Språkstörning är en vit fläck på kunskapskartan

Språkstörning är en vanlig men dold funktionsnedsättning. Symptomen misstolkas ofta, vilket leder till att rätt stöd uteblir. Och möjligheten till stöd och behandling är långt ifrån likvärdig i landet, enligt en studie från Socialstyrelsen. Myndigheten menar därför att det finns ett stort behov av att uppmärksamma vilka omfattande konsekvenser som språkstörning får för den individ som är drabbad.

Det finns ett stort kunskapsgap när det gäller långsiktiga konsekvenser av språkstörning, visar Socialstyrelsens rapport. Frågeställningen som studien utgår ifrån handlar om vilka följder språkstörning får för de drabbade individernas utbildning, arbetsliv, välmående och möjlighet till socialt samspel och deltagande i samhällslivet.

Studien är en förstudie som har gjorts för att beskriva kunskapsläget och med syfte att föreslå åtgärder för ett fortsatt arbete. Översikten grundar sig på 50 vetenskapliga studier och rapporten redovisar också annat bakgrundsmaterial där information har hämtats från bland annat Logopedchefsföreningen och olika intresseorganisationer.

Barn, unga och vuxna med språkstörning utgör en heterogen grupp

Begreppet språkstörning blandas ofta ihop med andra typer av svårigheter, till exempel språkförsening och uttalsproblem. Det råder även missuppfattningar om bakomliggande orsaker. Språkstörning kan förändras över tid, men hos minst två tredjedelar av dem som har fått diagnosen som barn kvarstår problemen i någon form även i vuxen ålder. Det saknas dock heltäckande statistik över hur många individer som har fått diagnosen språkstörning.

Språkstörning bedöms vara den vanligaste neuropsykiatriska funktionsnedsättningen (NPF), men till skillnad från andra diagnoser har inte språkstörning fått samma uppmärksamhet. Detta trots att nedsättningen i språklig förmåga kan få omfattande konsekvenser.

Språkstörning kan förekomma tillsammans med andra diagnoser, som exempelvis hörselnedsättning, intellektuell funktionsnedsättning eller NPF-diagnoser. Poängteras ska dock att språkstörning uppträder även enskilt, utan koppling till andra diagnoser och därmed också inom den normala variationen av intellektuell förmåga.

Alarmerande konsekvenser för den som har en språkstörning

Att förstå och göra sig förstådd är en grundförutsättning för delaktighet och lärande. För barn med grav språkstörning avslöjas svårigheterna tidigt. Barn med mild eller måttlig språkstörning kan däremot klara skolans undervisning relativt hyfsat under de första skolåren, men i takt med att kraven ökar blir svårigheterna mer påtagliga.

Ofta ökar svårigheterna vid övergången mellan låg- och mellanstadiet. Klyftan växer sedan i förhållande till jämnårigas utveckling. Även om den intellektuella förmågan ligger inom normalvariationen, leder det i de flesta fall till sämre betyg och minskad tilltro till den egna förmågan. Elever med en språkstörningsdiagnos är oftast hänvisade till en praktisk utbildning efter grundskolan.

Statistik över antalet arbetslösa bland personer med språkstörning varierar mellan studier och länder. I en studie redovisas att unga vuxna som saknade en heltidsanställning eller som inte studerade på heltid, upplevde en sämre livskvalitet jämfört med unga som inte hade språkliga svårigheter.

Begränsad språklig förmåga kan leda till sämre livskvalitet

Att kunna skapa och bibehålla relationer ställer krav på språklig förmåga. Studier pekar på att barn med språkstörning i högre grad undviker situationer som ställer krav på verbal förmåga. Därmed får de inte heller samma träning i att lösa konflikter. Att lära barn strategier för konfliktlösning skulle kunna underlätta samspelet med andra.

Pragmatiska svårigheter som innebär begränsad förståelse för språkliga koder och möjlighet att anpassa sitt språk till situationen, blir till ett stort hinder i samspel med andra. I rapporten hänvisas till flera studier som bland annat visar att individer med språkstörning

• riskerar att bli ofrivilligt ensamma på grund av svårigheter att inleda och behålla fördjupade relationer med kamrater och partner
• har en lägre självkänsla och upplever en bristande tilltro till sin egen förmåga, vilket påverkar välbefinnandet på ett negativt sätt
• upplever en ökad social stress, särskilt vid nedsatt uttrycksförmåga, vilket blir till hinder i utbildning och arbetsliv.

Ångest och depression kan också följa i spåren av de svårigheter en individ upplever.

