Nyanlända elever främjas av goda relationer och klart uttalade regler

En del nyanlända elever i tonårsåldern har bara lite skolerfarenhet och begränsad förmåga att läsa och skriva på sina modersmål. Det innebär en stor utmaning när de ska lära sig läsa och skriva på svenska. En ny studie undersöker hur praktiker som ingår i skolgången lärs ut och kommuniceras. Studien visar att det är särskilt viktig att läraren explicit förmedlar regler och bygger upp förtroendefulla, lättsamma relationer.

Den här artikeln presenterar resultat av forskning. Texten är framtagen vid ett universitet eller högskola på uppdrag av Skolverket.
Läs om hur vi sammanställer och sprider kunskap om resultat av forskning

Kunskaper om vilka regler som gäller i skolan är viktiga, inte bara för att klara skolvardagen, utan också för att kunna navigera och uttrycka sig i det svenska samhället. En del nyanlända elever har mycket begränsade erfarenheter av skolan, eftersom de inte har haft möjlighet till en regelbunden skolgång.

Regler och praktiker som skolvana elever i samma ålder ofta har lärt sig implicit eller mycket tidigt i livet saknas därför ibland hos nyanlända elever, eller ter sig annorlunda på grund av kulturella skillnader. Kunskap om dessa regler är dock viktigt för att undvika missförstånd och kunna navigera igenom livet i det nya landet. Tidigare studier har dessutom visat att kunskaper om vilka praktiker som finns i skolan möjliggör bättre kunskapsutveckling.

Nyanlända elever och en lärare följdes intensivt över ett år

I en studie som Anna Winlund vid Göteborgs universitet genomförde, undersökte hon vilka praktiker som lärdes ut explicit, på vilket sätt och med vilka resultat. Hon följde därför under nästan ett års tid en grupp av tio nyanlända elever på språkintroduktionen och deras lärare, som hade visat sig vara särskilt framgångsrik i sin undervisning.

Eleverna hade vistats i Sverige mellan fem månader och ett och ett halvt år och var ursprungligen från Somalia, Afghanistan eller Gambia. Vissa hade vid några tillfällen besökt den lokala koranskolan, några hade i viss mån haft privatundervisning, men ingen hade hitintills haft en regelbunden skolgång.

Anna Winlund observerade eleverna och läraren i klassrummet, ibland två till tre dagar i veckan. Sammanlagt samlade hon på detta vis anteckningar från 165 timmar av klassrumsundervisning och 40 timmars ljudinspelningar. Hon använde i sin utvärdering också enskilda samtal med läraren och eleverna.

Elevernas intresse fångades upp

Undervisningen var för det mesta lärarcentrerad. Det var läraren som bestämde vad som skulle läras, hur och när. Eleverna fick dock möjlighet att vara med i utformningen av undervisningen och deras intresse fångades upp. Till exempel ombads de att fotografera på utflykterna som de ofta gick på. Fotografier lades sedan till grund för undervisningen i klassrummet och blev ett stöd för att diskutera elevernas upplevelser och fotoval.

Reglerna förmedlades explicit och vikten att alla följde dem

Ett viktigt mål som läraren strävade mot var att upprätthålla strikta och förutsebara rutiner. Dagen började till exempel alltid med att målet för dagen presenterades. Därutöver var läraren mycket tydlig med att alla behövde hålla sig till reglerna i klassrummet.

Punktlighet och närvaro stod i fokus

En viktig ingrediens i detta var att kommunicera hur viktigt det är att komma till skolan och att komma i tid. Läraren förmedlade detta genom att berömma de elever som följde regeln. Hon försökte också att få eleverna som kom för sent att ursäkta sig på svenska. När elever inte alls kom till skolan ringde hon till deras hem, ibland upprepande gånger.

Hennes ansträngningar visade sig ge resultat. Efter några månader hade hennes klass högst andel närvaro av introduktionsklasserna och andra lärare kommenterade hur disciplinerade och motiverade hennes elever verkade vara. Läraren själv poängterade i ett samtal med Winlund att punktlighet och närvaro inte bara var en disciplinär åtgärd. Kort skolbakgrund och låg läskunnighet försämrade möjligheterna att öva och lära sig hemma. ”Eftersom de behöver lära sig från mig. De kan inte läsa själva hemma. De behöver se hur jag gör.”

