Förhållningssätt till samverkan med föräldrar

Arbetslaget på Bergstrandsskolan har samlats för sitt onsdagsmöte. Mötet kommer att hålla på lite längre än vanligt eftersom några i arbetslaget i början på terminen drev igenom idén om att ha reflektionstid en gång i månaden.
Idén föll i god jord efter lite knorrande från Mats och några till om att ”reflekterar gör vi väl jämt, behöver vi en speciell tid för det?” Men man beslöt sig för att genomföra idén och turas om att ta initiativ till olika teman. Till den här gången har Peter och Stina förberett ett tema som handlar om hur kollegorna på skolan ser på samarbetet med föräldrarna.

Bakgrunden är att Stina, som är ganska ny på skolan, vill att arbetslaget ska ha en tydligare samsyn på föräldrakontakter. Givetvis diskuteras föräldrakontakterna ur en massa synvinklar men det sker sporadiskt och det var länge sedan just den frågan var en egen punkt på arbetslagsmötet.
Nu när de har infört reflektionstid tycker Stina att det passar extra bra att kollegerna diskuterar sina relationer till elevernas föräldrar. För Stina är det mycket viktigt att ha en bra relation till föräldrarna men hon tror inte att alla tänker så. Hon minns en situation i personalrummet häromdagen då hon hörde några kolleger från ett annat arbetslag prata om att ”det är rätt tufft nu för nu måste man ju uppfostra föräldrarna också” och hon tänkte att det där inte lät så bra, men sade inget.
När hon tar upp den här funderingen med Peter håller han med henne. De funderar på om kollegerna kanske inte är så sampratade om föräldrakontakterna och relationen till föräldrarna som man har trott.

Stina och Peter inleder mötet med att berätta om sina funderingar. Eva tar genast ordet och säger att ”ibland får jag en känsla av att det är så okej att klanka ner på personalen här på skolan för många har ju så mycket åsikter om skolan. Men jag går ju knappast till Volvo och talar om för en bilmekaniker som står och monterar växellådor att hen gör fel. Då skulle de bli jätteförbannade på mig. Men att föräldrar kommer hit och talar om för mig hur jag ska sköta mitt jobb… så ibland känner man sig lite utlämnad”.
Jonas hänger på: ”Jag håller med, föräldrarna får gärna komma med synpunkter, men jag har en professionalitet som jag vill att föräldrarna respekterar. Det är trots allt jag som bestämmer och som har ansvaret.”
Men, säger Stina; ” är det verkligen rimligt och jämföra vårt jobb med en bilmekaniker på Volvo? Vi jobbar ju med att fostra elever och det är ju något helt annat än att laga bilar, tycker inte ni det?”
Frågan blir för en stund hängande i luften men så säger Peter: ”Kan det inte bero på vad det är vi pratar om? Jag tycker också det är problematiskt att föräldrar ska vara med och påverka hur vi arbetar med vikingatiden i historia eller hur mycket vi arbetar med bråk i matematiken. Och när det händer måste man ju på något sätt hantera det och plocka bort det, om jag får uttrycka mig lite vårdslöst.”

Peter vinklar in resonemanget på annat än själva skolämnena och berättar om en situation som en kollega i ett annat arbetslag hamnat i vid ett föräldramöte.
På ett föräldramöte tog en mamma plötsligt upp en fråga om matsituationen på skolan och sade att ”min son äter inte skolmaten, han tycker inte om den”.
Mamman frågade försynt om hon kunde skicka med honom mat hemifrån, vilket naturligtvis, enligt läraren var omöjligt rent praktiskt och det är klart att alla barn ska äta i matsalen.
”Om jag hade lett mötet”, säger Peter ”… så hade jag känt att det var den bästa frågan på hela kvällen:
Det var en mors oro över sin sons situation men det var mycket lätt att förskjuta intresset mot ett gemensamt förhållningssätt till att äta i matsalen”.
Stina undrar vad Peter hade gjort i den situationen:
”Jag hade nog styrt in samtalet mot att generalisera kring mat och varför man inte äter, och hur vårdnadshavarna kan stötta det här med ätandet i matsalen genom att prata om det på samma sätt med sina barn.”
Jonas suckar och visar tydligt att han inte håller med om det som sägs och undrar om det verkligen ingår i lärarens uppdrag att dra in föräldrarna i hur vi tillämpar regler här på skolan. ”Det är väl en fråga mellan oss och eleven”, säger han. ”Givetvis ska vi fostra barnen till demokratiska medborgare och schyssta personer i största allmänhet men där går väl gränsen för vårt uppdrag. Hemmen kan vi ju inte göra så mycket åt.”
Eva nickar instämmande: ”Ja, för det där kan man ju också se som en fråga om elevens inflytande. För vad händer om vi vuxna – så gör hon citattecken i luften – ’kommer överens’ över huvudet på eleverna? Riskerar vi inte då att förminska barnen och tron på att de själva kan lösa situationer som de hamnar i och som kan vara lite jobbiga?”