Språkstörning är en riskfaktor för mobbning och övergrepp

Att ha en språkstörning innebär en större risk för att bli utsatt för mobbning. Studier visar att risken för mobbning minskar i takt med att barnet blir äldre. Trots detta löper individer med språkliga svårigheter en större risk att bli fortsatt retade eller inte accepterade i sociala sammanhang. I en studie berättar vuxna med språkstörning att det ingår i deras vardag att bli mobbade.

I en longitudinell kanadensisk studie ingick flickor, med och utan språkstörning, från fem års ålder. När de var 31 år intervjuades de och nästan hälften av dem med nedsatt språklig förmåga uppgav att de hade utsatts för sexuella övergrepp innan de var 18 år. Jämfört med kontrollgruppen var det tre gånger så många och övergreppen ansågs dessutom vara grövre. Begränsad förmåga att kunna berätta om sina upplevelser, att inte vara säker på att bli förstådd och trodd eller att inte kunna bearbeta vad som hänt utgör en stor risk för dessa barn och ungdomar.

Språkliga svårigheter kan dölja sig bakom beteendeproblem

Det finns en stor risk att språkstörningar missas, i synnerhet om själva uttalet inte är påverkat. Missbedömningar kan också bli följden när fokus läggs på individens beteendeproblem. Om det finns sådana beteenden tenderar de också att öka med åldern, vilket framkom i en studie med 60 000 barn med språkstörning. Det finns studier som pekar på att ju mindre den språkliga förståelseförmågan är, desto större blir problemen med exempelvis hyperaktivitet. Även aggressivt beteende är vanligare bland ungdomar med språkstörning.

I studier av språkförmågan hos ungdomar som har begått brott, visade resultatet att förmågan att både förstå och kunna uttrycka sig var betydligt sämre än vad som kunde förväntas utifrån den aktuella åldern. Den begränsade förmågan hade inte uppmärksammats under skoltiden för majoriteten av dessa ungdomar och de hade inte fått något stöd för sin språkutveckling. En skillnad jämfört med andra frihetsberövade var också att det handlade om våldsbrott i större utsträckning och det fanns också kopplingar mellan språktestresultat och brottens allvarlighetsgrad.

Behandling och individuellt stöd för skolbarn uteblir

För barn som ”bara” har en språkstörning och inte några ytterligare diagnoser, är möjligheten till utredning, behandling och stöd mycket begränsad. För flertalet barn som har fått behandling inom hälso- och sjukvården under förskoleåren, avbryts sådant stöd i samband med skolstarten. Tillgång till logopeder finns i knappt hälften av landets kommuner och deras uppdrag ser olika ut. Det är långt ifrån alla barn som får det individuella stöd de behöver för att utveckla sitt språk, även om logopedkompetens finns i elevhälsan.

Från 12 av landets 21 regioner inkom svar om vilka möjligheter till stöd som finns att få inom hälso- och sjukvården. Trots att underlaget är begränsat visar resultatet på bristande likvärdighet i landet. Bostadsort och ålder får en avgörande betydelse. Skolbarn kan få hjälp med till exempel stamning och röstbesvär, men inte språkstörning. Det framgår också av rapporten att det är sällsynt att språkstörning hos vuxna utreds eller att de erbjuds behandling.

Vidare visar kunskapsöversikten att språkliga problem alltför sällan uppmärksammas och identifieras hon barn och unga som söker psykiatrisk hjälp. Med tanke på ökad risk för övergrepp, betonas vikten av att observera flickor med språkstörning som visar tecken på psykisk ohälsa.

Förslag på fortsatta åtgärder

Analysen av den genomförda förstudien sammanfattas i tre punkter:

1. Språkstörningsdiagnoser sätts oftast av logopeder och registreras därmed inte som andra diagnoser. Förändringsarbete pågår och alla patienter med språkstörningsdiagnos ska bli ”synliga”.
2. Det behövs en nationell kartläggning av möjligheterna till utredning och behandling av språkstörning hos barn, unga och vuxna. Kartläggningen ska även omfatta logopeders arbete, i de fall sådana finns inom elevhälsan.
3. Större medvetenhet och kunskap om språkstörning krävs för att missbedömningar av bakomliggande orsaker och felriktade insatser ska undvikas.

Text: Gunvie Möllås, Högskolan i Jönköping

Källa:

Socialstyrelsen (2021). Kunskapsläget kring förekomst och konsekvenser av språkstörning hos normalbegåvade unga och vuxna i ett livsperspektiv – förstudie.