Föräldrasamverkan - ömsesidighet, dialog och erkännande

Ulrika är nytillträdd rektor på Hallonskolan, och inför det nya läsåret har hon samlat arbetslagsledarna för ett samtal om hur man har arbetat med föräldrasamverkan på skolan. Eftersom hon inte känner lärarna speciellt väl vill hon försöka sätta sig in i vad skolan har för samverkanstradition. Hon har tagit med sig några fall från sin förra skola som hon tänkte kunde fungera som underlag för samtalet. Ulrika ber lärarna att tänka sig in i följande situation:

Det är utdelning av betyg i samband med skolavslutningen och 15­-åriga Kajsa har studerat flitigt under höstterminen, vilket också märktes i höstens betyg. Föräldrarna är nöjda och glada, de har stora förhoppningar om sin flickas framtid. Hon ska så småningom studera på högskolan och skaffa sig ett bra yrke, tänker familjen. Pappan besöker läraren innan han går hem på avslutningsdagen och Kajsa följer lite motvilligt med men säger inte mycket. Pappan är arg och besviken och undrar varför hans flicka inte fick det högsta betyget i ett av ämnena. Hon hade ju kämpat och satsat på skolan och hemma hade hon sagt att allting gick bra. På vårterminens utvecklingssamtal hade mentorn visserligen berättat att Kajsa hade förändrats och att hon till exempel nu behövde påminnas om att lämna in arbetsuppgifter till SO-­läraren. Pappan anser att läraren har satt fel betyg. Han besöker rektorn i detta ärende.

”Vad säger ni om det här, är det någonting ni känner igen er i?”, frågar Ulrika. De flesta nickar instämmande.
Tomas säger: ”Ja, det här är bekant, skulle lika gärna kunna ha hänt hos oss. Alla har vi olika erfarenheter av skolan och jag tycker att vi behöver hjälpa föräldrar att sätta ord på vad skolan handlar om.”
Eva instämmer: ”Ja skolan ser annorlunda ut i dag och jag tror vi kan bli bättre på att berätta saker för föräldrar, sådant som vi ofta tar för givet”.
Tomas fyller på: ”Ja exempelvis att man tidigare kunde få betyg för ’nit och flit’ men att vi har lämnat det för länge sedan.”

”Har ni andra också erfarenhet av det här?”, undrar Ulrika. ”Både ja och nej”, säger Bengt. ”Det är väl en fråga om avvägningen mellan hur långt vårt ansvar går som professionella och var föräldrarnas ansvar tar vid. Pappan i det här fallet verkar inte ha tagit ansvar för att sätta sig in i hur betygen fungerar”, säger han och fortsätter. ”Det tar ju en massa tid att förklara saker i detalj för föräldrarna. När jag har delat ut kursplaner och betygskriterier till föräldrarna, då kan jag tycka att ’nu är det väl upp till dem’. Jag tycker det är viktigt att vi inte tar bort föräldraansvaret.”

Karin instämmer: ”Jag håller med Bengt, vi i skolan har ett ansvar att hjälpa det här barnet och vi ska informera föräldrarna om det som står i läroplanen, men sedan tycker jag att jag har gjort mitt. Jag har skickat hem omdömen och annat, så jag känner mig nöjd med det.”

Marianne som har suttit och lyssnat känner inte riktigt igen sig i den bild som Bengt och Karin ger, när hon tänker på hur det är i hennes arbetslag. ”I vårt arbetslag har vi också diskuterat frågan om information till föräldrar”, säger Marianne. ”Vi kom fram till att vi kanske måste ta oss tid att förklara för föräldrarna, för det är ju ganska mycket skolord som många inte förstår.”

Marianne berättar att flera lärare i hennes arbetslag tidigare kände sig osäkra på hur man bemöter en förälder som är upprörd och tycker att man som lärare har satt ett felaktigt betyg. ”Vi bestämde oss för att gå ihop några lärare för att tillsammans kunna ha en mer samlad bild av den här eleven, för att både ge en positiv bild av eleven och för att kunna peka på de mål eleven inte har nått.”

Marianne berättar vidare att det lätt kan bli väldigt personligt och att en förälder tycker att ”det är ju du som är en dålig lärare, du har satt ett felaktigt betyg”. ”Men då är det bra att kunna få en röst från någon annan lärare, en biologilärare som har sett elevens arbete i det ämnet och kan säga att ’… hon resonerar inte riktigt på den nivån som krävs för det och det betyget’. ’Jag har också sett det i engelskan’, kan någon annan lärare säga.” Det är viktigt att man talar öppet om det här i arbetslaget. Vi tycker det har lett till att vi känner oss säkrare på att vi har satt rätt betyg och då blir det mycket enklare att argumentera gentemot föräldern.

”I det exemplet du gav Ulrika”, fortsätter Marianne ”sa du att ’visserligen hade mentorn berättat på vårterminens utvecklingssamtal att Kajsa förändrats’ och så vidare … Men jag tror att man måste ha den här dialogen med föräldrarna hela tiden under terminens gång. Och säga ungefär ’Kajsa är hos mig varenda lektion, men det är fortfarande det här och det här som saknas’. När man öppnar det där kuvertet med betyg ska det inte vara en överraskning att betyget inte är det högsta, utan då ska man ha fått veta det redan innan. Så har vi jobbat i vårt arbetslag”, säger Marianne.

Eva som har suttit och lyssnat säger att det kan vara svårt att förmedla kriterierna för ett betyg i till exempel svenska som andraspråk och hon berättar att det ganska ofta händer att en förälder blir arg på barnet och undrar varför hon eller han inte jobbar bättre. ”Vi har pratat mycket i vårt arbetslag om hur vi ska hantera sådana situationer och bestämde oss förra året för att ta den här fighten med föräldrarna.”

”Det kan ju vara ganska jobbigt men vi brukar numera bjuda in föräldrar till samtal”, fortsätter Eva. Hon berättar om ett samtal hon nyligen haft med en besviken pappa. ”Jag sa tydligt och klart till pappan att ’Aila kämpar jättehårt, går på läxhjälp och gör verkligen allt vad hon kan. Men det tar tid med språket. Jag förstår att du är förtvivlad, jag förstår att du vill ditt barns bästa men tänk på att det snarare blir sämre för ditt barn om du skäller och blir arg och det är bättre att du stöttar ditt barn i stället’, så vi känner oss lite mer modiga nu”, säger Eva.

Ulrika begrundar de ganska stora skillnaderna mellan arbetslagen i hur de hanterar olika svårigheter i arbetet med föräldrarna. Hon tänker tyst för sig själv att hon fått mycket nyttig information men blir samtidigt lite fundersam över vad de här skillnaderna står för. Tänker arbetslagsledarna i första hand på ”sina elever och sina föräldrar”? Hur länge har lärarna arbetat i samma arbetslag? Hon ser framför sig en utmaning i att skapa en gemensam kultur på skolan, inte minst för samarbetet med föräldrarna.