Att ha eleverna på plats visade sig dock trots detta inte vara lätt. Nästan hälften av dem led av posttraumatiskt stressymptom (PTSD), var ofta trötta, hade huvudvärk eller var illamående och kom därför inte till skolan. Dessutom blev undervisningen ofta avbruten på grund av besök till sjukvården, migrationsverket eller liknande.

Mental närvaro trots mobiltelefoner

Även när eleverna var fysiskt på plats var det inte alltid lätt för dem att hålla fokus och vara mentalt närvarande. Mobiltelefoner tog ofta deras uppmärksamhet och var en källa till konflikter mellan lärare och elever. För att kunna prioritera samtal och aktiviteter i klassrummet samlades därför mobilerna ofta in, särskilt av de elever som använde telefonerna för andra ändamål. Mobiltelefonen var nämligen trots missbruket en inlärningsresurs. Eleverna använde mobiltelefonen för att översätta ord och förstå det som försiggick i klassrummet.

Vardagsproblem och sorger lämnades utanför klassrummet

Läraren verkade undvika att diskutera elevernas vardagsproblem i klassrummet. Enligt Winlund troligen för att inte avleda dem ytterligare och hjälpa dem att hålla fokus på läsinlärningen och ämnenas innehåll. Problem till följd av elevernas traumatiseringar blev ändå ofta kännbara. Dessa situationer hanterades med stor känslighet av läraren.

Humor stärkte gruppens band

Läraren arbetade mycket på de mellanmänskliga relationerna i gruppen för att skapa ett ömsesidigt förtroende mellan henne och eleverna. Hon arbetade också med att stärka banden inom gruppen. I detta arbete använde hon sig av fysisk kontakt (vänskapliga kramar) och omtanke, men särskilt mycket av humor. Hon skämtade ofta – också om sig själv och skapade på detta vis en lättsam stämning i klassrummet, präglad av omtänksamhet trots hennes fokus på reglerna.

Eleverna fick lära sig att organisera arbetsmaterialet

Eleverna behövde också lära sig hur man hanterar läromaterialet. Detta innebar framförallt att lära sig hur man sparar och organiserar skrivna texter, både i digital och tryckt form. Eleverna fick därutöver lära sig att materialet behövde vara tillgängligt så att de kunde arbeta vidare med stoffet, eller för att kunna repetera det.

Detta innebar bland annat att eleverna fick ha sina datorer med sig. När eleverna glömde dem, visade läraren tydligt hur allvarligt hon såg på detta. Hon förtydligade också vilka allvarliga konsekvenserna det medförde och eleverna skickades ibland hem för att hämta datorerna.

Eleverna bytte ibland roll med läraren

Läraren hade en varm relation till sina elever. Känslorna var ömsesidiga. I intervjuerna uttryckte Eleverna ofta hur viktig läraren var och hur mycket de respekterade och gillade henne. Samtidigt som läraren visade stor omsorg om sina elever, visade hon dock också auktoritet som lärare. Hon var explicit med att hon ställde höga krav på sina elever och att det var hon som bestämde läromålen.

Ibland överlämnade hon dock ansvaret med att leda gruppen till eleverna. Detta gjordes genom att eleverna kunde introducera och följa upp övningar och därmed bytte roll med läraren. Också detta rollspel introduceras skämtsamt och bidrog till en motiverade läromiljö.

Sammantaget visar studien vilka utmaningar lärare och elever möter när eleverna har begränsad erfarenhet av skolan. Samtidigt visar den att det i denna kontext är särskilt viktigt att förmedla reglerna explicit och att bygga upp förtroendefulla, lättsamma relationer.

Text: Susan Sayehli

Källa:

Winlund, Anna. 2022. Decoding the rules of schooling – instruction of recently immigrated adolescents with emergent literacy in a language introductory school in Sweden. Ethnography and Education, 17:1, 17-32, DOI: 10.1080/17457823.2021.1990099

Publicerad 22 september 2022.