Vänskap ger mening till elevernas skolvardag

Skolan erbjuder rum och scener för elevernas sociala relationer. En avhandling i sociologi utforskar hur högstadieelever skapar och definierar vänskap, och visar att eleverna både kan använda och utmana skolans kunskapsprojekt i sitt vänskapande.

Skolelever är ständigt indragna i två parallella projekt. Ett handlar om att utveckla viss kunskap, ett annat om att få vänner, behålla dem och vara med dem. Kunskapsprojektet tenderar att dominera i debatten om skolan, men det är vänskapsprojektet som ger skoldagen mening. I alla fall enligt de elever som kommer till tals i Lina Lundströms avhandling Att göra vänskap.

Syftet med Lundströms avhandling är att studera högstadieelevers vänskapande och hur de använder olika kulturella element i detta – för att skapa vänskapsrelationer och för att dra upp gränser mellan sig själva och andra. Själva studien genomfördes 2014–2015 som ett etnografiskt fältarbete vid en högstadieskola i utkanten av Stockholms kommun.

Vänskapande består av både inneslutning och uteslutning

När Lundström sammanfattar tidigare forskning konstaterar hon att den visat hur elevers vänskapande innebär processer av både inneslutning och uteslutning och att skolan som miljö erbjuder språkliga och materiella kulturella redskap för dessa processer.

Vänskap är ett pågående projekt, inte något man har eller enkelt får. Därav valet att tala om det som ett verb: vänskapande. Vidare påminner hon om att högstadieelever befinner sig i en ålder där vänskapsrelationer inte bara handlar om att ha någon att leka och göra saker med, som det kan vara för yngre barn, utan också om värderingar och identiteter.

I utgångspunkten för studien lutar sig Lundström framför allt mot tre tidigare etnografiska undersökningar av svenska högstadie- och gymnasieungdomars sociala interaktion: Fanny Ambjörnssons I en klass för sig från 2004, Rickard Jonssons Blatte betyder kompis från 2007 och Layal Kasselias Wiltgrens Stolt! – Om ungdomar, etniciteter och gemenskaper från 2014.

Men till skillnad från dessa tre studier som fokuserar på hur klass, etnicitet och genus görs och används i elevers sociala interaktion, riktar Lundström blicken direkt mot själva vänskapandet. Här intresserar hon sig bland annat för hur den klassiska idealbilden av vänskap, som något jämlikt, ömsesidigt och tillitsfullt, fungerar som en sorts berättelse om hur man bör förhålla sig i en vänskapsrelation och hur den berättelsen samtidigt ställer till problem i själva görandet av vänskap när verkligheten krockar med idealet.

Vänskapsrelationer får eleverna att gruppera sig i olika konstellationer

För att markera den sociala rörligheten i de grupperingar som eleverna gemensamt formar, väljer Lundström att benämna dem ”deltagarkonstellationer”. Hon urskiljer fem sådana:

• de populära tjejerna
• de populära killarna
• de inbördes olika
• den kulturkonsumerande deltagarkonstellationen
• den framåtsyftande deltagarkonstellationen.
  

De populära vänskapar inför öppen ridå

De populära eleverna befinner sig högt i klassens statushierarki, vilket dock inte är synonymt med att de är omtyckta eller ens respekterade av andra. Statusen gör dock att deras vänskap är åtråvärd. De populära eleverna i studien tar plats och underordnar sig inte skolans förväntningar på en duktig elev. Deras vänskapande sker öppet och inför andra och i flickgruppens fall utmanar de också vissa normer för kvinnlighet.

Lundström liknar de populära elevernas publika iscensättande av sitt vänskapande med ett slags lokalt kändisskap. Vad en populär elev gör, med vem och varför sker ständigt inför öppen ridå och är därför också allmänt känt i klassen. Alla elever kan namnen på de populära klasskamraterna, medan det motsvarande inte gäller de mindre socialt synliga eleverna.

De inbördes olika är lokala doldisar

Minst synliga och utan de populära elevernas sociala status, är elevkonstellationen de inbördes olika. Dessa elever beskriver bakgrunden till sin vänskap som att de blev över när övriga hade grupperat sig. De ser sig som udda och de är förtjusta i att framställa konstellationens olika deltagare som representanter för olika roller. Någon är den smarta, en annan den retsamma etcetera.

Gruppen befinner sig i klassens periferi och vänskapar huvudsakligen bortom övriga klasskamraters insyn. De kan vara internt högljudda och egensinniga, men externt osynliga. Denna osynlighet gör att de inte, enligt Lundström, har ett starkt behov av att profilera sig mot de andra.

De kulturkonsumerande och de framåtsyftande vänskapar runt gemensamma intressen och mål

I de här två konstellationerna är det tydligt att vänskapandet sker med och genom gemensamma referenser och intressen. De kulturkonsumerande eleverna delar ett starkt intresse för populärkultur och använder kontinuerligt scener och roller ur exempelvis tv-serier för att reflektera över sig själva och varandra. Deras vänskapande kännetecknas av en känslomässig och fysisk närhet, som exempelvis kan manifesteras genom att två personer delar på ett par hörlurar genom att ta varsin sladd.

