sweden. International Journal of Transitions in Childhood, 8, 14–24.