De framåtsyftande eleverna förenas också genom en sorts likhet, men här handlar det i stället om ett delat intresse för mål och framtidsplaner. Deras vänskapande är präglat av klass och kulturellt kapital; höga studie- och yrkesambitioner är viktigt, att kunna uttrycka sig på korrekt svenska likaså.

I förhållande till skolans förväntningar är de framgångsrika och ambitiösa, och tillfreds med det. De är omtyckta och respekterade av övriga klasskamrater, men har inte den status som de populära har. De är accepterade men det är inte åtråvärt för andra att bli en del av deras gemenskap.

Sociala satelliter är ofrivilligt ensamma

De flesta eleverna i den studerade klassen är organiserade i någon av de fem deltagarkonstellationerna. Men inte alla. Det finns också en liten skara elever som inte hör till någon grupp. Lundström beskriver dem som sociala satelliter.

Dessa elever är ofrivilligt ensamma och rör sig i en sorts omloppsbana runt de elever som befinner sig i klassens sociala centrum. De har kännedom om de vänskapsskript (som kan liknas vid ett slags socialt manus) som råder i de populäras deltagarkonstellationer, men det räcker inte för att få tillträde.

Det händer dock någon gång att en social satellit inkluderas i en deltagarkonstellation eller inleder en vänskapsrelation med någon som finns i en deltagarkonstellation. Eleven upphör då att vara en social satellit och utmanar samtidigt den sociala ordning som dittills rått i klassen.

Lundström bygger flera kapitel runt just en sådan förflyttning som hon iakttar under sitt fältarbete. Hon konstaterar att satelliter kan användas av deltagarna i en viss konstellation för att förstärka gränser mellan gruppen och övriga, men de kan också i grunden utmana konstellationen.

Skolan skapar förutsättningar för elevernas vänskapande

Med utgångspunkt i skolplikten skapas en sorts ram runt elevers vänskapande. Denna ram utgörs av exempelvis klassplacering, gruppindelningar och schemaläggning, som i sin tur styr elevernas rörelser inom och genom skolan. Denna ram kan tillsammans med skolans fysiska utformning också användas av eleverna som resurs i vänskapandet.

En högstatuselev kan exempelvis markera sin position genom att för en stund ställa sig vid white board-tavlan och därigenom låna lärarens auktoritet. Omvänt kan en elev reproducera sin egen osynlighet eller underordning, genom att avstå från olika positioner reserverade för elever med högre status. Det kan exempelvis handla om vilka elever som sätter sig vid vilka soffor eller bord.

Skolan erbjuder rum och scener för elevernas vänskapande och det är därför, menar Lundström, viktigt att som skola inte ensidigt fokusera på kunskapsprojektet. I vissa situationer och inom vissa deltagarkonstellationer kan vänskapandet utmana skolans kunskapsprojekt, i andra är det tvärtom.

Att elevers lärande påverkas av relationer finns det tidigare forskning som visar. Två exempel är pedagogen John Hatties metaanalys Synligt lärande från 2014 och, i en svensk kontext, Andrea Voyers studie Betydelse av etnisk bakgrund från 2016. Men Lundström framhåller att hennes studie också påvisar ett omvänt samband, nämligen att elever kan använda skolans kunskapsuppdrag i sitt vänskapande.

Det kan exempelvis ske genom att en elev utesluts ur ett grupparbete med hänvisning till att hen inte uppfattat en instruktion eller saknar vissa kunskaper. Det kan också ske genom lärares ingripande, som när de placerar elever i olika rum baserat på ämnesintressen eller kunskapsnivåer.

Ett talande exempel i Lundströms material är en oväntad vänskap som uppstår mellan en av de populära tjejerna och en social satellit när de i samband med ett temaarbete ska jobba i en närbelägen konsthall i stället för i skolan. Den nya miljön och frånvaron av de vanliga vännerna – och i den populära elevens fall, den vanliga publiken – möjliggör i detta exempel nya förutsättningar för både vänskapande och kunskapsprojekt.

Text: Ingrid Bosseldal, Lunds universitet

Källor:

Ambjörnsson, F. (2004). I en klass för sig: Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer. Länk till annan webbplats. [Doktorsavhandling, Stockholm universitet].

Hattie, J. (2014). Synligt lärande: en syntes av mer än 800 metaanalyser om vad som påverkar elevers skolresultat. Natur & Kultur.

Jonsson, R. (2007). Blatte betyder kompis: Om maskulinitet och språk i en högstadieskola. Länk till annan webbplats. [Doktorsavhandling, Stockholms universitet].

Kasselias Wiltgren, L. (2014). Stolt!: Om ungdomar, etniciteter och gemenskaper. Länk till annan webbplats. [Doktorsavhandling, Linköpings universitet].

Lundström, L. (2020). Att göra vänskap: En kultursociologisk analys av högstadieelevers sociala relationer. Länk till annan webbplats. [Doktorsavhandling, Stockholm universitet].

Voyer, A. (2016). Betydelsen av etnisk bakgrund. I A. Lund & S. Lund (red.), Skolframgång i det mångkulturella samhället (s. 39–63). Studentlitteratur.